En egen stil

I mellanstadiet och högstadiet pratade jag och mina kompisar mycket om vikten av att hitta sin stil. Det var viktigt att det fanns en stringens i hur man klädde sig och vilka smycken man bar eller inte bar och detta sammanfattades alltså i en egen stil. Att det var just en egen stil var också viktigt. Det var töntigt att kopiera någon annan och det var fint att vara originell och stå för den man var. Det var ganska naiva diskussioner och vi såg ju likadana ut allihop ändå, precis som resten av tonåringarna i närområdet, men hela tiden strävan efter det där naturligt självklara som vilade över de coola.

Jag har blivit mer än dubbelt så gammal sen dess (hjälp!) men inte rört mig mer än någon tusendels millimeter på stilutvecklingsskalan. Mina senaste inköp är ett par röda jeans, ett par guldsandaler och en scarf med rosor. De går varken att kombinera med varandra eller något annat i min garderob. Ingenting matchar och jag kapitulerar till de vanliga jeansen och den vanliga tröjan. Kanske är det det som är min stil. En noppig tröja, sneakers och jeans och inga andra accessoarer än en garderob full med oanvändbara plagg. Jag blir aldrig äldre än 13 år, tydligen.

Valborgsmässoledigt

Valborgsmässomorgon. Jag har kompat mig ledigt och precis sagt hejdå till J som jobbar halvdag. Det gör min ledighet ännu mera ledig, att andra jobbar. Och jag har sett fram emot den här halvdagen (för det är tydligen bara halva dagen som jag är så där extra ledig) i veckor. Fantiserat om hur jag ska dricka kaffe på balkongen, åka till stan och shoppa lite, rensa ur garderoben, plantera sommarblommor, städa lite, lösa korsord, lära mig de sista replikerna, ta en promenad i solen, läsa en bra bok... och nu sitter jag här helt paralyserad av ledighetsstress och undrar hur i hela världen jag ska hinna allt det där.

Matematikens pedagogiska utveckling

Eftersom det fick mig att både skratta högt och tänka till på riktigt, stjäl jag helt skrupelfritt nedanstående översikt över matematikens pedagogiska utveckling från bloggen Kulturknutar.

1950-talet
En bonde sålde en säck potatis för tjugo kronor. Produktionskostnaderna var 4/5 av priset. Hur stor var vinsten?

1960-talet
En bonde sålde en säck potatis för tjugo kronor. Produktionskostnaderna var 16 kronor. Var snäll och räkna ut vinsten.

1970-talet
En jordbrukare sålde mängden A potatis för penningmängden B. B är en mängd, som lyder regeln B är en krona. Rita 20 små streck (///////////////////) för att beskriva mängden B, en för varje krona. I den mängd C, som beskriver produktionskostnader borde finnas 16 små streck (////////////////). Rita nu en bild av gruppen C som är en delmängd av mängden B och uppge mängden D som ger svar på frågan: Hur stor är den mängd som beskriver vinsten?

1980-talet
En jordbrukare säljer en säck potatis för tjugo kronor. Produktionskostnaderna var 4/5 av priset, vilket gör 16 kronor. Vinsten är alltså 1/5 vilket gör 4 kronor. Stryk under ordet potatis, och diskutera det med dina kamrater.

Jag tror att jag fostrades med 70-talspedagogiken uppblandad med äldre versioner pga ett högstofilt lärarklientel. Som högstadielärare för fem år sen såg uppgifterna i böckerna ut som det senaste exemplet. På riktigt. Och så funderar man över varför andelen elever som får godkänt i matematik minskar.

Det är både skönt och synd att jag inte jobbar som lärare längre.

