Strax innan vi kraschlandar i ett fotbollsmål i Hökarängen

- Alialiapa! Kolla jarå! Jag flyger luftballong!

Att projektleda Projektet Livet

Det här inlägget har J avrått mig från att publicera. Han menar att man som läsare kan känna sig träffad och ta illa vid sig. Det är naturligtvis inte min avsikt varken med det här inlägget eller med något annat i min blogg. Därför vill jag inleda med en fet disclaimer.

Fet disclaimer: Det här inlägget syftar inte till att vara elak mot någon eller påpeka någons fel eller brister. Det här inlägget är en reflektion kring olika sätt att förhålla sig till varandra i en parrelation. Jag utgår från att de flesta av mina läsare själva styr vilken typ av relation de lever i och att ni alla hittat ett sätt som passar er. Det är ju det som är viktigast, att man själv trivs.

Nu börjar inlägget. Det är ganska långt.

Man kan se det på olika sätt. Det här är ett: Vi driver alla projektet Livet. Lever vi i en relation till en annan människa gör vi det i stor utsträckning gemensamt. Jag kommer nu prata om parrelationer i termer av Projektet Livet.

Projektet Livet innefattar gemensamma aktiviteter och ansvar som handla frukost, gå på fester, byta elabonnemang, tapetsera, ha sex, planera semester, betala räkningar mm mm. Som alla projekt ställer det krav på ansvar, leverans och prioriteringar.

Parallellt med Projektet Livet löper två andra livsprojekt; Person A och B:s respektive livsprojekt (Projekt A och Projekt B). Medan Projektet Livet innefattar gemensamma ansvar och åtaganden är Projekt A och Projekt B av mer individuell karaktär. Projekt A och Projekt B fylls av aktiviteter som att jobba, läsa, träna, träffa egna kompisar och odla sina intressen. Utmaningen för Person A och Person B är att få alla tre projekt (Projektet Livet, Projekt A och Projekt B) att samsas, alltså vara parallellt framgångsrika. Det kan man göra på olika sätt.

Rimligen projektleder Person A Projekt A och Person B projekt B. Det svåra kommer när projektledarrollen i Projektet Livet ska tillsättas. Skrämmande sällan delas den rollen lika mellan Person A och Person B, vilket kan tyckas mest rättvist, utan tas av/läggs på endera A eller B, i det här exemplet Person A. Person A ansvarar alltså ensam för alla leveranser och prioriteringar i Projektet Livet. Till sin hjälp för utförande har Person A Person B. Person A delegerar friskt uppgifter och enstaka ansvar till Person B. Person B förutsätts dock inte fatta övergripande beslut utan att synka med projektplanen, som alltså hålls av Person A.

För att underlätta arbetet med projektledning av Projektet Livet tar då Person A även kontroll över Projekt B (alltså Person B:s fritid). På så sätt kan Person A lättare resurstilldela aktiviteterna i Projektet Livet. Det ger även Person A möjlighet att prioritera mellan Projektet Livet och Projekt B, något som egentligen borde ligga lika mycket på Person B. Person B har inte motsvarande insyn i Projekt A eftersom det inte krävs för dennes roll och ansvar i Projektet Livet. Följdaktligen har Person B inte heller möjlighet eller rätt att prioritera mellan Projektet Livet och Projekt A. Person A har all egentlig makt över de bådas tid.

Det här är förstås tryggt och enkelt för Person B, som inte själv behöver ansvara för sin tid eller sina prioriteringar. Men det är också vansinnigt begränsande och förenas ofta med en rejäl dos dåligt samvete dels gentemot Person A för att Persoon B känner sig oansvarig och dåligt uppdaterad om status i Projektet Livet och dels gentemot personer och aktiviteter i Projekt B, eftersom Person B inte själv kan prioritera och ansvara för mötesbokningar och leveranser. Person B måste ofta boka om och kan sällan lova något på förhand i Projekt B, eftersom det är så beroende av Person A:s prioriteringar för Projektet Livet som alltså inte är kända för Person B.

