Tunnelbana och självhat

Idag har jag varit otaktisk. Följderna blev att jag tvingades åka tunnelbana hem utan något att distrahera mig med. Det finns inte ord att beskriva hur långtråkigt jag tycker att det är att åka tunnelbana. Jag har alltid en bok eller en mp3-spelare med mig. Men inte idag. Klant.

Plan 1 var att härda ut och roa mig med att titta på folk som ser ut att ha gälla röster eller lukta illa och också har och gör det. Den övergav jag snabbt. I stället spontanshoppade jag boken Gunnar av Bob Hansson.

Gunnar handlar inledningsvis om självhat; hur alla människor innerst inne hatar sig själva. Det yttrar sig i kritiska tankar och omedvetet straffande handlingar. Gunnar försöker prata med andra om deras självhat, men vare sig hans barnbarn Conny eller Connys dagisfröken är riktigt med på noterna.

Jag var tokigt med på noterna. Jag var så med på noterna att jag köpte en svindyr liten juiceflaska och spillde ut över hela mig. Sen gick jag hem och somnade i soffan och dreglade på min alldeles rena tröja.