BP Boys

Jag tänker på det här med att vi fått ett till Stockholmslag i Allsvenskan. Man kan tänka mycket om det. Om storstäder och huvudstäder och grusplan och gräsplan och ungdomssatsningar och pengar och allt möjligt faktiskt. Men jag tänker på supporterklubbar. Finns det plats för fler supporterklubbar i Stockholm, eller har alla som tycker om att vråla fitta och hora och skaffa sport-bh för faan redan valt sina färger? Brommapojkarnas årskortförsäljning har ökat radikalt från förra årets ”cirka 1 st” (jag gillar speciellt det där med cirka), men jag inbillar mig att ökningen främst består av trogna BP-tjänare med en mer tillbakadragen vokabulär.

Om vi leker med tanken att BP håller sig kvar i Allsvenskan ett år. Just i år är det ju dessutom ganska lätt. Men en ett år till. Och ett till. Och ett till. Hur länge dröjer det då innan de första knytnävsslagen utdelas i BP:s namn? När har BP råd med sitt första maffiga Råsunda-tifo? Enligt en blandning av rykten och information jag tar för sann, har BP-klacken haft ett första möte i gymnastiksalen i min gamla gymnasieskola. Rart va? Kanske spånat ramsor och sånger och bestämt vem som ska ha stora trumman och vem som ska ha megafonen.

Det känns cyniskt att vänta på första BP-smockan. Jag hoppas att Blackebergs gymnasiums gymnastiksal inspirerade till nya tankar. Att man såg möjligheten och utrymmet att skapa en ny slags supporterklack. En intelligent. En klack med fyndiga ramsor och med oväntade melodier och relevanta texter. En samstämd klack. En klack som aldrig aldrig kallar sina egna eller andra spelare för hora. En klack som väljer att vara tyst när domaren dömer fel. En klack som använder sina naturliga röstlägen. En klack som applåderar när motståndarlaget gör snygga mål. Klacken som vänder andra kinden till. Klacken som vågar tänka själva. Och jag inser hur töntigt och världsfrånvänt det låter. Hora.