Rammel
Det händer inte ofta, men idag hände det. Jag ramlade. På en tur runt Långholmen med skönt flow i benen i full karriär ner för en backe. Där ramlade jag. Där någon högre makt lite olyckligt placerat en rot. Eller om det var en sten. Där startade jag min luftfärd som meter senare övergick i en praktfull judorullning över höger axel innan jag låg platt på marken med skrapsår i bägge händer, ena vaden och halva ryggen. Som tur var har jag strategiskt försett mig själv med inbyggda stötdämpare kring midjan, så jag inga vitala delar kom till skada i fallet, utan jag kunde sargad och sönderskrapad jogga vidare, men min värdighet är för alltid förlorad.
6 kommentarer:
skrapsår i händerna är det värsta som finns. får ont bara vid tanken.
Näst värsta, har jag bittert fått erfara. Värsta är tydligen att skrapa upp halva midjan/ryggslutet. Precis där tröjan ligger emot.
Det är vanligare än man kan tro att se löpare streta hemåt med diverse skrubb och skrapsår. Vissa ser mer eller mindre ut som om de dessutom skäms. Andra skäms inte. Min far till exempel fick skavsår av sina nya löparbyxor, vilka han helt sonika slet av för att kunna slutföra sin runda. Bör jag tillägga att riktiga löpare springer utan underkläder?
ajajaj... bör kunna rättfärdiga en veckas sjukskrivning som kompensation. minst.
Jag ramlade i rulltrapporna under värsta reahysterin i måndags. Halkade ner på rumpan minst fem trappsteg innan jag kunde stoppa mej själv. Min svanskota hatar mej nuförtiden.
anders: Och därmed var det bekräftat, jag kommer aldrig bli en riktig löpare. Vilket känns helt naturligt.
Stinnepiggen: eller åtminstone after work varje dag under hela sommaren.
Peppe: the horror. Jag ramlade en gång två gånger i samma trappa i tunnelbanan på väg till jobbet. November.
Skicka en kommentar