Punkt.

I morse när jag skulle plocka ur min smarriga skaldjursrisottolyxlunchlåda ur kylen var den inte där. Någon hade varit för lat för att laga egen mat och i stället glufsat i sig min. Utan att säga något. Näst efter krig och antifeminism är det här det mest osolidariska man kan råka ut för. Jag har tillbringat halva morgonen med att först vara arg på riktigt och sedan sakta men säkert komma över det. En strängt energi- och tidskrävande process. Sedan har följande mejlkonversation utspelat sig mellan offret och förövaren:

Jag (offret):
Idag var jag tvungen att äta dyr, tråkig och tidskrävande lasagne på en stökig lunchrestaurang, eftersom min pojkvän hade ätit upp min jättegoda lyx-risotto när han hade sunkkväll två dagar i rad och inte orkade laga mat. Och det på självaste alla hjärtans dag!!!* Jag hoppas att du arbetar på sätt att kompensera mig för det.

J (förövaren):
Sunkkväll!? Jag har för bövelen tagit hand om mig. Det var jag värd.

Jag (offret):
Såklart. Och jag var värd en dyr, tråkig och tidskrävande lasagne på en stökig lunchrestaurang. Det är olika det där.

J (förövaren):
.

Hur är det möjligt att förlora när man helt uppenbart har all rätt på sin sida, mot ett enda hånfullt tangentnedslag?! Punkt, liksom!? Vad säger man. Jag är sjukt förödmjukad. Punkt själv, bajskorvhuvud.


*) notera här hur jag drastiskt tvärsviker ett av mina stoltaste ideal, till förmån för att hävda min rätt över ett stycke lunchlåda