Allt om mitt underliv

Det var länge sedan jag skrev något alldeles för privat om mitt underliv, så här kommer den rafflande fortsättningen på förlossningsföljetongen.

Efter den katastrofala efterkontrollen på MVC följde först ett dygns misär i telefonkö till olika vårdinstanser som hänvisade till varandra och sedan ett smärre mirakel; plötsligt lyste lysröret i slutet av sjukhuskorridoren och jag var välkommen till en gynekolog på Danderyds sjukhus. Där togs jag emot av en luttrad dam som sa att stygnen inte var så farliga, vilket gjorde mig så stursk att jag dristade mig till att ställa frågan om det kanske till och med var normalt att bli så förslappad som jag tydligen blivit? Man vet ju att all vårdpersonal utbildas i att säga att alla konstiga grejer kroppen hittar på är heeelt nooormala. Men nä, det här var inte normalt. Häpp.

Den vänliga gynekologdamen remitterade mig i alla fall till en sjukgymnast för bäckenbottenträning och dit ska jag imorgon.

Halva jag tycker att det är vansinnigt festligt att gå till sjukgymnast med sitt underliv. Hur ska det gå till? Är det som ett vanligt sjukgymnastbesök bland pilatesbollar, gummiband och balansplattor? Kommer sjukgymnasten fästa elektroder på varsin sida om musklerna? Vilka gymmaskiner kommer jag använda?

Andra halvan har, av förklarliga skäl, panik. Tänk om det inte blir bra! Eller tänk om det tar flera år. Sjukgymnastik kan göra det, har jag lärt mig.