För Person A:s del innebär uppdelningen en mycket större frihet att själv prioritera och välja aktiviteter både i Projektet Livet och Projekt A (och i Projekt B också för den delen). På minuskontot finns ansvarsmedaljens baksida; eftersom Person A ensam ansvarar för Projektet Livet upplever sig Person A också vara mycket mera granskad och känner en stor stress för misslyckande inom såväl Projektet Livet som Projekt A. Person A bär en orimligt stor börda, självpåtagen eller ej. Det är inte samma sak att delegera arbetsuppgifter som att delegera ansvar.

Det är svårt att få plats med ömsesidig respekt för varandra och ännu svårare att upprätthålla den gentemot yttre intressenter (a.k.a. jobb, intressen och vänner) i en relation som är så ojämlik i rollsättningen. Ändå är den här arbetsfördelningen så vanlig att man baxnar. Det gör mig ledsen och lite uppgiven.

Samtidigt är jag glad att jag och J har hittat ett sätt att dela så lika på ansvaret i Vårat Projektet Livet och att det faktiskt skulle kännas helt absurt om någon av oss försökte prioritera i den andres respektive livsprojekt. Vi gör båda som vi vill. Jag förstår att jag ska vara oerhört tacksam för detta.

Och, med återkoppling till den inledande feta disclaimern, hoppas jag att de som lever som Person A och B ovan också är nöjda med uppdelningen i sina respektive relationer - jämlika eller ej.

Popaganda och Bob Hund

Idag är det Popaganda! Bortsett från att det är regnigt, kallt och mulet så är det perfekt. Redan kl 16 har jag smitit tidigare från jobbet för att se Shout out Loud och senare på kvällen spelar både Säkert! och Teddybears. Det blir väldigt bra. Och som om det inte vore nog toppas programmet av 30 min konstsim kl 17:45!

Blir det lika bra som jag tror går jag dit imorgon också och ser Hidden Cameras och Bob Hund. Näst sist jag såg Bob Hund köpte jag och min kompis likadana skor som sångaren, ett par blå och ett par röda converse som vi bytte med varandra så att vi hade en av varje färg vilket fick till följd att jag hade sjuka skavsår på ena foten en hel sommar*.

Sist jag såg Bob Hund hade han andra skor och sjöng i en trafikkon på en spelning i min gymnasieskola. Det var väldigt länge sen. Undrar om dagens ungdom också får finmusik i aulan på skoltid.

*) Nej, vi har inte lika stora fötter.**
**) Ja, det var korkat, men va fan. Vi gick i åttan. Vad gjorde man inte...

Kamel

Igår drack jag 6 stora glas vatten strax innan jag gick och la mig. Såna där kaffe latte-glas. Det är jättemycket vatten. Sen sov jag gott hela natten och imorse var jag inte mer kissnödig än vanligt. Uppenbarligen är jag en kamel. Någonstans i min kropp finns oändliga vätskereserver att nyttja när nöden sätter in.

Trafikolycka

Idag var jag med om mitt livs första trafikolycka. Vid Stureplan cyklade jag i cykelfilen på väg till ett möte när plötsligt en taxi slänger upp passagerardörren en meter framför mig. Jag hinner bromsa men långt ifrån stanna och dundrar rakt in i den öppna dörren. Jag flyger av cykeln, men klarar mig bra. Kan resa mig upp ganska omgående och borsta av byxorna och rätta till handbromsen och ganska skakad cykla vidare till mötet.

Väl hemma kan jag konstatera att jag är blåsvullen om ena axeln och fortfarande lite chockad. Riktigt otäckt. Och då cyklade jag ändå in i ett stillastående föremål. Man är både utsatt och osynlig på cykel. Tur att jag hade hjälm.

