söndag, oktober 05, 2008

Surdeg

Mina kompisar har en surdeg i kylen. Alltså inte massa outrättade ärenden, svårlösta problem och dåliga samveten, utan en riktig surdeg. En old school tamagochi. En sån som man bakar bröd av.

De har haft den sen april. En gång i veckan matar de den. Då blir den så till sig att den ynglar av sig och de får deg att baka hela veckans brödranson av. Men man måste vara försiktig med degen, berättar min kompis. Den måste smälta den nya maten över natten innan man kan baka bröd av den. Sen kan man hälla i lite vad man känner för och jäsa lite mer och vips så har man ett bröd.*

Degen är lite kinkig. Man måste sköta den noga. En gång lämnade min kompis bort sin förra surdeg till en barnvakt och då dog den! Eventuellt hade den börjat smådö redan innan, kanske av blotta tanken på att lämnas bort till någon annan. Men ändå, döden ska man inte ta för lättsamt på ens om det handlar om en surdeg. Min kompis tröstade sig med att göra en ny surdeg.

Jag tänker mig att det är praktiskt att ha en deg i kylen. Alltid redo, liksom. Men också krävande. Jag tänker mig att det är som ett slags old school tamagochi. Något man måste mata och ta hand om och som man kan leka lite med, men om man missköter sig så dör den. Surdegar är inget för såna som misslyckas med pelargoner eller hittar rottrådar i morotspåsen.

Jag blir ändå inspirerad av tanken på en egen surdeg att ta hand om. Tänk er en tillgiven surdegs kravlösa kärlek som briserar i färskt bröd året om. Fantastiskt! Men jag törs inte riktigt. Jag tror inte att jag skulle klara av att hålla den vid liv. Den skulle tvärdö av övergödning och fetma eller bara bli bortglömd och börja lukta, ensam och oälskad.

Att jag inte tror mig kunna ta hand om en deg i en skål en gång i veckan kan ju verka oroande inför det vårdnadsprojekt som just nu gror i min mage, men jag hoppas ändå att jag kommer att ha lättare för att knyta an till något jag invärtes jobbat på i nio månader än något som står i mitt kylskåp och jäser. Men man vet aldrig.

*Något säger mig att det inte riktigt är så lätt som den här meningen låter påskina

1 kommentar:

b1 sa...

Eftersom jag råkar vara den omnämnda barnvakten kan jag bekräfta att Smulan (som degen hette) inte dog hos mig.

Jag har dock senare dödat en annan surdeg. Jag förklarar det missödet med gravidcravings som resulterade i att jag plötsligt inte ville ha surdegsbröd utan äckligt fabriksbakat kemikaliebröd. Märkligt...

Tack och lov har i alla fall den smakförändringen gått över nu och jag är lycklig barnskötare åt en ny surdeg, avkomma till din kompis nya deg. Jag kan bara bekräfta att det är sådär lätt och fantastiskt att man bara häller i lite saker och så blir det ett bröd. Och det är inte alls svårt att sköta degen! Våga prova! OM den dör så kan man ju alltid skaffa en ny...