Derbydum

På väg hem på cykel. Derbykväll. I takt med att jag närmar mig Råsunda längs Solnavägen ökar mängden skräp i vägrenen. Flyers och ölburkar. Nåt enstaka Mc Donalds-papper. Nästan framme vid stadion cyklar jag förbi en stor klunga kravallpoliser, hästar och piketbilar. Raspig kommunikation över polisradion och trampande hästhovar mot asfalten. Sista vägen hem är barrikaderad med betongsuggor och kravallstaket. Poliser överallt. Och inifrån stadion kören av manande trummor och manligt bröl. Jag ser hårt sammanbitna käkar, ögonvitor och svarta blickar. Okontrollerade vrål av ilska ur en mun som inte förstår vad den säger. Jag tänker krig. Jag blir vansinnigt illa berörd. Låser min cykel bakom huset och ber en stilla bön om att den inte ska få lida för en orättvis offside-blåsning.

Det skrivs mycket i tidningarna om supportervåld nu. Man pratar om vems felet är och vem som har ansvaret för att åtgärda det. Polisen pekar på supporterklubben som pekar på arenorna som pekar på samhället som pekar på polisen. Jag vet inte, men om det fanns 13-åriga barn och vuxna män som slog varandra blodiga för att försvara min heder, skulle i alla fall jag göra allt i min makt för att få dem att sluta. Och jag skulle känna ett sjuhelvetes ansvar.

Läs gärna om Morfar och Joel som inte törs gå på fotboll och de knivskarpa replikerna från Black Army, Bajen fans och Fotbollsförbundet:

"Tycker man att det är för mycket skrik och fula ord får man se matchen på tv. Faktum är att man hör samma ord i tunnelbanan eller på krogen en kväll. Lite är det upp till föräldrarna också. Jag har själv en son och när vi är på fotboll brukar jag förklara för honom att de här orden är bara okej på fotboll, det är inget han får säga någon annanstans."
Black Armys ordförande Ville Elivuori

"De verbala uttrycken kan uppfattas som obehagliga, men språket är helt enkelt en produkt av ett förändrat språkbruk och en förändrad attityd i samhället. Det kan vi inte styra. Är man van fotbollsbesökare så ser man det inte längre som så farligt."
Fotbollsförbundets generalsekreterare Sune Hellströmer

"Vi gör egentligen ingenting, det ska vara en hetsig stämning på viktiga matcher. Det är det polisiära utanför som spelar roll och många av de bråk som uppstår handlar om polisens bemötande. […] Och folk som tycker att språket är hemskt och att man borde barnförbjuda allsvenskan kan ju i ärlighetens namn aldrig ha varit på en mellanstadieskola. Jag tycker att barnen kan värre ord än vi vuxna nu för tiden."
Bajen fans ordförande Staffan Swing

Ryska posten

Jag har ett socialt handikapp. Jag är usel på fysiska hälsningsmetoder. Usel. Handslag, famntag, klapp eller kyss. Jag vet inte och jag gör alltid fel. Sådant som andra socialt normalbegåvade människor läser mellan raderna i samspelet med med- och motmänniskor går mig helt förbi. Jag är socialt färgblind. Jag vet inte när man borde kramas och när man borde ta i hand. Eller hur man gör när man vinkar till någon på andra sidan gatan utan att se komplett galen ut. Eller på vilket avstånd man ska låtsas se varandra på väg till en mötesplats. Eller hur man bekräftar ögonkontakt med en sån där knixig käck höjning på ögonbrynet. För att inte tala om att flörta, men det slipper jag. Tack gud.

Jag försöker kompensera min sociala analfabetism med att fundera mycket på pinsamma ögonblick i för- och efterhand. Det har ingen som helst effekt. Det blir bara värre.

Här är några av mina favoritscenarior:

1) Festkramen. Jag sitter ner i soffa/stol/fåtölj och ska hälsa på kompis som kommer in i rummet. Jag gör ingenting utan sitter blickstilla kvar tills kompis står alldeles inpå mig. Då förstår jag att det är krama-läge. Jag sträcker ena armen runt kompisen och vänder mitt ansikte framåt-uppåt. Det hamnar ofelbart i kompisens halsgrop. 9 gånger av 10 försöker jag samtidigt ställa eller besvara den tomma Hur är läget-frågan, vilket resulterar i min varma öppna mun mot hans/hennes hals. Intimt på ett ickevälkommet och långt över gränsen-sätt. Dåligt.

