Sammanfattande tankar fran Singapore

Mellanlandar mitt i varldens langsta resa i Singapore. Man kan sammanfatta resan hittills sahar:

• Helvetet pa jorden, eller atminstone helsiket, ligger i Frankfurts flygplats. Eller varfor har de annars placerat ett gigantiskt rymdbollhav mitt bland alla restauranger och cafeer? Na! Precis.
• Om man far tandkram och tandborste av flygpersonalen ar det meningen att man ska anvanda dem, speciellt om man har flasande andning och sitter bredvid nagon med luktsinne, t.ex. mig.
• Stodstrumpor hjalper lite mot svullna fotter, men mina fotters vilja att inte fa plats i skorna ar starkare. Dock inte huden pa mina vader, som skriker efter luft och frihet.
• Dygnsuppfattningen efter nastan ett dygns resa ar helt satt ur spel. Flygbolagen hjalper till med att stanga ute allt eventuellt dagsljus och servera maltider lite random. Nyss fick vi frukost. Nar vi kliver pa pratas det om middag. Jag ar mycket konfunderadd, men hoppas att det kommer mildra min jetlag.
• Det gar valdigt fort att langta efter nagon man tycker om nar man vet att det tar veckor innan man ses igen.
• Jag ar formodligen bast i varlden pa att sova pa flygplan. Dryga 11h flygtid och jag har med nod och nappe varit vaken tillrackligt lange for att ata och dricka och se halva Kung Fu Panda (varfor valja vuxenfilm nar det finns animerat...)
• Aven om man inte ar det minsta flygradd ar det dumt att titta pa planets vingar under landning. Ingen civilingenjorsutbildning i varlden ar mer overtygande an en gigantisk stalkonstruktion som fladdrar som en plastbit. Det ar ett under att jag lever.
• Om man uppehaller datorerna med Free Internet for lange tittar andra resenarer argt.

Förvånade djur

Väskan är packad, stödstrumporna på och jag sitter på flygbussen på väg till Arlanda. Vi passerar åkrar och fält. På några av dem ser jag grupper av hjortdjur. Det är konstigt, de ser alltid så förvånade ut när man åker förbi. Sträckta halsar och uppspärrad uppsyn. Som om de aldrig i livet hade väntat sig att någon skulle åka förbi. Här! På motorvägen! Och ändå är det ju just det man gör på motorvägar, åker förbi. Det måste vara jobbigt att bli så förvånad av vardagsskeenden. De lär ju dö av chock den dagen ingen åker förbi.

Svårgreppbart

Imorgon 16:50 lyfter mitt plan från Stockholm via Frankfurt till Sydney och vidare till Pottsville. Innan dess ska jag hinna sova en natt, packa, tömma badrum och hall inför renovering, plocka undan allt mitt junk så att J inte börjar hata mig när jag är borta, jobba massor och ta mig ut till Arlanda. För att inte tala om borsta tänderna, stänga av datorn, släcka alla lampor, klä av mig och gå och lägga mig nån gång.

Eftersom allt det här känns oöverstigligt jobbigt låter jag bli.

I stället äter jag mandariner och häpnar över att jag kan ta mig alldeles själv från en hemadress i Solna till en annan hemadress i en annan tid i en annan värld på andra sidan jorden. Det är verkligen obegripligt. Att jag låser dörren här för att sedan åka lite (massvis) olika bussar och plan och grejer och sedan ringa på en dörr i Australien måndag morgon. Det är liksom mer greppbart att tänka att man bara ska till ett annat land, men när man verkligen har en riktig adress så blir det kortslutning.

En lite för kärleksfull onsdag

Ibland blir det fel nånstans mellan mitt huvud, mina känslor och mina tangentbordsknattrande fingrar. Jag glömmer bort vilken relation jag har till folk och hur det är brukligt att avsluta mejl till människor i respektive relation. Då blir det konstigt.

Klockan är 09:45 och jag har hittills räddat två Puss! och ett Kram! ur strikta jobbmejl samt ett Vänliga hälsningar, ur ett privat mejl. Speciellt de första hade kunnat bli riktigt besvärliga. Jag vågar inte kolla bland de skickade mejlen jag inte varit uppmärksam på. Jag kan ha spridit kärlek långt utanför mina annars ganska återhållsamma gränser.

