lördag, februari 16, 2008

På spaning efter det Häggvik som flytt

Idag släpade jag med J på nostalgispaning. Vi åkte till Häggvik på spaning efter barndomsfragment. Jag bodde där i fem år innan jag började skolan. Jag ville se den gigantiska syrénhäcken, häxskogen där jag lärde mig ljuga, farbror Einars hus med alla arga hundarna, de gigantiska kullarna, de läskiga röda höghusen där de stora barnen sa att man kunde dö vid elskåpen, de branta cykelbackarna, dagmamma Ragnhilds höga grindstolpar, vårt stora fina vitrappade hus med alla äppelträd och mitt rabarberland under björken och förstås det lokala ICA:t "Kjelles i affär"där jag var stor nog att handla själv.

Väl där upptäckte jag att kullarna var bebyggda med baracker och inte det minsta gigantiska, att jag inte kom ihåg vare sig var farbror Einar eller Ragnhild bodde, att höghusen bara bestod av tre våningar, att "Kjelles i affär" egentligen hette Kjellmans livs och inte fanns längre, att häxskogen bara var en dunge, att cykelbackarna nätt och jämt lutade överhuvudtaget, att vårt stora hus blivit utbyggt till det dubbla (och alltså inte kan ha varit så stort) och dessutom försetts med grå träfasad och inglasade verandor, inga rabarber under björken och ingen gunga i eken. Syrénhäckarna fanns kvar dock, om än påtagligt beskurna.

Och så hittade jag något slags vårblommor och en datalärare från KTH. Man får vara glad för det lilla.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Men i stället hade du väl kunnat besöka Mannaminne och Anders Åberg ?
MVH Wassen

.perpotator sa...

där i barackerna vid kullarna har jag bott, om än bara fyra månader. vi har mycket gemensamt märker jag

Anonym sa...

mm det är sådär det är att komma tillbaka. Det finns de osm säger att man ALDRIG ska göra det. men jag är övertygad om att man bara MÅSTE det när man nått ett visst stadium i sitt liv. Förklaringen till alla förändringar är ju såklart att du vuxit... och att ingenting är oföränderligt. Och det är ju häftigt i sig. och det är ju inget fel med vårblommor och datalärare så länge de är fina...

Anonym sa...

Jag växte upp där i de röda trevåningshusen och blir lika besviken varje gång när jag ser att den stora stene inte alla är stor :(