När byggarbetarna värmer upp

En morgon förra sommaren såg jag byggarbetarna värma upp. Jag tänker på det ibland, som ett slags drömsekvens. Ibland tänker jag att det kanske aldrig hände, att jag faktiskt drömde det.

Vid den dammiga byggarbetsplatsen vid Karolinska sjukhuset stod en morgon en ring av byggarbetare i neongula västar samlade runt en bandspelare. Till takterna av I will survive utförde byggarbetarna enkla uppvärmningsrörelser. Plocka äpplen, höga knän, simtag i luften. Morgonen var solig och disig och det var bara jag och byggarbetarna ute. Tyst tyst cyklade jag förbi dem, så att de inte skulle se mig och skrämmas bort, som om de vore rådjurskid.

Byggarbetare har grov solbränd hud och grova smutsiga kläder. Hela deras väsen andas ”projicera dina fördomar på mig, tyck att jag är en sån som fnyser åt uppvärmning och stretch”. Men inte de här byggarbetarna. I morgondiset är byggarbetare runt en bandspelare nästan sköra. Man måste akta sig så att man inte skrämmer bort dem.