Den insikten gör mig obekväm.

Att dela lika på en graviditet

En av paragraferna i mitt och J:s jämställdhetskontrakt handlar om att dela lika på graviditeten, att vara gravida tillsammans. Det kändes först svårt.

Svårt för att det så uppenbart är mitt liv som förändras mest just under den här tiden. Vi utsätts båda för samma mentala omskakning och funderingar, men till det kommer en fysisk aspekt som är svår att dela lika på. Det är så uppenbart min kropp som huserar ett annat liv. Det är jag som är trött och kommer gå upp i vikt och få ont på konstiga ställen.

Med det sagt har vi enats om att lägga allt som inte händer inuti min kropp på J:s ansvarslista. Det betyder att det är han som vet vilka ostar som kan innehålla listeria. Det är i hans almanacka vi har räknat oss fram till sista mensens första dag. Det är han som ringer mödravården och förklarar olika flytningar och håller koll på när vi ska vara där nästa gång. Det är han som oroar sig för om vi fått en ovanligt sen tid för ultraljudet och för om jag får i mig tillräckligt med folsyra. Om jag undrar hur det är med vakuumpackad skinka eller varför jag går upp och kissar så ofta på nätterna är det honom jag frågar.

Vi går tillsammans på alla besök hos mödravården och i största möjliga mån är det J som ställer frågor och svarar på sådant vi båda vet.

Det krävs mer medvetenhet än jag trodde och framför allt de första veckorna fick jag tygla min egen nyfikenhet och låta J hitta svaret innan jag själv började leta. Nu har vi hittat en lagom och mer rättvis nivå. Det känns rättvist att lägga allt ansvar, utom att växa och gro på den andra partnern i en graviditet. Det är konkret och en ganska lagom ansvarsfördelning. Jag är också glad att det funkar så bra som det gör.

Om att vägra inse situationens allvar

Jag har tagit lite för lätt på det här med att man ändrar kroppsform när man innehåller två människor i stället för en. Jag har helt enkelt mörkat problematiken helt och tänkt att det löser sig. Det blir mer och mer uppenbart för mig att det inte löser sig. Inte alls.

Är det en sak man vet om gravida kvinnor så är det nämligen att de blir större och större och till slut är de jättestora. Det är helt uppenbart att de inte får plats i sina vanliga byxor, om de inte har väldigt ovanliga vanliga byxor. Jag har vanliga vanliga byxor. Jag får inte plats. Och det kommer inte att lösa sig.

Detta insåg jag igår. Jaha, tänkte jag. Jaha, då får jag väl köpa ett par såna där mamma-byxor då. Jaha. Hur svårt kan det va! tänkte jag. Det visade sig kunna vara exakt hur svårt som helst.

Om man tycker att det är jättesvårt att hitta snygga välsittande byxor när man har ungefär samma kroppsförutsättningar som vanliga enpersonsinnehållande kvinnor, kan man ju fundera lite på hur svårt det är när man inte har det. De flesta affärer säljer inte ens mammakläder. Och de som gör det säljer bara fula mammakläder och i undantagsfall fina, men som sitter dåligt.

Jaha, tänkte jag. Och fortsätter mörka. Det är inte ett problem för mig att gå med gylfen öppen på stan. Det är inte ett problem för mig att gå med gylfen öppen på stan. Det är inte ett problem för mig att gå med gylfen öppen på stan. Det är inte ett problem för mig… och förresten är det ju fruktansvärt omiljövänligt att köpa kläder som bara ska användas i ett halvår! Och jag har en klänning i trikå.

Resfeber

På fredag åker jag till Australien. Eftersom jag i smyg är en bakåtsträvare av rang som blir fruktansvärt obekväm av förändring och förflyttning hatar jag att resa. Eller, jag hatar tanken på uppbrottet från vardagen. Samtidigt som det ju är precis det jag ser fram emot och väl fastspänd i flygplansstolen är det bland det bästa jag vet. Den här gången har min resfeber börjat spela helt andra kort än de vanliga och tar sig nu fysiska uttryck i småfeber och ont i halsen. Riktig feber alltså. Smart där, resfebern.

