Seee upp för dörrarna...

På tunnelbaneperrongen. En uppskattningsvis 12-årig kille i ryggsäck och keps med en avklippt plastflaska i handen. På väg hem från skolan, tänker jag mig. Det hänger en smutsig mininalle från ryggsäckens ena blixtlås. Den har nog hängt där ett tag. Varit med på resan mellan skolgården och mellanmålet redan förra terminen. Plötsligt blir den avklippta plastflaskan i killens hand en megafon.
- Hjulsta en minut, tåg mot Hjulsta ankommer om en minut.
Tyst
Som om inget hade hänt. Tyst tyst tyst. Tills Akalla-tåget kommer och jag får det stora nöjet att dela vagn med hobbykonduktören.
Vid varje station, gravallvarligt:
- Tåg mot Akalla. Se upp för dörrarna och dörrarna stängs.
Med identiskt samma lakoniska melodi som vanliga trötta tunnelbaneförare.
- Mot Aaakalla. Se upp för dörrarna…. Ååå dörrarna stängs.
Medresenärerna låtsas på toppsvenskt manér inte om att det står en 12-åring med en halv plastflaska tryckt mot munnen och låtsasansvarar för vår resa. Förstås. Sen går han av vid Fridhemsplan. Jag får garvar lite för mig själv. Det var säkert inte killen med bäst betyg, flest kompisar och snyggast tjejer, men för jävla roligt var han i alla fall!