Mamma

Innan jag fick barn tänkte jag mycket på det här med att bli mamma. Som mamma är man mer funktion och mindre person. Man tar ett kliv ifrån sin egen person och in i den allomfattande mammarollen, blir del av det stora mammakollektivet av självutplånade, självuppoffrande, goda kvinnor. Det skrämde mig. Jag var ingen mamma-typ, ville inte vara. Jag ville vara jag. Att kalla mig själv för mamma kändes jättekonstigt. Jag trodde att det skulle vara svårt att lämna ifrån mig bitar av mig själv till förmån för mammarollen, att jag skulle känna mig ofri och bunden.

Icke.

Det tog inte många Mc Donalds-minuter innan jag hörde mig själv nöjt jollra saker som "mammas lilla superbebis" och "kom till mamma" och mamma hit och mamma dit. Och det kändes inte det minsta konstigt. Tvärtom känns det alldeles utmärkt. Om jag kan få vara den institution av trygghet, kärlek och bekräftelse för mitt barn, som mammarollen innebär, är jag inget annat än oändligt tacksam. Det är rätt fantastiskt faktiskt.

Nu tränar jag på att komma ihåg att också vara jag. Att fylla mammarollen med en person med egna intressen och drivkrafter bortom barnet. Och att inte likställa mammarollen med hemmafru-rollen, vilket är mycket svårare än jag någonsin kunde tro.
Då är det tur att det finns en pappa också.