Men glöm inte att jag är kvinnan som flög till Filippinerna med begynnande bihåleinflammation och med handväskan laddad med en hel Apoteksarsenal. 30 min efter avfärd var jag fullt frisk och höll mig så hela semestern.

Jag skrattar åt ditt halsont, resfebern. Jag fnyser åt din hosta och dina röda ögon. Du har mött din överman. Den här glasbubblekänslan och rinnande näsan gör mig bara mer taggad. Australien - here I come!

Världens modigaste barn

Bilden visar miljontals kanadagäss som tillsammans med duvor, svanar och andra stora fåglar är det vidrigaste jag vet. Det är få saker i den stockholmska vardagen jag är så rädd för som kanadagäss. Utan att tveka eller fundera på min egen framtoning eller värdighet tar jag stora omvägar eller vänder helt sonika om när de dyker upp på min väg. Den rosa pricken ungefär i mitten av bilden är ett barn som med största mod och övertygelse driver djuren på flykten. Ett väldigt modigt barn. Det finns hopp för människorna.

Avledande manöver

Någon gång ska jag skriva inlägget om att inte låta sina ägodelar styra livet. Om att inte konsumera sig i fångenskap.

Någon gång. Men inte nu. Nu ska jag jobba.

Med det sagt hoppas jag att min hjärna kan sluta putsa på bloggformuleringar och i stället fokusera på dokumentet jag har framför mig.

Show off

Mannen på bilden går just nu omkring i Stockholms tunnelbana med en löst Rubiks kub i handen. Det är en lika rolig som nördig alialiapa kollajarå show off. Lite kredd tycker jag att han ska ha.

Dum & Dummare eller om att strö salt i sina sår

Det är dumt att med den slöaste sågtandade brödkniven såga sig igenom hela frukostfrallan och sen vidare genom pekfingret.

Det är ännu dummare att prydligt placera hela saltförpackningen i plast på en varm spisplatta, så att plasten smälter in i plattan och allt salt väller ut över hela spisen.

Det är allra dummast att försöka torka upp saltet med en blöt disktrasa hållen i handen med det köttsåriga pekfingret.

Det gör fruktansvärt ont.

Surdeg

Mina kompisar har en surdeg i kylen. Alltså inte massa outrättade ärenden, svårlösta problem och dåliga samveten, utan en riktig surdeg. En old school tamagochi. En sån som man bakar bröd av.

De har haft den sen april. En gång i veckan matar de den. Då blir den så till sig att den ynglar av sig och de får deg att baka hela veckans brödranson av. Men man måste vara försiktig med degen, berättar min kompis. Den måste smälta den nya maten över natten innan man kan baka bröd av den. Sen kan man hälla i lite vad man känner för och jäsa lite mer och vips så har man ett bröd.*

Degen är lite kinkig. Man måste sköta den noga. En gång lämnade min kompis bort sin förra surdeg till en barnvakt och då dog den! Eventuellt hade den börjat smådö redan innan, kanske av blotta tanken på att lämnas bort till någon annan. Men ändå, döden ska man inte ta för lättsamt på ens om det handlar om en surdeg. Min kompis tröstade sig med att göra en ny surdeg.

Jag tänker mig att det är praktiskt att ha en deg i kylen. Alltid redo, liksom. Men också krävande. Jag tänker mig att det är som ett slags old school tamagochi. Något man måste mata och ta hand om och som man kan leka lite med, men om man missköter sig så dör den. Surdegar är inget för såna som misslyckas med pelargoner eller hittar rottrådar i morotspåsen.

Jag blir ändå inspirerad av tanken på en egen surdeg att ta hand om. Tänk er en tillgiven surdegs kravlösa kärlek som briserar i färskt bröd året om. Fantastiskt! Men jag törs inte riktigt. Jag tror inte att jag skulle klara av att hålla den vid liv. Den skulle tvärdö av övergödning och fetma eller bara bli bortglömd och börja lukta, ensam och oälskad.

Att jag inte tror mig kunna ta hand om en deg i en skål en gång i veckan kan ju verka oroande inför det vårdnadsprojekt som just nu gror i min mage, men jag hoppas ändå att jag kommer att ha lättare för att knyta an till något jag invärtes jobbat på i nio månader än något som står i mitt kylskåp och jäser. Men man vet aldrig.

