lördag, juli 05, 2008

Självförverkligande

En sak som jag tänker mycket på kvällar som denna (när en enkel parkteater med rosé urartar i en kavalkad av trevliga vänner och nybekanta och sena drinkar på flera olika ställen) är hur man hittar en motsvarighet till det livet när man har barn.

Vad kommer jag göra om jag får barn, för att nå detta avslappnat spontana umgänge? Tvingas jag bli Mamma 100%? Hur stor del av min personlighet och mina behov finns kvar om jag får barn? Vilket utrymme får kanalisera?

Eller blir man, som småbarnsförälder, ultraeffektiv på att suga musten ur umgänget när man har tillfälle? Det måste ju nästan vara så.

Eller tappar man intresset för vuxet sällskap, när man får ett eget barn i famnen? Det skrämmer mig. Jag tänker att man behöver fortsätta växa som människa själv också, inte bara i familjerollen.

Jag ska semestra med mina föräldrar i en vecka snart. Då ska jag se till att få svar på allt det här.

Nu ska jag se till att sova, så att jag orkar vara spontan och självförverkligande imorgon också.

3 kommentarer:

Lotta sa...

Jag vet inte så mycket om det här men jag träffade en mamma till två barn under sex år i höstas som var inspirerande i det här avseendet. Hon frågade mig om jag hade hört den och den artistens nya skiva och låt, och sen kunde vi ha ett helt barnfritt intellektuellt kultursamtal om det. Alltså, förstå storheten: hon begränsade sig inte endast till att vara mottaglig för mina idéer om nya låtar, hon utvecklade egna idéer och ville diskutera dem med mig. Så jag tror att det går. Men jag förstår också din oro. Det är väl bra att du är medveten om problemet.

30+ sa...

"Eller blir man, som småbarnsförälder, ultraeffektiv på att suga musten ur umgänget när man har tillfälle? Det måste ju nästan vara så."

Svar ja.

"Eller tappar man intresset för vuxet sällskap, när man får ett eget barn i famnen? Det skrämmer mig. Jag tänker att man behöver fortsätta växa som människa själv också, inte bara i familjerollen."

Svar nej.

Man "blir" inte på det ena eller andra sättet efter en biologisk mall. Man bestämmer själv fortfarande, märkligt nog. And the kids are allright.

:-)

Camilla sa...

alla är ju så klart olika men för min del var det lite tufft efter första barnet att inte kunna gå ut på de där spontana kompisträffarna. men ju äldre sonen blev märkte jag att jag kunde få "tillbaka" livet jag hade innan. nu efter barn nr 2 är det inte alls lika jobbigt eftersom jag vet att spädbarnstiden är över väldigt snabbt. inte alls svar på dina frågor, men lite reflekterande från min sida...