torsdag, september 18, 2008

Fighting spirit

Jag hade det på känn redan igår och imorse fick jag det bekräftat; det pågår en gigantisk konspiration emot mig. Alla delar av mitt liv samarbetar med yttre faktorer som ödet, trafiken, vädret, lukten i vårt kylskåp och kaffemjölken på mitt jobb för att göra mitt liv så pissigt som möjligt. Och de är djävulskt skickliga. Jag står helt svarslös och hanterade det moget genom att ligga i fosterställning på soffan i 15 minuter i morse, i stället för att åka till jobbet. Till min stora förvåning blev ingenting bättre av det. Ingenting.

Jag har verkligen ingen fighting spirit eller jävlar anamma. När livet blir kärvt triggas jag inte det minsta. I situationer där andra älskar utmaningar och slår sig för bröstet och vrålar ”Ni får mig aldrig levande!” kryper jag ihop i ett hörn och gnyr ”Snälla, döda mig!”. Jag fantiserar om att råka ut för fruktansvärda olyckor, så att jag slipper allt ansvar och blir ett försvarslöst kolli på ett sjukhus. Om jag var med på Titanic skulle jag dött först av alla.

Men jag tränar. Jag tänker på att ta kommando över mitt eget liv och att inget händer som man inte själv åstadkommer. Och sakta sakta segar jag mig upp i hästsadeln och skänklar lite grann, eller vad man gör i hästsadlar.
(Och ungefär här vill jag att ni hör Eye of the tiger fejdas upp i era öron)

8 kommentarer:

30+ sa...

Eh, det där känns väldigt långt från nån som kämpar som ett djur för att få göra mål. Split personality?

Kanalisera sa...

Nej nej, jag kämpar inte. Jag blir bara besviken när jag misslyckas.

Anonym sa...

Aha, understimulerad personality! Det där känner vi igen. Man har lärt sig genom hela skolgången att det som andra kallar "problem" och "utmaningar" egentligen är ganska enkelt och man behöver därför inte kämpa för att lyckas. När ett verkligt problem/utmaning/misslyckande tornar upp sig framför en blir man dock apatisk eftersom man inte är van vid att saker är svåra. Ett argument för elitklasser i skolan, månne?

Niklas sa...

Shit, det är ju precis som jag! Jag trodde alla andra var så jävla bra på att ta tag i saker/problem.

Tyvärr är vi rökta. För hur tar man tag i problemet "jag har svårt att ta tag i problem"?

anonym sa...

Du är inte ensam, Niklas! Svenska Dagbladet har haft en artikelserie om uppskjutarbeteende nyligen, "prokrastinering" kallas det tydligen (på svengelska): http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/artikel_1644135.svd

anonym sa...

Du är inte ensam, Niklas! Svenska Dagbladet har haft en artikelserie om uppskjutarbeteende nyligen, "prokrastinering" kallas det tydligen (på svengelska): http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/artikel_1644135.svd

Niklas sa...

Tack för tipset! :-)

anders sa...

Embrace! Det spelar ingen roll att första känslan är panik. Titta istället på var du är någonstans i livet, kanalisera. Skulle du vara där om du saknade fighting spirit? Nä. Den första känslan är helt logisk och analog med att man lika självklart blir ledsen av elaka kommentarer även om ens grundförhoppning alltid är att vara glad. Det hjälper ingenting att skapa extra ångest över att man inte reagerar som man önskar. För mig lossnade det på den här fronten först när jag accepterade den där första känslan och lät den vara där. Man kan nämligen ha en jävla fighting spirit ändå.