lördag, augusti 30, 2008

Att projektleda Projektet Livet

Det här inlägget har J avrått mig från att publicera. Han menar att man som läsare kan känna sig träffad och ta illa vid sig. Det är naturligtvis inte min avsikt varken med det här inlägget eller med något annat i min blogg. Därför vill jag inleda med en fet disclaimer.

Fet disclaimer: Det här inlägget syftar inte till att vara elak mot någon eller påpeka någons fel eller brister. Det här inlägget är en reflektion kring olika sätt att förhålla sig till varandra i en parrelation. Jag utgår från att de flesta av mina läsare själva styr vilken typ av relation de lever i och att ni alla hittat ett sätt som passar er. Det är ju det som är viktigast, att man själv trivs.

Nu börjar inlägget. Det är ganska långt.

Man kan se det på olika sätt. Det här är ett: Vi driver alla projektet Livet. Lever vi i en relation till en annan människa gör vi det i stor utsträckning gemensamt. Jag kommer nu prata om parrelationer i termer av Projektet Livet.

Projektet Livet innefattar gemensamma aktiviteter och ansvar som handla frukost, gå på fester, byta elabonnemang, tapetsera, ha sex, planera semester, betala räkningar mm mm. Som alla projekt ställer det krav på ansvar, leverans och prioriteringar.

Parallellt med Projektet Livet löper två andra livsprojekt; Person A och B:s respektive livsprojekt (Projekt A och Projekt B). Medan Projektet Livet innefattar gemensamma ansvar och åtaganden är Projekt A och Projekt B av mer individuell karaktär. Projekt A och Projekt B fylls av aktiviteter som att jobba, läsa, träna, träffa egna kompisar och odla sina intressen. Utmaningen för Person A och Person B är att få alla tre projekt (Projektet Livet, Projekt A och Projekt B) att samsas, alltså vara parallellt framgångsrika. Det kan man göra på olika sätt.

Rimligen projektleder Person A Projekt A och Person B projekt B. Det svåra kommer när projektledarrollen i Projektet Livet ska tillsättas. Skrämmande sällan delas den rollen lika mellan Person A och Person B, vilket kan tyckas mest rättvist, utan tas av/läggs på endera A eller B, i det här exemplet Person A. Person A ansvarar alltså ensam för alla leveranser och prioriteringar i Projektet Livet. Till sin hjälp för utförande har Person A Person B. Person A delegerar friskt uppgifter och enstaka ansvar till Person B. Person B förutsätts dock inte fatta övergripande beslut utan att synka med projektplanen, som alltså hålls av Person A.

För att underlätta arbetet med projektledning av Projektet Livet tar då Person A även kontroll över Projekt B (alltså Person B:s fritid). På så sätt kan Person A lättare resurstilldela aktiviteterna i Projektet Livet. Det ger även Person A möjlighet att prioritera mellan Projektet Livet och Projekt B, något som egentligen borde ligga lika mycket på Person B. Person B har inte motsvarande insyn i Projekt A eftersom det inte krävs för dennes roll och ansvar i Projektet Livet. Följdaktligen har Person B inte heller möjlighet eller rätt att prioritera mellan Projektet Livet och Projekt A. Person A har all egentlig makt över de bådas tid.

Det här är förstås tryggt och enkelt för Person B, som inte själv behöver ansvara för sin tid eller sina prioriteringar. Men det är också vansinnigt begränsande och förenas ofta med en rejäl dos dåligt samvete dels gentemot Person A för att Persoon B känner sig oansvarig och dåligt uppdaterad om status i Projektet Livet och dels gentemot personer och aktiviteter i Projekt B, eftersom Person B inte själv kan prioritera och ansvara för mötesbokningar och leveranser. Person B måste ofta boka om och kan sällan lova något på förhand i Projekt B, eftersom det är så beroende av Person A:s prioriteringar för Projektet Livet som alltså inte är kända för Person B.

För Person A:s del innebär uppdelningen en mycket större frihet att själv prioritera och välja aktiviteter både i Projektet Livet och Projekt A (och i Projekt B också för den delen). På minuskontot finns ansvarsmedaljens baksida; eftersom Person A ensam ansvarar för Projektet Livet upplever sig Person A också vara mycket mera granskad och känner en stor stress för misslyckande inom såväl Projektet Livet som Projekt A. Person A bär en orimligt stor börda, självpåtagen eller ej. Det är inte samma sak att delegera arbetsuppgifter som att delegera ansvar.

Det är svårt att få plats med ömsesidig respekt för varandra och ännu svårare att upprätthålla den gentemot yttre intressenter (a.k.a. jobb, intressen och vänner) i en relation som är så ojämlik i rollsättningen. Ändå är den här arbetsfördelningen så vanlig att man baxnar. Det gör mig ledsen och lite uppgiven.

Samtidigt är jag glad att jag och J har hittat ett sätt att dela så lika på ansvaret i Vårat Projektet Livet och att det faktiskt skulle kännas helt absurt om någon av oss försökte prioritera i den andres respektive livsprojekt. Vi gör båda som vi vill. Jag förstår att jag ska vara oerhört tacksam för detta.

Och, med återkoppling till den inledande feta disclaimern, hoppas jag att de som lever som Person A och B ovan också är nöjda med uppdelningen i sina respektive relationer - jämlika eller ej.

4 kommentarer:

Claes sa...

Fantastiskt!

Det var ett s.k. på-pricken-inlägg på hur jag själv ser både möjligheten och problemen med den påbjudna tvåsamheten dilemman.

Lägg till det de personer som ger upp sina egna livsprojekt för att göra sig beroende av den andres energi och initiativ. Till slut är det gemensamma projektet kvävt på sin dynamik och passion.

Inte sällan misstas de egna kvävda projekten till förmån för det gemensamma för trygghet och stabilitet. Men för mig innebär det snarare att bygga en koloss på lerfötter där ingen längre orkar parera och ge den energi för att hindra bygget från att glida iväg vid minsta knuff.

Stinnepigen sa...

Mycket intressant analogi och riktigt bra skrivet!

Jag är lite inne på samma spår som claes ovan, att det är den av normen påbjudna tvåsamheten som åstadkommer en stor del av dessa konsekvenser. Alltså idén att kärlek är något som existerar mellan två personer som utgör grundstommen i ett gemensamt hushåll. 80 procent av uppgifterna i Projekt Livet härrör ju ifrån det gemensamma hushållet och de eventuella barnen som bebor det. Men om man nu tänker bort detta, så finns det Projekt A och Projekt B kvar - två parallella projekt som givetvis måste synkas och koordineras, men i och med att det inte finns något övergripande Projekt Livet, så finns det inte heller någon projektledar för detta överordnade projekt, utan två likvärdiga projektledare A och B med en gemensam uppgift i att synka och koordinera de två projekterna.

Anders sa...

Och jag som tycker att projektledare är bland de onödigaste människorna i arbetslivet, tänk då att behöva leva med en sådan...

Närå, skämt åsido, håller med. Men jag blir lite rädd när jag ser folk beskriva sina liv i form av olika projekt. Vad får det för följder när man söker hundraprocentig avkastning av investerad tid och ser allt annat som en misslyckad leverans eller ett meningslöst projekt? Snacka om vit medelklass-ångest...

30+ sa...

Som Anders precis sa, projektledare är en bunch of motherfuckers. Men till ämnet - vad är det för människor du har betraktat egentligen? Är det verkligen sådär "skrämmande ofta" som du påstår?