Idag hörde jag mig själv formulera mina semesterönskemål enligt följande:
- Får jag bara dricka förmiddagskaffe och eftermiddagsvin i lugn och ro varje dag så är jag nöjd... kanske bada lite också då.
Jag tror att det är precis vad sommarsemester handlar om. Upplevelser och storstadsbesök gör sig bättre som miljöomväxling under höst och vår.
Ni kan aldrig gissa vad som hände när jag tittade på EM-finalen igår! Eller jo, det kan ni, för jag råkade outa det i rubriken. Man kunde ha börjat misstänka hur det skulle gå när jag var som en övertrött 4-åring i soffan framför första halvlek och när jag sedan borstade tänderna i halvtid och föreslog att se andra halvlek på TV:n i sovrummet visste man säkert vart det barkade. Men ändå. Hur ointresserad får man bli av ett EM-slutspel! Skämmes ta mig fan.
Tur att jag såg målet i alla fall. Maken till kämparmål får man leta efter.
J har gått och handlat utan sin mobil. Projektledaren och kontrollbehovet i mig får magsår av tanken på att jag inte kunna ringa honom om de skulle komma på något viktigt. Om de ska kommunicera måste de tillämpa 80-talsmetoder som t.ex. "vänta tills han kommer hem". Vansinne.
Om en vecka har jag semester.
Freeedag!!! Och det jag ser fram emot mest är:
1) förmiddagskaffe
2) att jag inte har något planerat på lördag kväll
3) tid att lyssna på sommarpratarna i P1
Om jag inte hade en sjukt intensiv och hyfsat alkoholtung vecka bakom mig skulle jag tro att jag var pensionär. Nu tror jag att jag är i 40-årsåldern.
Idag har det hänt tre ovanligt bra saker:
1) Mina arbetsuppgifter innebar 4h betald improvisationsteater som är bland det roligaste jag vet.
2) Festivalen Accelerator är på mitt jobb. När jag går ut genom dörrarna hamnar jag innanför avspärrningarna, ungefär vid bajamajorna.
3) Jag köpte en ny fin klänning och tog den på mig direkt innan jag susade vidare i vinvimlet.
Det är helt omöjligt att ranka dem, så de står i kronologisk ordning. Jag önskar att alla dagar var såhär.
Äh men fy fan vad äckligt. Fick ett tips av en omtänksam läsare om en artikel i SvD. Lyssna på det här:
"Badklåda eller simmarklåda är en ofarlig hudåkomma som man kan drabbas av efter bad i söt- eller bräckt vatten. Den orsakas av så kallade cerkarier, som är larver av en mask som finns hos fåglar.
[...]
Det går alltså inte att förhindra att drabbas genom att inspektera vattnet. Eftersom [larverna] finns i grunt vatten drabbas barn mer än vuxna.
Larven tränger in en liten bit i huden och dör ganska snabbt. "
Vi talar alltså om en larv som kryper in i huden och dör och som ursprunglingen kommer från fåglar. Fy fan. Det är som att slicka på en duva.
Jag ska bara djuphavsbada i sommar.
Jag tycker att det är svårt med prioriteringar. Det gör mig stressad att jag måste välja fokus i livet, att man inte hinner göra allt. Bland mina vänner ser jag tydliga fokusområden.
Någon prioriterar hus och hem och familj.
En annan prioriterar sund kropp och träning.
En tredje prioriterar litteratur och kultur.
En fjärde politik och nyheter.
En femte spontanitet och kompisar.
En sjätte mode och musik.
En sjunde karriär och branschkunskap.
Jag kan inte välja. Jag vill inte välja. Jag vill göra allt!
Jag får magsår av alla förnöjda människor som inte känner behov av att röra på sig/komma ut och träffa folk/läsa böcker/prova nya restauranger/åka till Amsterdam och se Madonna/utvecklas i arbetet. Som nöjer sig med en sak, eller kanske två.