Metadröm

Allra tråkigast är när folk berättar sina drömmar, men ännu lite tråkigare är det när drömmar beskrivs i litteratur som ett befängt sätt att ge karaktärerna eller handlingen ytterligare dimension.

Det hindrar mig inte en millimeter från att blogga om vad jag drömde i natt.

Det var helt fantastiskt nämligen. Jag var på något slags buffé i en skolmatsal från 1700-talet med oändliga mängder av lyxchoklad och tryfflar. Allra bäst var något slags chokladkola på knäckig nötbotten. Sen drömde jag att jag vaknade och att jag lyckats smuggla med mig rejäla mängder av just den chokladkolan i en papperspåse, ut ur drömmen in i det vakna. Förstå vad genialiskt!

Sen vaknade jag tydligen på riktigt och då fanns inte en chokladkola så långt ögat nådde, bara väckarklockor och havregrynsgröt. Men jag kan förlika mig med det ändå. Man kan bara ta med sig chokladkola i papperspåse mellan en dröm och vaken-omgång. Det hade varit lite för bra om jag hade kunnat ta med den en nivå till. Nästa gång ska jag inte drömma att jag vaknar, utan bara vakna direkt med chokladkolorna bredvid mig på kudden.

Döden

Det här är resterna av en liten vinbärssnäcka som jag precis ovetandes mosade under hälen på min vänstra gymnastiksko. Det kändes onödigt och lite ledsamt. Som så mycket annat idag.

Stora djur

Det bekymrar mig ibland att jag ser så få stora djur. Jag tänker att man lever ett osunt liv om man alltför sällan kommer i kontakt med djur som är större än insekter och husdjur. Det känns på något sätt naturligt att då och då klappa en häst eller få syn på en gris.* I helgen fick jag i alla fall råda bot min djuroro. I lördags såg jag nämligen två hägrar på ganska nära håll, de räknas absolut som stora djur, speciellt när de lyfter och landar. Sen åkte jag bil förbi oräkneliga hästar och kossor och en av kräftskivedeltagarna menade att hon till och med sett en älg. Då kan man slappna av för ett tag. Jag var orolig att jag skulle bli tvungen att åka till Skansen, vilket jag principiellt är strängt emot, eftersom jag tycker att det är djurplågeri att ha stora djur inhägnade på små ytor. Men nu kan jag alltså vara djurlugn. Och på torsdag ska jag vara hundvakt åt en ganska stor hund, det är i gränslandet.

*) Även om jag i skrivande stund inser att det låter lite udda

Bokslut över sommaren

Länge har jag känt mig snuvad på sommaren. Den tog slut så plötsligt och jag var inte redo. Jag har inte kunnat komma till ro eller accepterat novembers början redan 1 augusti. Men idag har jag landat. Ett morgondopp i blåsigt väder och iskallt vatten, men likväl ett morgondopp. Nu är jag redo. Kom an bara, regn och mörker!

Köttberget och jag

Min bror säger att det bara är 40-talister som lämnar meddelande på mobilsvar. Moderna människor skickar sms eller tycker att det är en självklar underförstådd deal att motparten ringer upp när hon/han ser ett missat samtal.

Jag lämnar alltid meddelande på mobilsvar. Även om jag inte har något viktigt ärende. Jag tänker att det stillar motpartens nyfikenhet om varför jag ringde och också berättar om jag förväntar mig att bli uppringd eller inte. Dessutom är jag ju sugen på att prata med någon när jag väl ringt upp och då får jag i värsta fall nöja mig med ett mobilsvar om ingen realtidslösning står till buds.

Jag tillhör inte kategorin människor som tycker att det är jobbigt att prata med telefonsvarare. Jag tycker att det är trevligt.

Det ska man tydligen inte göra om man är i min ålder. Jag sticker ut. Jag gör fel. Det är jag och 40-talisterna. Köttberget.

