Kalenderfel

Ibland är det som att måndagmorgonen hamnar fel. Till exempel på en onsdag.

Alla barnmorskors djävulska sammansvärjning

De poppar upp som svampar nu, barnen. Alla skaffar barn. Och större boende. Jag gissar att vi är i den åldern nu och det är väl i sin ordning. Trotsåldern, tonåren, studieåldern, jobbsökaråldern och skaffa barn-åldern. Men det är så hemligt. Ingen får veta om det lilla krusbäret som ligger i magen och gror. I stället måste den blivande mamman börja bete sig märkligt, undvika att umgås som vanligt med sina vänner och dra obekväma undanflykter och halvlögner.

För barnmorskan berättar att risken för missfall är stor under de första månaderna. Och missfall är skamligt och hemligt och ska inte delas med någon annan än de allra närmsta. Som om missfall vore ett tecken på att det är fel på mamman (vilket det alltså helt uppenbart inte är, eftersom det är så vanligt). Och missfall är en sorg, det förstår alla. Jag med. Men jag förstår inte varför det är så hemligt och skamligt med sorg.

Om risken för missfall är så stor är det alltså vanligt att folk får missfall. Och om det är så vanligt är det väl bättre om vi möter det och förstår att det faktiskt händer. Och att vi har vänner omkring oss som vet och förstår när det händer. Om det händer. Om vi aldrig möter missfall och inte pratar om det, mer än som diffusa siffror och procentsatser som drabbar andra, kommer det fortsätta vara något skamligt. Alla barnmorskors djävulska sammansvärjning för att frånta kvinnors frihet att fortsätta vara nära sina vänner. Att kokonga in sig med pappa krusbär.

Jag tror att sorgen skulle bli mindre om man hade större förståelse för och faktisk erfarenhet av att det händer då och då. Och om man kunde fortsätta umgås med sina kompisar som vanligt, utan halvsanningar. Och om inte barnmorskorna från helvetet fick härja fritt.

Men vad vet jag. Jag har ju inte varit där själv. Men det här står definitivt på min lista över ideal jag innerligt hoppas orka leva upp till om jag någon gång själv har lyckan att bli gravid.

Snillen spekulerar

Efter en stunds tystlåtet midddagstuggande säger J:

- Är det inte konstigt att man kan ha BÅDE massa mat OCH en bäbis i magen?!

På skogsspaning efter det bra

Sen slutade J vara bakfull och det bra försvann.

Jag ska gå och leta efter det i skogen. Jag har tre hundar, två skorpor och en termos kaffe till min hjälp. Jag bedömer chanserna som mycket goda.

Oh joy!

Solen skiner, teet är urdrucket och jag är inte lika bakis som J.

Bitterfittor och apelsinmän

Bitterfittan av Maria Sveland är en helt fantastisk bok, läs den läs den läs den! För att den är så på pricken. För att den är så rolig. För att den är så sorglig. För att den är så sann att det svider. För att jag vill stryka under alla meningar och spara som tänkvärda citat och sanningar. För att den är helt fantastisk.

Jag önskar att de delade ut den till alla blivande föräldrar, alla chefer, alla vigselförrättare och alla lärare och förskolepedagoger. Alla!

Jag har dragits med en veckas vemod, för att boken tar slut och för att det är så nattsvart och svårt allting. Men det finns hopp också. Maria Sveland skriver om apelsinmän; män som skalar apelsiner åt andra. De är sällsynta, men de finns. Och det fina är att jag vet att jag har massa såndana män i min omgivning. Män som skalar apelsiner och vill förstå och förändra. Och kvinnor som låter männen skala apelsiner och som också vill förstå och förändra.

Svikare!

Framför mig in genom ICA-dörrarna går en sån där snygg sportig tjej. Ni vet med hästsvans och jacka i funktionsmaterial. En sån som handlar äpplen och fullkornsknäcke. Jag handlar tröstgodis. Surt, salt och choklad. Lite mer än jag egentligen vill ha. Så plötsligt när jag står och gräver bland salmiakbalkarna dyker hon upp bredvid. Plockar några nappar och colaflaskor. Jag blir upprymd och entusiastisk och öser på med fiskar och kolor. Vi har ett hemligt samförstånd, jag och sportiga tjejen. Vi köper tröstgodis och är snygga och vi skäms inte! tänker jag. Då går hon. Svin.