2) Jobbhandslaget. Jag hälsar på en kollega genom att sträcka fram handen. Kollegan svarar med att nonchalera min hand och ger mig en kram (detta gäller endast män, hittills). Övriga i sällskapet skakar hand. Jag känner mig fruktansvärt tillintetgjord och nedvärderad och kan vara arg i dagar.

3) Bröllopspussen. Plötsligt klingar alla i glaset och de rutinerade bröllopsbesökarna berättar för mig att det är nu alla kvinnor ska springa runt bordet och pussa brudgummen på kinden. Jag hatar det. Jag tänker höger, han tänker vänster och jag träffar mitt på munnen. Återigen alldeles för intimt och den här gången dessutom mitt framför ögonen på en hel middagsförsamling. Jag kan ha ångest i månader.

När jag var 18 tågluffade jag en månad i Frankrike. Jag minns att jag hälsade på massa fransoser. Min sociala utvecklingsstörning har garanterat sitt ursprung där.

Monsterporr

Dimper ner framför datorn efter slightly för många öl och romdrinkar och tycker att det är en bra idé att jobbsurfa på Monster. Fantiserar om fantastiska fördelar och oändliga möjligheter med jobb jag ändå inte kommer att söka och inser att det verkligen är hög tid att gå och lägga sig. Ingenting blir bra av Monstersurf sent en fredagskväll. Ingenting.

Är i alla fall sjukt nöjd med rubriken på inlägget. Alltid något. Välkomna Google-sökare, sjuka människor.

På andra sidan cykelbanan

På väg hem i isblåst och ösregn möter jag en man i de övre 40. Jag tänker mig att han heter Lennart. Han ser ut som en sån. Lennart cyklar vingligt och koncentrerat och har släppt båda händerna från styret. Look! No hands! Som när man precis håller på att lära sig. Varför gör man det i de övre 40 i hällregn, undrar jag. Jag borde ha stannat och frågat.

Dags att deklarera!

Det slår mig på väg till jobbet att det var väldigt länge sen jag öppnade ett fönsterkuvert eller betalade en räkning. Väldigt länge. Länge som i minst två månader. Det känns lite obekvämt i maggropen. Och vid frukostbordet utbrister J glatt "Snart är det helg! Då ska vi deklarera!". Mera obekvämt.

Pollenchock!

En av mina allra minst socialt accepterade åsikter är att allergi är en följd av en uppväxt med mjäkiga föräldrar. Mamma har förklarat för mig att det inte finns nåt som heter allergi egentligen, utan att det helt enkelt handlar om överoroliga föräldrar som skapar psykosomatiska sjukdomar hos sina barn kopplade till nötter, citrusfrukter, pollen och gud vet vad. Jag är helt övertygad om att hon har rätt. Vad skulle allergi annars vara? Det är dessutom vetenskapligt och medicinskt bevisat eftersom jag själv är typiskt allergisnorig året om, men inte reagerat alls på allergitester. Inte allergi alltså, bara en väldigt produktiv näsa.

Konsekvensen av min övertygelse blir att jag tycker att allergiker är lite töntiga. Värst av alla är pollenallergikerna. Både min pojkvän och en av mina bästa barndomsvänner är pollenallergiker. Det sätter min övertygelse på prov, men jag står ståndaktigt fast. Man kan inte bli snorig av naturen. Naturen är god och våren är fin. Det är meningen att man ska vara ute.

Men så berättar DN att 20-25% av alla vuxna svenskar kommer att få det kämpigt i helgen, för pollenprognosen spår pollenchock. Apoteket har bunkrat med såväl extramedicin som extrapersonal.
Pollenchock väntar i helgen
Pollenprognos. Pollenchock. Extraförstärkta Apotek. Nu är pollenkriget här! Då måste man väl i alla fall få fnissa lite?