De lägger alla vardagkvällar på att renovera huset. Eller på att träna. Eller på att jobba över. Och är nöjda med det.
Jag lägger alla vardagkvällar (och vardagmorgnar och helger) på att försöka göra allt och jag är inte nöjd med det.
UPPDATERAT: Jag har skrivit om det här förut. Jag visste det. Och jag står kvar på samma punkt och stampar. Vilja och principer, 15 mars 2007
Det händer inte ofta, men idag hände det. Jag ramlade. På en tur runt Långholmen med skönt flow i benen i full karriär ner för en backe. Där ramlade jag. Där någon högre makt lite olyckligt placerat en rot. Eller om det var en sten. Där startade jag min luftfärd som meter senare övergick i en praktfull judorullning över höger axel innan jag låg platt på marken med skrapsår i bägge händer, ena vaden och halva ryggen. Som tur var har jag strategiskt försett mig själv med inbyggda stötdämpare kring midjan, så jag inga vitala delar kom till skada i fallet, utan jag kunde sargad och sönderskrapad jogga vidare, men min värdighet är för alltid förlorad.
På Morgonpassset i P3 i morse:
Radiopratare: Hej Jenny! Vad gör du?
Jenny: Jag är på jobbet.
Radiopratare: Jaha, vad jobbar du med då?
Jenny: Jag jobbar med grisar.
Radiopratare: Grymt!
Ingen: fniss...
Ingen heller: Fan vilket sunkigt pappaskämt
Ingen heller: Men hallå där Arne Hegerfors
I stället:
Radiopratare: Hej Lisa! Vad gör du?
Lisa: Jag packar korv.
Jag tror att det är en generationsfråga. Jenny och Radioprataren är bergis sådär unga. Inte 30+ som jag (30 år plus 21 dagar för att vara exakt). De var dock tillräckligt sofistikerade för att se kopplingen mellan grisskötsel och korvpackning. Alltid något.
Idag har jag skapat en ny flik i mitt favorit-Excelark. Den fliken kommer lösa alla mina problem. Jag kommer aldrig mer känna mig omotiverad eller ofokuserad. Jag kommer vara ett högpresterande under av entusiasm, engagemang och produktivitet. Excel är bäst. Man kan göra nästan vad som helst med Excel. Det är möjligt att jag ger mig på att skapa lite världsfred eller utrota en och annan epidemi när jag ändå är i farten. Jag ser egentligen inga gränser för vad jag kan åstadkomma med mitt Excelark. Det känns bra.
Han med Jonas Karlsson-rösten* stod vid Slussen idag. Han lutade sig mot en solig vägg och pratade i mobiltelefon:
- Men när du säger att vi ska hjälpas åt, kan det då handla om saker som jag behöver hjälp med? Kan det vara när jag har det tungt och behöver stöttning?
*) Nej, jag vet inte heller vem det är, men han lät precis som Jonas Karlsson. Precis.
Att göra en regnig lördag:
Jojo. Det vankas idyllmidsommar. Jojo.
Om bara den här lukten går bort från mina fingrar.
Vaknar med tokbra känsla i hela kroppen. Livet är så bra ibland. Det är EM och 30-årsfester och grillkvällar och bra böcker och hopp och gott kaffe. Det är juni i kalendern och i livet.
Och igår var jag på Golden Hits för första gången i mitt liv. Social turism skulle man kunna kalla det. Min kompis sjöng karaoke och jag fick fysiskt värja mig mot påstridiga män. Fantastiskt på flera sätt. I november hade det kunnat göra mig nedstämd, men lyckligtvis är vi i juni och allting är härligt och fantastiskt.
Och vi såg Dolly Parton på stadion. Det var helt surrealistiskt. Hon är bara plast. Kroppen och orden och skratten. Plast plast plast och till det öl i plastglas. Och härlig junifeeling i musiken.
