Familjen skitäcklig-duva

Idag började konstigt. Två blivande präster ringde mig och berättade den äckligaste duvhistoria jag någonsin hört. Och den utspelar sig ett stenkast från min arbetsplats.

Och det var inte en dröm. Det var efter frukost, så jag är säker på att jag var vaken.

I Münchenbryggeriet i Stockholm finns en industriskorsten. Om man klämmer sig förbi en snårig taggbuske kan man klättra upp på en stege i skorstenen. Om man gör det finner man en rökkanal, stor som ett litet rum. I det rummet har Stockholms duvor sin kombinerade kyrkogård och BB. Eller som den ena blivande prästen sa "That's where they hatch and die, så att säga". I en obeskrivlig gegga av fjädrar, bajs och odefinierbar kvalstersörja ligger ägg och kadaver i olika faser av förruttnelse. Och där odlar mamma och pappa skitäcklig-duva sin familjelycka. I farfar skitäcklig-duvas gamla kadaver har mamma och pappa skitäcklig-duva nästat ihop ett fint hem av duvsaliv och döda inavlade äckelsläktingar. Ett par vanskapta klumpfötter och sjukdomar för en hel armé. Där ligger nya skitäcklig-duva-ägg. Det är så äckligt att jag inte kan förstå det. Det går inte att ta in.

Och det händer alltså meter från min laptop. Hela tiden.