Dagens utmaning

Idag utmanar jag mig med tankeexperimentet ”jag är inte en cykel”. Det kan verka lätt och självklart för många av er, men när jag för tredje gången väljer att gå i cykelbanan i stället för på trottoaren, med motiveringen ”det är här jag brukar gå, tror jag” börjar jag ana oråd.

Mental note to self: Jag är inte en cykel. Inte.

På spaning efter det Häggvik som flytt

Idag släpade jag med J på nostalgispaning. Vi åkte till Häggvik på spaning efter barndomsfragment. Jag bodde där i fem år innan jag började skolan. Jag ville se den gigantiska syrénhäcken, häxskogen där jag lärde mig ljuga, farbror Einars hus med alla arga hundarna, de gigantiska kullarna, de läskiga röda höghusen där de stora barnen sa att man kunde dö vid elskåpen, de branta cykelbackarna, dagmamma Ragnhilds höga grindstolpar, vårt stora fina vitrappade hus med alla äppelträd och mitt rabarberland under björken och förstås det lokala ICA:t "Kjelles i affär"där jag var stor nog att handla själv.

Väl där upptäckte jag att kullarna var bebyggda med baracker och inte det minsta gigantiska, att jag inte kom ihåg vare sig var farbror Einar eller Ragnhild bodde, att höghusen bara bestod av tre våningar, att "Kjelles i affär" egentligen hette Kjellmans livs och inte fanns längre, att häxskogen bara var en dunge, att cykelbackarna nätt och jämt lutade överhuvudtaget, att vårt stora hus blivit utbyggt till det dubbla (och alltså inte kan ha varit så stort) och dessutom försetts med grå träfasad och inglasade verandor, inga rabarber under björken och ingen gunga i eken. Syrénhäckarna fanns kvar dock, om än påtagligt beskurna.

Och så hittade jag något slags vårblommor och en datalärare från KTH. Man får vara glad för det lilla.

Kycklinghämnden

Idag är vi arga på kontoret. Vi känner oss orättvist behandlade. Vi pratar hämndplaner. Det pratas om att åka dit och bajsa och eller bara en klassisk ”spöa på dom jävlarna”. Sen kläcker en av mina kollegor dräparen:

- Nä, men alla äter en rå kycklingfilé och sen bara drar vi dit!

Ingen muckar med mitt jobb.

Skolmassaker, igen

Är det inte otäckt att vi inte behöver någon förklaring till vad skolmassaker betyder? Vi har hört det så många gånger att vi slutat bli chockerade. Vad förfärligt, en till! tänker vi och bläddrar vidare till TV-tablån och seriesidorna.

Men det måste kanske få vara så. Det finns en gräns för hur mycket olycka varje människa mäktar med att hantera. Skolmassakrer är så mångbottnade. Ett plotter av personliga katastrofer bland såväl offer som förövare, men framförallt ett skrikande symptom på ett allvarligt insjuknat samhälle i behov av vård och omtanke. Från alla. För en och en orkar vi inte. En och en läser vi bläddrar vi vidare till melodifestivalen och Rocky.

Punkt.

I morse när jag skulle plocka ur min smarriga skaldjursrisottolyxlunchlåda ur kylen var den inte där. Någon hade varit för lat för att laga egen mat och i stället glufsat i sig min. Utan att säga något. Näst efter krig och antifeminism är det här det mest osolidariska man kan råka ut för. Jag har tillbringat halva morgonen med att först vara arg på riktigt och sedan sakta men säkert komma över det. En strängt energi- och tidskrävande process. Sedan har följande mejlkonversation utspelat sig mellan offret och förövaren:

Jag (offret):
Idag var jag tvungen att äta dyr, tråkig och tidskrävande lasagne på en stökig lunchrestaurang, eftersom min pojkvän hade ätit upp min jättegoda lyx-risotto när han hade sunkkväll två dagar i rad och inte orkade laga mat. Och det på självaste alla hjärtans dag!!!* Jag hoppas att du arbetar på sätt att kompensera mig för det.

J (förövaren):
Sunkkväll!? Jag har för bövelen tagit hand om mig. Det var jag värd.

Jag (offret):
Såklart. Och jag var värd en dyr, tråkig och tidskrävande lasagne på en stökig lunchrestaurang. Det är olika det där.

J (förövaren):
.