Hej fördom!

Min kollega har idag förgyllt sin (och min) dag med att spela Vi er röde, vi er vide med Danmarks fotbollslag. En förträfflig låt. Min kollega citerar valda delar. Lille Klaus och Store Klaus och vi är tappra tennsoldater. Själv kommer jag inte från Skåne så jag förstår bara refrängen, men det räcker gott.

Jag lyssnar på låten (som jag till slut fick mejlad till mig) och tänker att jag skulle vilja vara en dansk tjock farbror. Förnöjt ölfull och kanske med en korv i handen. Grötigt tal, rödmosiga kinder och solsken i blick. Jag tänker mig att livet som dansk tjock farbror är nöjsamt och bekymmerslöst. Det regnar aldrig på danska tjocka farbröder.

BP Boys

Jag tänker på det här med att vi fått ett till Stockholmslag i Allsvenskan. Man kan tänka mycket om det. Om storstäder och huvudstäder och grusplan och gräsplan och ungdomssatsningar och pengar och allt möjligt faktiskt. Men jag tänker på supporterklubbar. Finns det plats för fler supporterklubbar i Stockholm, eller har alla som tycker om att vråla fitta och hora och skaffa sport-bh för faan redan valt sina färger? Brommapojkarnas årskortförsäljning har ökat radikalt från förra årets ”cirka 1 st” (jag gillar speciellt det där med cirka), men jag inbillar mig att ökningen främst består av trogna BP-tjänare med en mer tillbakadragen vokabulär.

Om vi leker med tanken att BP håller sig kvar i Allsvenskan ett år. Just i år är det ju dessutom ganska lätt. Men en ett år till. Och ett till. Och ett till. Hur länge dröjer det då innan de första knytnävsslagen utdelas i BP:s namn? När har BP råd med sitt första maffiga Råsunda-tifo? Enligt en blandning av rykten och information jag tar för sann, har BP-klacken haft ett första möte i gymnastiksalen i min gamla gymnasieskola. Rart va? Kanske spånat ramsor och sånger och bestämt vem som ska ha stora trumman och vem som ska ha megafonen.

Det känns cyniskt att vänta på första BP-smockan. Jag hoppas att Blackebergs gymnasiums gymnastiksal inspirerade till nya tankar. Att man såg möjligheten och utrymmet att skapa en ny slags supporterklack. En intelligent. En klack med fyndiga ramsor och med oväntade melodier och relevanta texter. En samstämd klack. En klack som aldrig aldrig kallar sina egna eller andra spelare för hora. En klack som väljer att vara tyst när domaren dömer fel. En klack som använder sina naturliga röstlägen. En klack som applåderar när motståndarlaget gör snygga mål. Klacken som vänder andra kinden till. Klacken som vågar tänka själva. Och jag inser hur töntigt och världsfrånvänt det låter. Hora.

Röda jeans

Om man velat ha ett visst klädesplagg sedan man var 14 och lyssnade på Charta 77 och Ramones och sen upptäcker att det klädesplagget är modernt i samma ålder igen typ 15 år senare och sen ytterligare ett år senare hittar det i en fjortis-affär och upptäcker att det mot alla odds både passar och inte är skitdyrt, så kanske det ändå inte är helt rätt att köpa ett par röda jeans. Men jag gjorde det ändå. Jag har inget som matchar och jag är bergis alldeles för gammal och helt out of fashion, men ibland har man liksom inget val. Nu blir det Imperiet och Nationalteatern hela påsken. Jag undrar var jag lagt min palestinasjal.

Kaffesvårigheter

Vi har en helfräsig kaffemaskin på mitt jobb. Inte nog med att den kan göra massa olika slags kaffe – det blir gott också! På riktigt. Och så är den snygg. Men när jag kommer på mig själv med att på fullaste allvar fundera på om mitt offertarbete ackompanjeras bäst av A very well balanced blend, characterized by a dense and velvety aroma eller A lightly roasted but full-bodied flavour with a cereal hint så tänker jag att även lyx och flärd och valfrihet har en baksida.

