Det är jag och Sveriges bönder

I dagarna två har jag tvingats äta min frukostfil utan sällskap av någon dagstidning. Jag är förstås alldeles rasande och dessutom sur. Den automatiska anmäl utebliven tidning-funktionen på dn.se ska få sina fiskar varma. Tänker jag. Sen lugnar jag mig lite. Och sen skäms jag. För vad är det egentligen jag saknar mest bredvid tekoppen och filtallriken, är det uppdateringarna om oroligheter i mellanöstern? Eller uppgång och fall på börsen? Eller lite blandat småplock om människor som skadar och våldtar varandra? Nej nej. Är det TV-tablån? Eller kanske serierna? Njo, Rocky-strippen brukar sitta fint till müsliflingorna, men nej, det jag verkligen saknar och det som gör mig så arg och uppgiven att jag går miste om är vädret.

[kort paus för bloggens läsare att ta till sig detta]

Ja, vädret. Vädret vädret vädret. Herreugd! Hur ska jag veta om det är kjol eller jeans eller paraply eller jacka eller sneakers eller solglasögon eller sandaletter eller klänning eller scarf? Hur ska jag veta? Jag känner mig helt handfallen och hjälplös och så slår det mig att det finns jättemånga hushåll som inte prenumererar på någon morgontidning överhuvudtaget. Folk som läser Metro på väg till jobbet. Jiiisus. Då är det ju redan för sent! Jag menar, jag är ju utomhus säkert 25 minuter om dagen, om man slår ihop all tid. Förstår ni hur väderberoende det gör mig!!! Herregud. Det är jag och Sveriges bönder. Ge oss vårt väder!!!