Hur är det möjligt att förlora när man helt uppenbart har all rätt på sin sida, mot ett enda hånfullt tangentnedslag?! Punkt, liksom!? Vad säger man. Jag är sjukt förödmjukad. Punkt själv, bajskorvhuvud.


*) notera här hur jag drastiskt tvärsviker ett av mina stoltaste ideal, till förmån för att hävda min rätt över ett stycke lunchlåda

Reklamation

Hej Gud!

Jag har under morgonen upptäckt två allvarliga fel i min lekamen. Jag förstår att detta inte varit din avsikt och ger dig därför chansen att korrigera dem.

1) Jag saknar helt muskulatur i armarna. Detta framkom på ett högst förödmjukande sätt under morgonens träningspass. Jag vet att det här är en brist hos mig, eftersom alla andra på passet hade armmuskulatur. Det var enkelt att mäta skillnaden eftersom de hade andra färger på sina vikter och orkade göra alla repetitioner.

2) Jag har fått fel ögon. I stället för de 29-årsögon jag borde vara utrustad med har jag pensionärsögon. De rinner något alldeles fasligt när jag går ute i kall luft. Även detta inträffade i morse. Inte lika förödmjukande, men ändock ett uppenbart fel som jag alltså vill ha korrigerat.

Jag förutsätter att du för att kompensera mig för detta, även skjuter till en extra bonus. Här har jag flera tänkbara alternativ, men väljer att lita till din goda vilja och din uppfinningsrikedom – surprise me!

Du vet var jag bor.

Vänligen,
Kanalisera

Jag undrade just var jag lagt min inspiration

Utanför den mongoliska billig öl-restaurangen vid Fridhemsplan som min bror med vänner gjort till sitt eget peach pit och nu då och då effektivt bjuder in till genom det koncisa sms:et Mongo?

Killer instinct

På väg hem genom Rålis ser jag en svart liten kanin som knaprar fridfullt i gräset. Min första tanke är: Döda den! Trampa på den! Annars är jag som de flesta andra 29-åringar.

En sån person

Om ni känner ett behov av att liksom kategorisera mig som människa kan jag förenkla processen för er genom att berätta att jag är en sån människa som ställer klockan på 06:00, studsar upp och äter en tallrik havregrynsgröt med krossade linfrön, dricker ett stort glas vatten, drar på mig träningskläderna och susar in på gymmet precis när de öppnar 06:30. Väl där kör jag ett tufft rehab-benpass, följt av 30 min bodypump och lite magträning. Sen susar jag hem, duschar, packar ner min förberedda matlåda och åker till mitt viktiga jobb så att jag är där bland de första på kontoret. Och jag ler hela tiden och är härlig. Precis en sån person är jag.

Idag.

Stjärnstopp och spegel

Jag känner att jag blottade mig lite otäckt där i förra inlägget. Att de som läser det här och faktiskt är vänliga nog att även träffa mig i det verkliga livet nu väsande ryggar tillbaka. Eller bara flyr hals över huvudet. Fördömande självgoda kräk, kallar de mig. Först när jag inte hör. Och sen med flit när jag hör. Och sen kastar de saker efter mig och skriker det. Både hårda kantiga och mjuka mögliga. Fördömda självgoda kräk, skriker de, lämna oss i fred!

Jag är ruskigt obekväm att ha att göra med när min allergi sätter in. Då fördömer jag folk till höger och vänster. Och sen dubbelfördömer jag dem som reagerar på att jag dömer folk hårt. Stjärnstopp och spegel. Som livrem och hängslen, fast på ett mycket dummare sätt.

Sen kurar jag ihop mig och känner mig ensam, missförstådd och misslyckad. Och i de flesta fall även trotsig och lite argledsen. Och kanske att jag slänger in något om att jag är ful, när jag ändå är i gång.

Nu blottade jag mig ännu mer. Det var då själva faen.

Idealsvikarallergi

Jag har en kompis. Vi kan kalla personen Ping*. Förra året var jag och Ping sammansvurna kring det fruktansvärda i alla hjärtans dag. Kommersiellt jippo skränade jag, vuxenmobbing skränade Ping. Hata alla hjärtans dag och alla som firar det, vrålade vi i kör.

I år är det annorlunda. Ping har träffat någon att fira alla hjärtans dag med. Då tycker Ping inte längre att det är vuxenmobbing, utan Pings mänskliga rättighet till lite mys.