Kapitulering inför vädermakterna

Jaha. Nu orkar jag inte längre. Nu gör jag det. Nu kapitulerar jag och gnällbloggar om vädret. Skyll inte på mig. Skyll på vädret.

Vafan! Ska det vara såhär! Ska november komma redan i augusti? Ska vi inte ha lite brittsommar? En endaste liten grillkväll och ett kvällsdopp, ska det vara för mycket begärt? En endaste liten fjuttdag utan regn?

Jag orkar inte längre. Jag kapitulerar. Jag gör vad som helst för lite sol. Eller för att kunna vistas utomhus överhuvudtaget, utan att bli dyngsur. Eller så låter jag mig själv långsamt förtvina till ett grått otröstbart knytte som plötsligt en dag går upp i rök vid tangentbordet. Men då är det ingen som märker längre. Är det så du vill ha det vädret!? Va? Är det det? Inte ens ett vettigt svar kan man få. Bara regn regn regn och lite uppehållsväder.*

* Och vad är det för idiotisk term egentligen? Uppehållsväder.

Den stora kräftätarhelgen

På lördag är kulmen i den stora kräftätarhelgen. Tydligen. Jag har blivit bjuden till inte mindre än tre kräftevent. Det smärtar mig vid såna här tillfällen att jag bara är en. Vid andra tillfällen är jag å andra sidan så rysligt trött på mig själv att det att bara vara en, är mer än nog. Kanske om man kunde duplicera sig under kräfthelger bara. Det vore fint.

Funktionsfel

Det finns två saker min kropp gör ibland som jag tycker är riktigt korkade.
Den ena är att vara kissnödig och törstig samtidigt. Ett uslare hushållande av resurser får man ju leta efter.
Den andra saken är att inte sova när jag är trött.

Jag har de senaste två nätterna roat mig med det sistnämnda. Det är så dumt. En sak om man är stressad över något, eller ute och festar eller blir störd av ljud eller ljus. Men om man ligger i sin egen säng i sitt eget mörka tysta sovrum mitt i natten, inte är stressad över något särskilt och är jättetrött, då ska man ju sova. Inte stirra på radioklockan, vända sig från sida till mage till rygg och tänka osammanhängande tetristankar. I synnerhet om man är lika bra på att hantera sömnbrist som en fyraåring.

Tunnelbana och självhat

Idag har jag varit otaktisk. Följderna blev att jag tvingades åka tunnelbana hem utan något att distrahera mig med. Det finns inte ord att beskriva hur långtråkigt jag tycker att det är att åka tunnelbana. Jag har alltid en bok eller en mp3-spelare med mig. Men inte idag. Klant.

Plan 1 var att härda ut och roa mig med att titta på folk som ser ut att ha gälla röster eller lukta illa och också har och gör det. Den övergav jag snabbt. I stället spontanshoppade jag boken Gunnar av Bob Hansson.

Gunnar handlar inledningsvis om självhat; hur alla människor innerst inne hatar sig själva. Det yttrar sig i kritiska tankar och omedvetet straffande handlingar. Gunnar försöker prata med andra om deras självhat, men vare sig hans barnbarn Conny eller Connys dagisfröken är riktigt med på noterna.

Jag var tokigt med på noterna. Jag var så med på noterna att jag köpte en svindyr liten juiceflaska och spillde ut över hela mig. Sen gick jag hem och somnade i soffan och dreglade på min alldeles rena tröja.

Jättesvamp

Det vankas svamphöst, läser jag i DN.

Det kanske bara är jag, men är det inte något nästan lite snuskigt över den här bilden?

bild: www.dn.se

Livskvalitetssänkande insatser

Instant livskvalitetssänkande:

Intervallträna före lunch på Västerbron i motvind.

Så urbota dumt.