Och jag har fortfarande lite kaffe kvar i koppen och jag tror att det är varmt.
Nu blir det reklam. I en väldigt bra blogg jag läser som heter Sara Lövestams blogg läste jag precis detta fullkomligt briljanta inlägg:
Sportkrönikan
Glöm långa meningar.
Glöm balanserad berättarteknik.
Ikväll är det fotboll.
Det är nu det gäller.
Det är nu sportkrönikörerna ska leverera.
Och det kommer de att göra.
De är svenska, de är retoriker, de blev aldrig fotbollsspelare själva.
Och jag ska inte ljuga:
De vet var retur-knappen sitter.
Fram med de inledande konjunktionerna.
Fram med kämpaglöden.
Fram med anaforerna.
Vi har inte råd med mesiga formuleringar, bisatser, satsbindning.
Det är anfall som gäller.
Och ska vi satsbinda gör vi det på vårt sätt.
Med ofullständiga prepositionssatser.
Eller inledande konjunktioner.
Våra svenska sportkrönikörer är inte nere för räkning.
De är hungriga.
De äter anaforer till frukost.
De fiser dem i soffan.
Och en sak är säker:
Om Sverige förlorar ikväll, är de ändå vinnare.
av Sara Lövestam alltså, läs hennes blogg vetja!
Igår tittade jag och svenska folket på fotboll. Det gläder mig att mitt arbete inte utförs på samma premisser som den svenska EM-truppens. Jag skulle inte stå ut en dag med svenska folkets engagemang. Jag tänker mig mängder av baksäteschaufförer som tror sig veta bättre hur jag ska sköta mitt jobb. Svenska folket skulle ha rätt att uttala sig om min form, om jag skötte mig eller inte och om min förkylning eller trötthet skulle komma att vara ett hinder i mitt arbete. Kanske skulle de ha synpunkter på vad jag åt och hur mycket jag tränade. Gamla skador skulle nötas och blötas och när jag hade ont eller var sjuk skulle bilder av mitt plågade ansikte visas på TV och i press. Och om jag stakade mig under en power point-presentation skulle det svenska folket bua och kalla mig sopa.
Jag tänker mig hela svenska folket som kollektivt reser sig upp för att se bättre när jag ska skicka ett kritiskt mejl, eller den massiva spända tystnaden inför ett viktigt samtal på mobilen. Eller bara att folk dricker öl och äter chips och tittar på mig när jag jobbar. Det skulle bli trångt på kontoret. Eller när hela svenska folket hatar mina chefer för att de missbedömt något eller inte sätt en orättvisa. Och spaltmeter med meningslös statistik:
- Jaa… det är ju oerhört viktigt att Kanalisera skickar det första mejlet före 9 på morgonen, hon har aldrig levererat påvisbara resultat en måndag utan att just sätta det där viktiga första mejlet.
Eller: – Det är otroligt spännande, det står nu 43-51 i mejlväxlingen mellan Kanalisera och Kunden, men Kanalisera brukar komma igen i andra halvlek efter lunch.
Och skrikande vidron som Patrik Ekvall och andra i konstiga frisyrer skulle hetsigt referera vad jag gör:
- OchdärharviKanalisera… Hongåruturmötesrummet, passartillkollegan, raktframnu, Kanaliserahardatorn, öppnarOutlook, Kanalisera öppnar Outlook! JadethärpåminnerprecisomoffertarbetettillKundeniapril, detsermörktutpåKanaliserakontoret, Kanaliseraformulerar mejlet och där! Hon trycker på send! Kanalisera trycker på send! Hon trycker på send! Ojojojojoj! Kanalisera…
Hm… jag skulle kunna leva med hejaropen, det skulle jag faktiskt. Men jag har inte så hög tilltro till svenska folket. De vet inte sitt eget bästa och gör så ofta fel.