Det är inte en så allvarlig förseelse. Det handlar om nyförälskelse och ett uppdämt behov av bekräftelse och romantik. Men ändå blir jag besviken ända in i själen. Det är som att jag har ett slags allergi mot personer som inte står för sina ideal eller som sätter individen före kollektivet. Människor som hellre donerar 1000 kr för att hjälpa apan Enzo än sätter av en hundring i månaden på autogiro till Greenpeace. Eller som gärna lånar böcker på biblioteket, men tycker att det är dåligt att tvingas betala skatt. Eller de som slutar tycka att jämställdhet är angeläget och skrattar bort löften om halva föräldraledigheten eller inte könsrollscementerande kläder och leksaker, när de själva får barn.

Jag kan inte hantera det. Jag blir arg i flera dagar när någon av mina vänner gör något sådant. Jag formulerar långa dramatiska "vi kan inte vara vänner längre därför att"-brev som jag aldrig skriver och ännu mindre skickar. Jag ältar det i timmar med J som aldrig tycker att det är riktigt så farligt som jag. Jag jobbar sämre och uppträder irriterat bland vänner. På riktigt. Det är inte särskilt socialt gångbart. Jag förstår att jag måste ge mina vänner utrymme att göra fel även inom de här områdena, precis som de låter mig göra fel inom andra. Jättefel ibland. Men nej. På den här punkten är jag orubbligt efterbliven och bergfast. Alla hjärtans dag är vuxenmobbing och man måste offra på individnivå för att vinna på kollektivnivå. Och hör sen!

*) Ping är ett könsneutralt namn man får välja som transexuell under det året före subventionerad operation då man tvingas leva som motsatt kön, för att liksom bevisa att man verkligen vet vad man gör. Under den tiden får man inte byta namn till motsatt kön, eftersom det kan väcka anstöt. Däremot är det helt okej att klä och bete sig supertransigt och heta saker som Ping. Det här har inte det minsta att göra med övriga inlägget, ibland är min associationsförmåga snabbare än min hjärna.

Go yellow Mike

Nu tror ni att det är barnkaraoken igen, men ack vad ni bedrar er. Det här är en sjukt proffsig trubadur. Han har berättat att han gärna sjunger på skilsmässor och precis uppmanat hela publiken att ringa upp första personen på M i mobilen och sjunga med i Helga natt. Det är VM i pinsamt svennigt, jag har druckit två öl och han har min fulla respekt.

Folkligt, festligt, fullsatt

Det är svårt att se vad bilden föreställer. Men jag ska berätta. Det här är after ski i Hassela. Barnkaraoke. Det är precis så hemskt som man kan tro. Högtalarna står på max och festen leds av en ensam falsksjungande hobbymulle som plågar oss igenom den ena uppoppade barnvisan efter den andra. Inte en unge vågar sig fram till mikrofonen. Och nu är det allsångsmedley med rajraj till temperaturen och Cornelis. Jag känner att jag lever.

Helt jävla värdelös

Det här är min handled. En vanlig handled som sällan gör väsen av sig. Efter norra Europas sämsta vänsterkrok igår kväll har den dock förändrats avsevärt. Till det sämre. På en tiondels sekund har den gått från vanlig men kanske lite vek till helt jävla värdelös. Sämst är den på att vrida på dörrhandtag, ta av mig tröjor och öppna skruvlock. Men det är mycket annat den går bet på också. Och imorgon ska vi till Hassela och åka skidor, jag och min handled.

Askonsdagen strikes again

Igår var det askonsdagen. Dagen jag hade glömt bort att jag hade lärt mig om. Som tur är har jag dokumenterat det i min blogg. Såhär skrev jag för ett år sen:

"Det heter tydligen ask-onsdagen. Inte askons-dagen. Det finns ingenting som heter askons, nämligen. Tydligen. Inte så lätt att veta. Det finns ju septuagesima och kyndelsmäss.

Som fettisdagen. Fet-tisdagen. Fettis-dagen.

Men askonsdagen alltså.
Det var då Jesus slutade röka."

Tack alla ni som i dagarna hittat min blogg genom att googla Askonsdagen. Utan er hade jag levt i glömska och upprepat ovetande.

Är det någon som vet om det är någon speciell torsdag idag?

