Stjärnstopp och spegel
Jag känner att jag blottade mig lite otäckt där i förra inlägget. Att de som läser det här och faktiskt är vänliga nog att även träffa mig i det verkliga livet nu väsande ryggar tillbaka. Eller bara flyr hals över huvudet. Fördömande självgoda kräk, kallar de mig. Först när jag inte hör. Och sen med flit när jag hör. Och sen kastar de saker efter mig och skriker det. Både hårda kantiga och mjuka mögliga. Fördömda självgoda kräk, skriker de, lämna oss i fred!
Jag är ruskigt obekväm att ha att göra med när min allergi sätter in. Då fördömer jag folk till höger och vänster. Och sen dubbelfördömer jag dem som reagerar på att jag dömer folk hårt. Stjärnstopp och spegel. Som livrem och hängslen, fast på ett mycket dummare sätt.
Sen kurar jag ihop mig och känner mig ensam, missförstådd och misslyckad. Och i de flesta fall även trotsig och lite argledsen. Och kanske att jag slänger in något om att jag är ful, när jag ändå är i gång.
Nu blottade jag mig ännu mer. Det var då själva faen.
3 kommentarer:
Detta fick mig att tänka på Pippi Långstrump när hon blir anklagad för att ljuga av Tommy och Annika:
"-Nu ljuger du allt, sa Tommy.
Pippi funderade ett ögonblick.
-Ja, du har rätt. Jag ljuger, sa hon sorgset.
-Det är fult att ljuga, sa Annika, som nu äntligen vågade öppna munnen.
-Ja, det är MYCKET fult att ljuga, sa Pippi ännu mera sorgset. Men jag glömmer bort det då och då, förstår du. Och hur kan du egentligen begära, att ett litet barn, som har en mamma, som är en ängel, och en pappa som är en negerkung, och som själv har seglat på havet i hela sitt liv, ska kunna tala sanning alltid? Och förresten, sa hon, och strålade upp över hela sitt fräkniga ansikte, ska jag säga er, att i Belgiska Kongo finns inte en endaste människa, som talar sanning. Dom ljuger hela dagarna. Börjar klockan sju på morgonen och håller på ända till solnedgången. Så att om jag SKULLE råka till att ljuga någon gång, så får ni försöka förlåta mig och komma ihåg, att det bara beror på att jag varit lite för länge i Belgiska Kongo. Vi kan väl vara vänner ändå, säg?"
(s. 13, "Boken om Pippi Långstrump", 1952. Respect till Lindgren!)
...och med detta menar jag förstås att det kan vara svårt att lämna beteenden, även om man ångrar dem. Och att man till och med kan ta till samma beteende igen för att liksom täcka upp för att man betedde sig så första gången.
Om det hjälper dej lite, lite så är jag ganska likadan. Och det ÄR fint att ha stora ideal och att brinna för någonting så mycket att man till och med blir sur på folk som man vanligtvis tycker sjukt mycket om.
Skicka en kommentar