Samma lag

Ibland tar Gandhi i mig över. Det är då jag tänker goda och förlåtande tankar. Man skulle kunna önska att det händer oftare, men jag antar att jag ödmjukt i min Gandhi-period får vara glad för det lilla.

Igår fick jag en Gandhi-flash: Vi spelar alla i samma lag. Det är så ofta jag glömmer det. Det är som att jag tror att cyklisten framför håller vänster med flit så att jag inte ska kunna komma förbi, eller att kollegan ställer de där korkade frågorna bara för att jävlas, för att inte tala om hur ofta jag tror att J avsiktligt gör ditten eller datten bara för att jag ska bli arg eller ledsen. Så är det ju inte. Alla gör hela tiden så gott de kan. Och även de som sätter sig själva i första rummet har en vision om att leva i ett samhälle där det funkar i alla fall hyfsat för alla. Väldigt få är vardagselaka bara för att. Vi spelar i samma lag. Ibland missar vi mål, ibland slår vi en felpass och ibland missar vi den uppenbara löpningen i korridoren, men vi försöker i alla fall. Ibland gör vi till och med självmål på jätteklantiga sätt. Fast det är inte med flit. Och om jag klarat av att spela fotboll med målvakter som skjuter utsparkar i en båge över sig själva och in i mål och bortslarvarade off side-fällor och mjölksyreben som inte orkat, då ska jag väl klara av att leva i ett samhälle. Fastän folk gör fel. Vi spelar ju i samma lag.