Livskvalitetshöjande insatser

Tre sätt att effektivt höja din livskvalitet avsevärt:

1) Olja mekanismen i rullgardinen
2) Pumpa cykeldäcken (både fram och bak)
3) Förlägg jobbmöten till trevliga caféer och börja din dag med lyxfrukost

Livet är lätt.

Hur gick det?

Det gick bra!!!

Jag hittade mitt gamla fotbollsjag och gjorde mål och platsade i laget och knät höll och allt var jätteroligt och på väg hem började det regna så att jag kom hem precis sådär regnblöt och svettigt grusig och lycklig som man ska vara efter en fotbollsmatch.

Och när jag hade duschat fick jag varm finchoklad med vispgrädde.

Come back

Efter 8 år av förtvivlad gråt och sjukgymnastik gör jag ikväll come back i mitt gamla fotbollslag.
Asnervös är inte i närheten av hur jag känner mig.

Adrenalinet pumpar i hundratjugo och jag har pastaladdat, provat olika t-shirtar, justerat knäskyddet tusen gånger, känt efter för mycket, lyssnat på peppmusik, vankat av och an, druckit för mycket vatten (eller är det för lite?), gått på toa fem gånger, knutit skorna en extra gång lite hårdare, valt tröja, tankat vattenflaskan, hissat upp shortsen med en dubbelknut, nästan gråtit och lyckohattat tre gånger med en opumpad boll.

Fy helvete. Håll tummarna för att allt håller och funkar nu.

Hundkrull

Mina föräldrar har två av världens finaste hundar. Den ena är svart med rak päls och den andra är rödbrun med lite krullig päls. De är väluppfostrade och glada och fina och alldeles fantastiska. Det finns bara ett minus:

Alla strumpor som har gått på samma golv som den rödbrunkrulliga hunden är på livstid dömda att aldrig kunna visas bland folk. Det ser ut som att man vadat i könshår. Not so fräscht.

Gummistövlar

Jag förstår att ni undrar hur det går för mig i regnet. Inför nattens och morgonens skyfall dubbelkapitulerade jag idag. Rustad med gummistövlar och paraply tog jag tunnelbanan. Väl utanför porten hade det slutat regna, men då var det ju så dags. Jag klafsade på i mina gummistövlar ändå.

Mina gummistövlar är inte moderna och färgglada med klämmig snörning. Mina gummistövlar är ett par gröna Panther med rågummisula. Jag fick dem inför något slags friluftsdag när jag gick i fyran. På insidan av skaftet har min pappa textat mitt namn och forna hemtelefonnummer med stora tydliga versaler. Jag tycker fortfarande att det är ett par utmärkta gummistövlar.

Att åka tunnelbana i ett par gröna gummistövlar från 80-talet när det inte regnar är dock inte comme il faut. Inte. Då är man fritt villebråd för vem som helst att mosa sönder min lunch och kasta grus på mig. Som tur är har jag trumfkortet ålder att dra till med. Då klarar man sig från sånt.

Näsknäpp

Ofta tänker jag på en incident som skedde tidigt i somras. Jag sitter i en bil med några av mina gamla kompisar från högstadiet och artighetspratar om väder och vind och semester. Jag säger nåt svenssonskoj om att man borde ha mer semester oftare och det är då det händer. Min forna klasskamrat ler sitt snedaste tokfarbrorleende, lyfter vänster arm och knäpper mig på näsan. Han knäpper mig på näsan. Ni vet, lägger pekfingret på min nästipp och trycker till lite lätt. Och så skrockar han farbroderligt. Min forna klasskamrat är lika gammal som jag. Vi är 30 år. Vi är 30 år och tillhör en generation decennier och åter decennier ifrån dem som knäpper folk på näsan. Farbröder som minns kriget och köpt karameller i strut kan komma undan med att knäppa barn på näsan. Ingen under 75 år kommer undan med att knäppa någon som är över 7,5 år på näsan. Man gör inte så. Det är som att kalla någon lilla gumman fast hundramiljonertusen stjärnstopp gånger värre. Man gör inte så.

