De poppar upp som svampar nu, barnen. Alla skaffar barn. Och större boende. Jag gissar att vi är i den åldern nu och det är väl i sin ordning. Trotsåldern, tonåren, studieåldern, jobbsökaråldern och skaffa barn-åldern. Men det är så hemligt. Ingen får veta om det lilla krusbäret som ligger i magen och gror. I stället måste den blivande mamman börja bete sig märkligt, undvika att umgås som vanligt med sina vänner och dra obekväma undanflykter och halvlögner.
För barnmorskan berättar att risken för missfall är stor under de första månaderna. Och missfall är skamligt och hemligt och ska inte delas med någon annan än de allra närmsta. Som om missfall vore ett tecken på att det är fel på mamman (vilket det alltså helt uppenbart inte är, eftersom det är så vanligt). Och missfall är en sorg, det förstår alla. Jag med. Men jag förstår inte varför det är så hemligt och skamligt med sorg.
Om risken för missfall är så stor är det alltså vanligt att folk får missfall. Och om det är så vanligt är det väl bättre om vi möter det och förstår att det faktiskt händer. Och att vi har vänner omkring oss som vet och förstår när det händer. Om det händer. Om vi aldrig möter missfall och inte pratar om det, mer än som diffusa siffror och procentsatser som drabbar andra, kommer det fortsätta vara något skamligt. Alla barnmorskors djävulska sammansvärjning för att frånta kvinnors frihet att fortsätta vara nära sina vänner. Att kokonga in sig med pappa krusbär.
Jag tror att sorgen skulle bli mindre om man hade större förståelse för och faktisk erfarenhet av att det händer då och då. Och om man kunde fortsätta umgås med sina kompisar som vanligt, utan halvsanningar. Och om inte barnmorskorna från helvetet fick härja fritt.
Men vad vet jag. Jag har ju inte varit där själv. Men det här står definitivt på min lista över ideal jag innerligt hoppas orka leva upp till om jag någon gång själv har lyckan att bli gravid.
