En egen stil

I mellanstadiet och högstadiet pratade jag och mina kompisar mycket om vikten av att hitta sin stil. Det var viktigt att det fanns en stringens i hur man klädde sig och vilka smycken man bar eller inte bar och detta sammanfattades alltså i en egen stil. Att det var just en egen stil var också viktigt. Det var töntigt att kopiera någon annan och det var fint att vara originell och stå för den man var. Det var ganska naiva diskussioner och vi såg ju likadana ut allihop ändå, precis som resten av tonåringarna i närområdet, men hela tiden strävan efter det där naturligt självklara som vilade över de coola.

Jag har blivit mer än dubbelt så gammal sen dess (hjälp!) men inte rört mig mer än någon tusendels millimeter på stilutvecklingsskalan. Mina senaste inköp är ett par röda jeans, ett par guldsandaler och en scarf med rosor. De går varken att kombinera med varandra eller något annat i min garderob. Ingenting matchar och jag kapitulerar till de vanliga jeansen och den vanliga tröjan. Kanske är det det som är min stil. En noppig tröja, sneakers och jeans och inga andra accessoarer än en garderob full med oanvändbara plagg. Jag blir aldrig äldre än 13 år, tydligen.