Ultraljud - att inte vilja veta

Inuti min mage för en månad sen

För lite mer än en månad sen var vi på ultraljud. Det är en konstig sak. Ultraljudet syftar i första hand till att kontrollera om det är något "fel" på barnet. Utöver det "vanliga" ultraljudet kan man göra andra kontroller för att ta reda på om barnet har för många kromosomer eller några fysiska defekter. Till exempel erbjuds alla mödrar över 35 att göra ett s.k. NUPP-test, eftersom risken för Downs syndrom ökar med stigande ålder hos modern. Ett NUPP-test visar sannolikheten för kromosomfel.

Det är väldigt märkligt att alla barn regelmässigt kontrolleras för missbildningar och andra fel, för varför gör man det, egentligen? Vad ska man göra av informationen om något inte är "normalt"? Abortera barnet? Det är ju oerhört cyniskt, att det svenska samhället bekostar framtagningen av en renare ras. Jag har väldigt stor förståelse för att man som blivande orolig förälder kan tänkas vilja veta, men väldigt lite förståelse för att man som stat erbjuder möjligheten att välja bort annorlunda barn.

Sen kan man förstås mena att det är bra att få informationen tidigt, så att man har möjlighet att anpassa sig till den omställning det kan innebära att få ett "onormalt" barn.* För så onormala är de onormala barnen att vi inte för våra liv kan föreställa oss att just vi kommer få ett sånt förrän vi har det svart på vitt och då alltid som ett slags sorgebesked. Jag tror ändå att jag skulle ha lättare att hantera eventuella vanskapningar hos mitt barn om de uppdagades först när barnet föddes. Då skulle nog glädjen över det födda barnet överskrida den eventuella sorgen över skadan. För mig skulle det inte vara konstruktivt att veta om det månader i förväg.

Allt det här kom jag på i stundens allvar, på väg till ultraljudet. Först då slog det mig att det kunde vara något "fel" och hur skulle vi i så fall hantera den informationen? Ville vi veta? Hade jag varit modigare hade jag ställt in. Men nyfikenheten och fegheten tog överhand och vi gick dit på utsatt tid.

Allt såg bra ut på ultraljudet och jag kan inte egentligen veta hur jag skulle reagera om det inte hade gjort det, bara spekulera. Jag har också full respekt för att det här är oerhört känsliga frågor och full förståelse för att inte alla resonerar likadant som jag.

På kallelsen stod det tydligt att det i besöket vid ultraljud inte ingick könsbestämning av barnet. Det tycker jag var jättebra! Ändå kände vi oss nödgade att förklara väldigt tydligt för barnmorskan att vi inte på några villkor ville veta vilket kön barnet har. Hon förklarade att det var svårt att se och lovade att snabbt byta vinkel om hon såg något avslöjande. Lite senare fick hon hjälp av en mer senior barnmorska. När hon inte berättade för den äldre kollegan att vi inte ville veta barnets kön greps jag av feministisk panik och skrek i desperat falsett att vi inte! ville veta! barnets kön!!! Den äldre barnmorskan såg lugnt på mig och svarade att de inte berättade det heller, om det inte verkligen efterfrågades. Glada nyheter.

Att döma av de frågor jag får från omgivningen om vi vet vilket kön barnet har, kan man tro att det är regel snarare än undantag att ta reda på det. Det är sorgligt. Det är sorgligt att folk frågar mig över huvud taget, för det betyder ju att det skulle spela roll. Att det skulle vara annorlunda för oss eller för våra vänner om vi fick en pojke eller en flicka. Det är väldigt väldigt ledsamt. För det spelar förstås ingen som helst roll.

*) Det händer förstås att man under ultraljudet hittar så allvarliga missbildningar att barnet inte kommer kunna överleva alls. I de fallen kan man sätta igång en tidigare förlossning i stället för att låta den dömda graviditeten fortgå. Ultraljud visar också på om det finns fler än ett foster i magen, vilket kan vara skönt att veta på förhand. Det är fördelarna. Frågan är om de väger upp nackdelarna.