Det finns kompisar som är lite egna på precis samma sätt som man själv. Till exempel att de blir lika glada när man lyckas hälsa med en High Five när man cyklar förbi varandra på väg till eller från jobbet. Det är fint. En sån kompis skickade precis mejl till mig. Eftersom han, mig veterligen, inte har någon egen blogg är jag tvungen att publicera det här. Eftersom vi är lite egna på precis samma sätt förutsätter jag att han inte misstycker. Eftersom jag trots allt är rekorderlig och skötsam frågade jag för säkerhets skull först.
"Kära kamrater!
När jag i morse mötte Gabriel på väg till jobbet och fick göra High Five kände jag att nu kunde det inte bli en dålig dag. Sen, på hemvägen, inträffade det osannolika att jag mötte Grodan och fick High Fivea igen. Jag satt och filosoferade om att detta var nästan osannolikt bra: High Five både på dit- och hemvägen! "Om det här skulle hända någon mer gång skulle det vara kool om man dessutom mötte Boel..." satt jag och filosoferade på min cykel. Jag var så försjunken i drömmar om detta att jag nästan inte märkte att någon lite smådesperat ropade "Jocke!". Med reflexer som en handbollsmålis fick jag upp vänsterhanden precis i tid för en mäktig High Five med Boel som kom cyklandes bara 300 meter bakom Grodan!
Detta spöar med lätthet till och med den morgon i maj 2002 när jag, på väg till jobbet vid Globen, lyckades gissa spik rätt på BÅDE temperaturen OCH effekten som visades på den stora ljustavlan på Hammarbyverket.
Idag är sannerligen Den Bästa Dagen; om jag dör i morgon har mitt liv i alla fall haft någon mening. Tack, vänner, för att ni lät mig uppleva denna dag.
High Five!/Jocke"
Det bra är att jag har haft en fantastisk helg i Finnhamn, att jag bor i en fin lägenhet, att jag har ett bra jobb, en trivsam familj, en kärleksfull pojkvän och roliga kompisar. Det bra är också att jag ska på Dolly Parton på fredag och att mina föräldrar har en hundvalp. Och att det är EM och att jag gillar fotboll och att det är ganska städat här hemma. Det bra är också att jag cyklade förbi min kompis och lyckades high fiva på cykeln så att jag blev alldeles glad och upplivad. Det bra är också att jag precis ätit jättegod lax och sommarprimörer och obegränsade mängder sparris och att J i detta nu står i köket och gör något somrigt med jordgubbar och passioinsfrukt som högst eventuellt även kan involvera glass. Det bra är också att jag har köpt ett par fina röda skor och att jag vet vad jag ska göra på midsommar och att det ska bli kul. Och att jag tycker om min familj och kan se tillbaka på en alldeles lagom svensson-idyllisk uppväxt. För att inte tala om att jag redan kommit in i semestermood och lyckas göra roliga härliga somriga saker när jag är ledig och ibland dricka kaffe på taket när jag jobbar.
Det dåliga är att jag är alldeles paralyserad av prestationsångest.
Det är märkligt hur en dålig sak kan slå ut alla de bra. Som om det dåliga alltid hade veto.
I år kom sommaralkoholismen tidigt. Ni vet när man inte längre vet något annat sätt att umgås än över en öl eller ett glas vin och när man tvunget måste umgås med någon varje kväll. Det är uteserveringar och grillkvällar och after work varje dag och alla kompisar har krupit fram ur sina iden och livet är sådär spralligt härligt vårigt. Och det ät parkteatrar och konserter och picknickar och engångsgrillar och baginbox-vin och höga skratt i gröngräs och på bryggor. Det är den tiden då ett av Systembolagets Hur mycket dricker du-tester skulle ge svaret ”sök genast hjälp, vänta inte till imorgon, sök hjälp idag!”. Turligt nog lever vi i ett land med årstider. Den här lössläppta livshållningen är temporär. Det kommer bli november i år igen.