Hål i huvvet

Jag tycker att jag är normalbegåvad. Eller, jag tycker till och med att jag är mer än normalbegåvad. Jag tycker att jag har lätt för att tillgodogöra mig ny information och applicera den på relevanta sammanhang. Jag tycker att jag tänker snabbt och rationellt. Men jag har två hål i huvudet. Hål där synapserna kortsluts och logiska resonemang transformeras till antimateria.

Det ena hålet ersätter förmågan att förstå tid på olika ställen i världen och vrida klockan fram och tillbaka. Meningen ”USA är 6 timmar före oss” säger mig ingenting om åt vilket håll jag borde vrida klockan eller vad klockan är i USA just nu. Den säger mig bara att det skiljer 6 timmar. Åt något håll. Jag förstår att det inte är svårt, men jag har som sagt ett logiskt hål i huvudet precis där sådana beräkningar ska ske. I stället får jag lita till minnen och erfarenhet. När J var i Australien och jag väldigt påtagligt inte var där var det morgon hos honom när det var sen kväll hos mig. I smarta stunder kan jag använda den informationen för att förstå vilket land som ligger före och efter. Men jag fattar inte vad som händer där tidslinjerna möts. Torskar man en dag på att passera den linjen? Och om man kliver tillbaka? Jisus. Det svartnar för ögonen. Sommartid och vintertid förstår jag inte heller, men jag har ett snillrikt system för att komma ihåg: På hösten är man trött och då får man sova lite längre. På våren är man pigg och då pallar man att sova lite kortare. Tvinga mig inte djupare i det resonemanget, för då bottnar jag inte.

Hål nummer två sitter i kristna högtider-fläcken. Jag kan det där med långfredag och julafton, men när man adderar seder blir det konstigt. Hur var det nu med riset? Man späker sig med det under fastan och sen när Jesus återuppstår (?) sätter man fjädrar i det? Och sen sätter man andra fjädrar i det när det är pingst och man blev fri i anden (här är jag ute på riktigt djupt vatten…). Och ägg äter man för att man gav det i present till varandra efter den kärva fastan och för att det symboliserar något? Inte? Och lammet… offerlamm? Varför skulle man offra ett lamm när man precis offrat Guds son? Känns lite overkill. Eller är lammet kristi kropp tillsammans med oblaterna? Och är fastan en kristen grej? Fastade Jesus? Gav han bort ägg? Nä, jag fattar inte. Och ändå frågar jag nyfiket varje år. Hummar intresserat, ställer följdfrågor och tycker att jag förstår men så går det ett år och swooosh! Bortblåst. Hål i huvvet.

Carpe snart

Påskvecka och varje dag känns som torsdag. Lite dan före dan. Snart är man ledig. Jag är konstant öl i solen-sugen och avslappnat nöjd och förväntansfull. Typisk torsdagskänsla. Jag är usel på att leva i nuet men expert på att leva i snartet. Snart ledig. Snart öl. Snart fest. Snart vad som helst. Snartet har alltid större möjligheter än nuet. Nuet blir med automatik alltid sämre än snartet. Snartet är ett gränslöst fantasiland. Nuet är krass verklighet, med opåverkbara faktorer som dåligt väder och obekväma människor. Tacka vet jag snart. Man kan säga att snartet räddar nuet. Nuet blir alltid bra om man har ett bra snart att se fram emot.

I helgen var det konferens i Åre och mitt knä valde mirakulöst att samarbeta hela helgen. Jag susade runt i en gigantisk lilablå skidoverall i Åres sorbet-kladdiga backar i en mäktig känsla av våtvarmkall bakfull eufori. Det var faktiskt ett nu som funkade, även om det fantastiska snartet alltid låg i en backe två transportsträckor bort.

Och jag är helt övertygad om att vår microvågsugn kommer sluta lukta bränd kanelbulle. Snart.