Näsknäpp

Ofta tänker jag på en incident som skedde tidigt i somras. Jag sitter i en bil med några av mina gamla kompisar från högstadiet och artighetspratar om väder och vind och semester. Jag säger nåt svenssonskoj om att man borde ha mer semester oftare och det är då det händer. Min forna klasskamrat ler sitt snedaste tokfarbrorleende, lyfter vänster arm och knäpper mig på näsan. Han knäpper mig på näsan. Ni vet, lägger pekfingret på min nästipp och trycker till lite lätt. Och så skrockar han farbroderligt. Min forna klasskamrat är lika gammal som jag. Vi är 30 år. Vi är 30 år och tillhör en generation decennier och åter decennier ifrån dem som knäpper folk på näsan. Farbröder som minns kriget och köpt karameller i strut kan komma undan med att knäppa barn på näsan. Ingen under 75 år kommer undan med att knäppa någon som är över 7,5 år på näsan. Man gör inte så. Det är som att kalla någon lilla gumman fast hundramiljonertusen stjärnstopp gånger värre. Man gör inte så.

Och vad gjorde jag? Jo, jag blev så paralyserad att jag inte kom mig för att reagera alls. Min nästipp känns fortfarande våldtagen och smutsig. Jag är dömd att hantera och bearbeta det här detaljminnet för all framtid. Han är förmodligen inte ens medveten om att det hände.