fredag, juni 05, 2009

Bikt

För några dagar sedan på Öppna förskolan:

Jag packar ihop A-barnet i vagnen och jollrar på bästa mamma-manér:
- Nu ska vi gå till farbror doktorn och se hur stooora vi har blivit, det blir väl roligt? Ja, det blir roligt, oj vad roligt det ska bli!

Varpå förskoleföreståndaren lugnt och leende säger:
- Är det en farbror då?

WAM! BAM! In your face hobby-feminist!

Här startar en emotionell kedja av olika skam- och botgöringsreaktioner som jag fortfarande, dagar efter, traskar runt i.

Jag började med en salva ursäkter gentemot föreståndaren för att jag sa fel och hur vaaansinnigt fel det var eftersom jag BÅDE tycker att såna här små saker minsann är jätteviktiga OCH faktiskt engagerar mig i jämställdhet både på jobbet och privat, jag har till exempel satt upp en pjäs. Hallå! Hallå! Jag har satt upp en pjäääs! Sååå viktigt tycker jag att det är! Jätteviktigast! Sen började jag dra andra paralleller om hur vanligt det är att göra såna här fel, men att det minsann inte är okej ändå. Shame shame shame , shame on me.

Förskoleföreståndaren log bara lite snett och sa att det är lätt hänt att man inte tänker sig för. Näää! Verkligen! Har du hört den där historien om läääkaren och baaarnet!? skränar jag, för att få syndernas förlåtelse. Förskoleföreståndaren verkar inte tycka att mitt övertramp är så farligt, det händer förmodligen värre saker på den platsen dagligen, så jag får ingen förlåtelse.

I oförlöst feministisk samhörighet är jag nu en hysterika på öppna förskolan. Jag ler entusiastiska jättegrin åt förskoleföreståndaren och skränsjunger högt och tydligt "hon" i stället för "han" så fort jag kommer åt på babysången, för att alla andra föräldrar och förskoleföreståndaren ska förstååå hur upplyst och jämställd jag minsann är i min medelklasspanik.

I samma desperata anda är jag nu tvungen att, under stor skam, bikta mig för var och varannan människa jag möter. Eftersom ingen tar det på allvar, utan bara skrattar och rycker på axlarna, vänder jag mig nu, genom bloggen, till hela Internet. Förlåt mig, ty jag har syndat! Giv mig mitt rättmätiga straff och jag skall sona mitt brott.

9 kommentarer:

Medelklassman sa...

Aaahahaha, det här tyckte jag var väldigt roligt. Och starkt av dig att outa din fadäs.

PS: Mina barn var hos doktorn igår. Det var en farbror. 4 real.

Jocke sa...

Haha, roligast idag! :-D
Nu blev tillvaron lite gladare, trots vädret.

Jag tycker du ska sona ditt brott genom att hitta på ett könsneutralt alternativ till ordet "gärningsman". Kissnödiga varianter som "gärningsperson" duger inte.

Mina sa...

...och en röst hördes ur internäätet och sa: Nu, min könsneutrala fina människa, har du skämts nog! Svälj skammen över händelsen och gå vidare, men tag den till lärdom och sprid berättelsen vidare till lärdom för andra.

Haha.

(p.s. Om föreståndaren på dagiset är det minsta jämställdhetsivrande så gjorde du nu så att hen fick känna sig lite klurig och iakttagande istället. Ergo, en GOD gärning! :-))

Anonym sa...

Hahaha! Ta med det i nästa pjäs. Superfeministen säger fel...
Du är gullig.
/Bodil

Brainflakes sa...

Det märks att du är totalfast i det patriarkala träsket. Nu är allt hopp ute för mänskligheten. Vi kommer alla att dö olyckliga.

*retas*

Singelmamman sa...

Instämmer med alla ovanstående skrivare.

Lilla O sa...

Vi kör "tant-doktorn" hemma efter en liknande fadäs!

Pia sa...

Jag bara kom att undra en sak. Hur kommer det sig att folk har problem med att kalla förskola för förskola och inte dagis, men ÖPPNA förskolan, den får minsann heta förskola...?

Är det samma ska som med farbror doktorn tro, det sitter så djupt rotat?

Sanna sa...

Oj, stackare! Men som någon sagt, nu fick öppna förskolepersonalen känna sig ögonöppnande och jag är säker på att du gjort detsamma för andra som hen gjorde för dig flera gånger. Men jag förstår hur det känns, ändå...