På spaning efter det Häggvik som flytt

Idag släpade jag med J på nostalgispaning. Vi åkte till Häggvik på spaning efter barndomsfragment. Jag bodde där i fem år innan jag började skolan. Jag ville se den gigantiska syrénhäcken, häxskogen där jag lärde mig ljuga, farbror Einars hus med alla arga hundarna, de gigantiska kullarna, de läskiga röda höghusen där de stora barnen sa att man kunde dö vid elskåpen, de branta cykelbackarna, dagmamma Ragnhilds höga grindstolpar, vårt stora fina vitrappade hus med alla äppelträd och mitt rabarberland under björken och förstås det lokala ICA:t "Kjelles i affär"där jag var stor nog att handla själv.

Väl där upptäckte jag att kullarna var bebyggda med baracker och inte det minsta gigantiska, att jag inte kom ihåg vare sig var farbror Einar eller Ragnhild bodde, att höghusen bara bestod av tre våningar, att "Kjelles i affär" egentligen hette Kjellmans livs och inte fanns längre, att häxskogen bara var en dunge, att cykelbackarna nätt och jämt lutade överhuvudtaget, att vårt stora hus blivit utbyggt till det dubbla (och alltså inte kan ha varit så stort) och dessutom försetts med grå träfasad och inglasade verandor, inga rabarber under björken och ingen gunga i eken. Syrénhäckarna fanns kvar dock, om än påtagligt beskurna.

Och så hittade jag något slags vårblommor och en datalärare från KTH. Man får vara glad för det lilla.