*Något säger mig att det inte riktigt är så lätt som den här meningen låter påskina

När omeletten går över styr

Visst, det är gott med lite skinka och tomat i omeletten. Lite lök, spenat eller ost blir också bra. Men när jag urskiljningslöst vräker ner kylskåpets alla rester i en stekpanna och knäcker i ett par ägg, då kan det inte med bibehållen värdighet längre kallas omelett.

Igen

Nu är det sådär andlöst vackert från Västerbron igen. Såna här morgnar är det en lyx att bo och jobba på två olika sidor om Stockholms vatten.

FF

J åker på oktoberfest i München i helgen och dricker öl ur jättesejdlar.
Jag är ensam hemma och nyttjar alkoholfritt.

Jag ser fram emot det som en fjortonåring. Under en hel helg bestämmer jag allt i lägenheten. Vilka tidningar som får ligga framme på köksbordet, vilka apparater som inte behöver vara på (läs: TV:n), när man går och lägger sig, var datorn ska stå, när man jag går hemifrån och kommer hem, vad som behöver handlas och hur det låter vid frukostbordet. Lyx lyx lyx! Jag förfogar fritt över hela sängbredden, hela DN:s alla bilagor och hela frukostbordets yta. All juice i juicepaketet är min och vill jag lägga snorpapper bredvid datorn kan jag göra det OCH låta dem ligga där i flera dagar! The helg of no compromises. Lyx.

Och kanske är en helg ganska lagom länge för att jag ska tycka att det är just lyxigt och inte ensamt.

Skendräktig

Just nu tänker jag att den här graviditeten jag tror mig leva i bara är hypokondri. Något jag hittat på för att röra om i vardagsgrytan lite.

Jag har inga konstiga cravings.
Jag har inte gått upp i vikt.
Jag är inte speciellt trött .
Jag mår inte illa.
Jag har inga plötsliga humörssvängningar.
Jag kan ha alla mina vanliga kläder.

och ändå har 2/5 av tiden gått. Eller 40%. Eller 16 veckor. Lite borde det ju märkas tycker man. Förut var jag i alla fall dödstrött och osugen på kaffe, men nu har det gått över.

Men så idag på ett sent jobbmöte tyckte jag plötsligt att något rörde sig i magen. Dramatiskt! Första bebissparken! Jag formulerade meningar i framtida babyböcker, eller hur man nu dokumenterar sånt här, och tyckte att livet självt var ett mirakel.

Sen kom jag på att jag inte ätit på länge och att en kurrande mage inte är så mirakulöst.

Vad gör man en vardagkväll?

Ibland är det det skönaste som finns. Ibland gör det mig helt paralyserad. Just nu är det lite mitt emellan. För trött för att göra något kreativt, men för pigg för att orka med dålig TV eller slösurf på nätet. Och jag har precis läst ut min bok, så jag befinner mig i ett litterärt vakuum.

Jag undrar vad alla människor gör såna här vardagkvällar. De kvällar då man inte träffar kompisar, tränar eller jobbar, utan är trötthemma själv och bestämmer fritt över sin egen tid. Som nu. Det måste ju vara hundratusentals timmar varje dag som spenderas på precis det jag förväntas spendera min tid på nu. Vad går de åt till?

Sitter det hundratusentals människor framför TV-apparater och datorer och njuter av mediautbudet? Eller utnyttjas tiden kreativt med cykelreparationer och storstädning? Ringer man upp en gammal släkting eller sorterar något man sparar på? Trivs man? Är man nöjd med kvällen?

Jag tillbringar min onsdagkväll med att vanka av och an i lägenheten och missnöjt stöna "jag har tråååkigt". Det är tid jag aldrig kommer att få tillbaka. Jag är inte nöjd.

Vad gör du?
Och är du nöjd?

Fisk i låda

Nyss på sushirestaurangen.

Fryntlig farbror i femtioårsåldern: Hej, jag ska be att få en sån där… fisk… i låda… Fast med två extra bitar.

Jag undrar hur han beställer pizza.