Om att vägra inse situationens allvar

Jag har tagit lite för lätt på det här med att man ändrar kroppsform när man innehåller två människor i stället för en. Jag har helt enkelt mörkat problematiken helt och tänkt att det löser sig. Det blir mer och mer uppenbart för mig att det inte löser sig. Inte alls.

Är det en sak man vet om gravida kvinnor så är det nämligen att de blir större och större och till slut är de jättestora. Det är helt uppenbart att de inte får plats i sina vanliga byxor, om de inte har väldigt ovanliga vanliga byxor. Jag har vanliga vanliga byxor. Jag får inte plats. Och det kommer inte att lösa sig.

Detta insåg jag igår. Jaha, tänkte jag. Jaha, då får jag väl köpa ett par såna där mamma-byxor då. Jaha. Hur svårt kan det va! tänkte jag. Det visade sig kunna vara exakt hur svårt som helst.

Om man tycker att det är jättesvårt att hitta snygga välsittande byxor när man har ungefär samma kroppsförutsättningar som vanliga enpersonsinnehållande kvinnor, kan man ju fundera lite på hur svårt det är när man inte har det. De flesta affärer säljer inte ens mammakläder. Och de som gör det säljer bara fula mammakläder och i undantagsfall fina, men som sitter dåligt.

Jaha, tänkte jag. Och fortsätter mörka. Det är inte ett problem för mig att gå med gylfen öppen på stan. Det är inte ett problem för mig att gå med gylfen öppen på stan. Det är inte ett problem för mig att gå med gylfen öppen på stan. Det är inte ett problem för mig… och förresten är det ju fruktansvärt omiljövänligt att köpa kläder som bara ska användas i ett halvår! Och jag har en klänning i trikå.