Och vad gjorde jag? Jo, jag blev så paralyserad att jag inte kom mig för att reagera alls. Min nästipp känns fortfarande våldtagen och smutsig. Jag är dömd att hantera och bearbeta det här detaljminnet för all framtid. Han är förmodligen inte ens medveten om att det hände.

Om ösregn i Skåne

Det regnar i Skåne också. Och blåser. Igår pratade jag med min farfar i Helsingborg. Farfar har nyss fyllt 95 år och är nästan blind. Han är gammal och skröplig och kommer väldigt sällan ut. Han lyssnar noga på Helsingborgs Dagblad i sina hörlurar, men kommer inte ihåg någonting särskilt länge. Det hindrar inte min farfar från att ha åsikter om det mesta.

Jag: Har det regnat nåt på er då?
Farfar (blind, inomhus): Nejdå, här regnar det ingenting.
Jag: Inte? På nyheterna sa de att det nästan hade varit regnrekord och att en båt förlist i stormen utanför Höganäs.
Farfar (blind, inomhus): Jaså, nä, det har jag inte märkt nåt av.

Är man 95 år och gammal flygkapten vet man i alla fall vad man talar om, det känns tryggt.

Om att cykla i ösregn

Det regnar i Stockholm. Som fan. Det regnar i Stockholm som fan. För tredje dagen i rad har jag cyklat sträckan mellan söder och Solna i ösregn. Och blivit jätteblöt. Och jättekall. Det är inte det minsta synd om mig. Jag borde få en spark i magen och ett Skärp dig! i ansiktet. Man får faktiskt skylla sig själv om man cyklar i ösregn. Det finns välfungerande kollektivtrafik i Stockholm. Jag måste inte cykla. Men ändå framhärdar jag. Som en idiot.

Jag borde lära mig en läxa. Att inte cykla i ösregn. Och att allt som glimmar funktionellt och sportigt inte är vattentätt.

Heliga familjen

Jag är förmodligen sist i världen med att upptäcka hur fantastiskt bra P1 är, men nu har det hänt. Allra bäst (förutom Sommar, men det räknas nästan inte) är programserien Heliga familjen. Maria Sveland (som har skrivit Bitterfittan) och Johanna Langhorst problematiserar familjen och äktenskapet ur ett jämställdhetsperspektiv. De gör reportage, intervjuer, radiodokusåpa och äter familjemiddag med olika kända profiler.

Här kan man ladda ner alla programmen: http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/laddaner.asp?ProgramID=3140 Gör det!

Och så vet jag att ni inte kommer göra det, för vem orkar lyssna på massa feministiskt dravel och förresten så är P1 pretentiöst och tråkigt och jag har inte tid att lyssna på massa prat i nästan en timme. Men jooo! Gör det! Ladda ner i mp3-spelaren och lyssna när ni springer, när ni städar, när ni solar, när ni åker till jobbet eller till stan eller när ni ska sova. Ge er själva lite kvalitet, det är ni väl värda?

Do it!


Och satan i gatan vad bra det är att all media inte är kommersiell, för vilket företag hade varit modigt nog att producera något sånt här?

Halvfabrikat

Men herregud, jag är ju så kreativ att man kan få tårar! Vet ni vad jag kom på igår till exempel?! Jo (håll i er, för nu blir det matblogg), att det roligaste med att göra pizza är att slänga på alla sina favoritingredienser och att äta den och att det tråkigaste med att göra pizza är att hålla på att fixa med kladdig deg och vänta på att den sak jäsa. Så jag köpte degen på pizzerian! Tio spänn för en färdig degklump, perfekt smidig och säkert full med transfetter. Sen är det bara att ösa på fetaost, zucchini, smarrig salami, kronärtskocksbottnar och mängder med färsk oregano. Är jag inte fantastisk, så säg.