Morgonomtänksamt

Mitt på bron rakt genom morgonvädret, som idag måste vara definitionen av jämngrått eller möjligen bara trist, sitter den här. En färgklick av kreativitet och mänsklig omtanke. Människorna vs februari: 1 - 0

The return of Sara och Erika

När jag gick i lågstadiet hade jag två bästisar, Sara och Erika. Vi tre var alltid tillsammans och lekte och hade hemliga klubbar och hängde knäveck i klätterställningen. Fast inte alla tre samtidigt. Bara två och två. Det var alltid en som var utanför och inte fick vara med. Det varierade vem det var och det var inte särskilt långa perioder det handlade om. Gissningsvis timmar. När jag och Sara var bästisar fick inte Erika vara med. Och när Sara och Erika var bästisar fick inte jag vara med.

Den tillfälliga konstellationen ställdes på sin elakaste spets när de två tillfälliga bästisarna plötsligt sa till den utanförvarande tredje, att de skulle gå iväg och viska. Då var hon som var utanför tvungen att vänta medan de två bästisarna viskade frasen ”vi springer ifrån [insert utanförtjejen]” och sedan sprang. Kvar stod hon sedan, utanför och ensam och visste att hon inte var värd en halv daggmask.

Precis det här hände mig igår. Fast med vuxna människor. Och de behövde inte springa för jag var vuxen nog att inte försöka följa efter. De gick i vanlig takt.

Men precis samma daggmask-känsla. Det tog mig 15 minuter och en enorm mental kraftansträngning att komma ihåg att världen inte kretsar runt mig och att det är möjligt att de pratade om något annat än mig och mina tillkortakommande. Och att det faktiskt är helt sjukt att bete sig så, vuxna människor.

"Moderna kvinnor klarar normalt av att föreslå detta steg lika väl som män gör det"

Jag skulle kunna ha en hel blogg om och med bara Magdalena Ribbings svar på DN Etikett. Åh, vad bra och jordnära hon är. Jag önskar att hon kunde ta ett snack med alla förvirrade själar som snurrat bort sig i konstiga idéer om traditioner och romantik.

Från DN.se idag:

Fråga: Har inte fått något frieri ännu och börjar ledsna lite... Men hur friar man som kvinna? Har lärt mig att skottdagen är ett sådant tillfälle, men hur gör man? ["Hur gör man!!! Allvarligt talat...] Kan du ge mig en "hint".

Svar: Har ni bestämt er för en gemensam framtid? Bor ni ihop? I så fall är det samma sak som ett frieri, nämligen ett beslut om att leva tillsammans resten av livet. [Preciiis!!! Det skulle ju vara fruktansvärt obekvämt för vilken modern människa som helst att tvingas svara på ett frieri utan att först ha diskuterat frågan gemensamt!!! Heja Magdalena, heja!] När det beslutet är fattat av de två berörda parterna är frieriet klart.

Så vad är det du väntar på? Att din partner ska som det brukar heta med en nutida fånig banal fras ["fånig banal fras" ja! ja! ja! Go go go Magdalena!!!], "gå ner på knä" och fråga om du vill gifta dig? Varför frågar du inte själv? Vilken dag som helst, skottår eller inte, duger att fria till den man vill leva med.

Om man redan lever tillsammans är frieriet helt överflödigt.

Och tror du som så många ["som så många" hehehe...] att "frieriet" innebär en fråga om du vill ha en bröllopsfest, vilket alltså inte alls är den traditionella innebörden av friandet, så varför frågar du inte själv om det? "Ska vi ha en bröllopsfest", kan du säga, och för att det ska bli en bröllopsfest måste ni ju gifta er. Praktiskt!

Tiden är förbi då en kvinna satt ängsligt väntande på att en man skulle falla på knä och fria, det vill säga fråga henne om hon ville bli hans hustru. Moderna kvinnor klarar normalt av att föreslå detta steg lika väl som män gör det. [Ja! JA! JAAAA!]

Säg till din partner någon stund som känns rätt, att du nu gärna vill gifta dig och hoppas att din partner också vill.. Det är allt du behöver göra. Sitt för allt i världen inte och invänta någon skottdag, som inte är någon särskilt gammal tradition utan mest ett skoj. Jag börjar tro att det är med äktenskapsbehövande kvinnors handfallenhet. [Moahahaa! Touché!]