Ett fenomen jag tycker mig se bland nyblivna föräldrar är att det är extremt svårt att bibehålla jämställdheten i (heterosexuella) förhållanden. Det är något med familjeliv och barnaalstrande som slungar de mest hårdkokta feminister rakt bakåt till 50-talet. Jag är nyfiken på det här och undrar vad det beror på. Det är svårt att fråga utan att frågan upplevs som ett påhopp och de svar jag får, som inte är renodlat defensiva, handlar nästan uteslutande om att just den här unika situationen blev bättre om man löste det på just det här unika (ojämställda) sättet för just oss. Ofta är det samma unika situation som löses på samma unika sätt; i regel att kvinnan på något sätt tar ett större (tidsmässigt) ansvar för hem och barn.
Jag tror inte att man får gröt i huvudet av att få barn. Jag tror inte heller att man tycker att det är mindre viktigt att vara rättvis när man får barn. Men jag tror att det är sjukt svårt att slåss för normer som inte riktigt har fått en självklar plats i samhället än. Speciellt när man redan slåss för mer basala saker, som sömn och tystnad.
Jag undrar var min och J:s gräns går, när det yttre trycket och de inre påfrestningarna blir större än våra höga ideal, och om vi alls når den. Jag ser min graviditet och vårt blivande föräldraskap som ett feministiskt experiment. Vi har därför högtidligt skakat hand på ett slags kontrakt om hur vi ska förhålla oss till det nya som händer i livet. Jag har för avsikt att följa upp det här i bloggen, eftersom det är den enda dagbok jag regelbundet skriver i och för att jag verkligen verkligen vill veta.
Det här är vårt kontrakt:
1) Vi ska berätta om graviditeten tidigt. I stället för att smussla med alkoholfri öl, ljuga för vänner och kryptiskt stanna hemma från fester och andra tillställningar där det kan serveras alkohol. Blir det missfall så blir det och om det är så vanligt som alla påstår är det bättre att det kommer upp till ytan och inte är något man smusslar med.
2) Vi ska vara gravida tillsammans. Det är viktigt att J är med på alla träffar med läkare och barnmorskor etc. och har lika bra eller bättre koll på vad som gäller och händer, som jag. Redan från början har vi samma ansvar.
3) Vi ska kämpa för att mödravården ska ge lika mycket fokus på hur pappan känner och mår som mamman. De rent kroppsliga sakerna kan förstås mamman svara på bättre, men psykologiskt är vi lika mycket blivande föräldrar.
4) Vi ska aktivt undvika att få veta vilket kön barnet har innan det föds. För det spelar verkligen ingen roll och vi vill inte ge det möjlighet att indirekt påverka oss eller någon annan.
5) Vi ska inte berätta barnets kön när vi berättar att det fötts (ni vet det där klassiska mms:et man får när ett barn fötts). För det spelar verkligen ingen roll. Det viktiga är att det gått bra och att alla mår bra (eller för all del, att det inte gått bra).
6) Vi ska dela lika på föräldraledigheten. Om det inte går att dela exakt lika, ska underrepresenterat kön ta ut fler dagar (i det här fallet mannen).
7) Vi ska ta lika stort ansvar i hemmet och för barnet.
8) Vi ska dela lika på VAB-dagar. Om det inte går att dela exakt lika, ska underrepresenterat kön ta ut fler dagar (i det här fallet mannen).
9) Vi ska inte räkna på hur mycket vi "förlorar" på att någon av oss är föräldralediga. Däremot räknar vi gärna på hur fantastiskt mycket samhället ändå betalar oss för att vara hemma med ett barn, eftersom vi tycker att det är en otrolig förmån.
10) Vi ska anstränga oss till vårt yttersta för att behandla vårt barn lika, oavsett kön.
Det är våra första tio punkter. Jag förutsätter att jag får anledning att återkomma till den här listan senare, i takt med att vi kommer i skarpt läge (förutsatt att allt går bra).
Har vi missat något? Hjälp oss att fylla på listan!
Det här är verkligen viktigt för mig.
