Höstmys

Jag har gått på det i år igen. För andra dagen i rad sitter jag på jobbet i stickad kofta med överdimensionerad polokrage och stickat skärp. Ni vet en sån där kofta som regelbundet dyker upp i skyltfönster och på reklampelare och sedan är de enda långärmade plaggen som säljs under ett halvårs tid och som luras om att en investering i en sådan kofta kommer förvandla hösten från mörk och regnig till krispig och klar? Som får dig att tro att du kommer tomta omkring i leggings och raggsockor och läsa intressant litteratur och plötsligt ha oändligt med ledig dagtid för långa promenader och kanske kommer du till och med skriva en dikt eller investera i en rustik filofax i läder och en tjusig reservoirpenna och få ordning på ditt liv. Eller varför inte baka lite bröd eller börja tycka om doftljus? Precis en sån kofta. Den är grön och jättefin och jag var sååå nöjd när jag köpte den. Nu blir det långpromenader i lönnlövsprassel och stora baljor av te och lugn och harmoni för hela slanten, tänkte jag.

Det blev det inte. Varken i år eller förra året eller året dessförinnan eller något annat år före eller efter i år. Det blir precis lika mörkt och regnigt som alla höstar, ingen tröja eller tekopp i världen kan göra något åt det. Och de två dagar om året när solen skiner och löven prasslar och luften är hög och klar sitter jag inomhus på ett kontor. Och jag tycker ändå att Earl Grey är godare än alla Höstmys och Lunga Stunder-teblandningar i hela världen. Och jag bakar inte bröd och jag hatar doftljus. Och jag är inte konstruerad för stickade koftor. Jag blir varm och svettig och rödmosig och det kliar över hela kroppen, även när jag har långärmat under, och jag vill bara hem hem hem och slita av mig skiten och dra på mig nåt snällt i trikå. Och dessutom får jag dubbelhaka i polotröjor.

Ändå går jag på det. I år igen. För jag vill så gärna.