måndag, april 23, 2007

Ryska posten

Jag har ett socialt handikapp. Jag är usel på fysiska hälsningsmetoder. Usel. Handslag, famntag, klapp eller kyss. Jag vet inte och jag gör alltid fel. Sådant som andra socialt normalbegåvade människor läser mellan raderna i samspelet med med- och motmänniskor går mig helt förbi. Jag är socialt färgblind. Jag vet inte när man borde kramas och när man borde ta i hand. Eller hur man gör när man vinkar till någon på andra sidan gatan utan att se komplett galen ut. Eller på vilket avstånd man ska låtsas se varandra på väg till en mötesplats. Eller hur man bekräftar ögonkontakt med en sån där knixig käck höjning på ögonbrynet. För att inte tala om att flörta, men det slipper jag. Tack gud.

Jag försöker kompensera min sociala analfabetism med att fundera mycket på pinsamma ögonblick i för- och efterhand. Det har ingen som helst effekt. Det blir bara värre.

Här är några av mina favoritscenarior:

1) Festkramen. Jag sitter ner i soffa/stol/fåtölj och ska hälsa på kompis som kommer in i rummet. Jag gör ingenting utan sitter blickstilla kvar tills kompis står alldeles inpå mig. Då förstår jag att det är krama-läge. Jag sträcker ena armen runt kompisen och vänder mitt ansikte framåt-uppåt. Det hamnar ofelbart i kompisens halsgrop. 9 gånger av 10 försöker jag samtidigt ställa eller besvara den tomma Hur är läget-frågan, vilket resulterar i min varma öppna mun mot hans/hennes hals. Intimt på ett ickevälkommet och långt över gränsen-sätt. Dåligt.

2) Jobbhandslaget. Jag hälsar på en kollega genom att sträcka fram handen. Kollegan svarar med att nonchalera min hand och ger mig en kram (detta gäller endast män, hittills). Övriga i sällskapet skakar hand. Jag känner mig fruktansvärt tillintetgjord och nedvärderad och kan vara arg i dagar.

3) Bröllopspussen. Plötsligt klingar alla i glaset och de rutinerade bröllopsbesökarna berättar för mig att det är nu alla kvinnor ska springa runt bordet och pussa brudgummen på kinden. Jag hatar det. Jag tänker höger, han tänker vänster och jag träffar mitt på munnen. Återigen alldeles för intimt och den här gången dessutom mitt framför ögonen på en hel middagsförsamling. Jag kan ha ångest i månader.

När jag var 18 tågluffade jag en månad i Frankrike. Jag minns att jag hälsade på massa fransoser. Min sociala utvecklingsstörning har garanterat sitt ursprung där.

5 kommentarer:

Missy sa...

Jag trodde verkligen helt seriöst att det bara var jag!!! Vad säger du om tvångskramen då? När man träffar någon man inte känner så väl och verkligen inte vill krama? En del man inte känner så väl VILL man ju å andra sidan krama. Dilemma.

Det är inte lätt, det där... Ska vi starta någon slags handikappförbund?

swedette sa...

He he. Jag lyckades fa en tungkyss av min syrras svarmor pa samma satt. Hon bor i Schweiz, och jag vet aldrig om det ar hoger-vanster-hoger eller v-h-v som galler. Varfor damen i fraga hade tungan ute har jag annu inget svar pa. Men hennes lappstift var heller inget gott.

Du, det kanske ar sahar du blir miljonar!!! Skriv en massa barnvisor om fysiska halsningsmetoder (som du ser har jag inget a,a,o pa detta tangent bordet, men jag pratar inte om att dricka ur flaska) sa att alla ar 'on the same page'.

Jocke sa...

Du kan vara lugn, inget av dina beteenden är lika påfrestande för motparten som

4) Fyllehälsningskramen. Man anländer till en fest där folk redan fått lite i sig och stöter på (alltså träffar, inte raggar) nån gammal tjejkompis (det är alltid tjejer som gör så) som blir jätteexalterad (vilket är trevligt) och kastar sig om halsen på en (vilket oftast är trevligt) och skriker "HEEEEJ!!". Kramen innebär att ens öra oftast befinner sig ett par-tre centimeter från hennes mun... det värsta är inte att man blir döv, utan att det inte finns nåt sätt att ge uttryck för det extrema obehag det innebär att bli skriken rakt i örat utan att vara oartig, på gränsen till taskig. Och att man, eftersom fulla tjejkompisar ändå inte är så perceptiva att de märker om man försöker undvika det oundvikliga, VET vad som är att vänta redan innan man fått kramen, men man måste försöka att inte se ut som att man gör det.

Vad gäller situation 3): Om du inte vill pussa brudgummen okontollerat så kan du alltid välja någon annan vid honnörsbordet, lite olika beroende på hur heteronormativ du vill vara. Jag brukar ta brudens mor; hon är alltid oförberedd, vilket gör att jag fritt kan välja exakt var jag ska pussa henne.

Kanalisera sa...

Missy: Bra, då är vi minst två. Undrar var gränsen går för att något ska kategoriseras som en sjukdom.

Swedette: Barnvisor! Genialt! Allt man minns från skoltiden är sånt som hyperpedagogiserades genom barnvisor!

Jocke: Jag är rätt säker på att jag gör 4:an då och då också. Lyckligtvis gör berusningen att jag inte har vett att bry mig om det i efterhand.

Maria Byström sa...

Hahaha. Jag är exakt likadan. Tack och lov för bloggosfären ;-)