Vad hände sen?

Bästa bloggläsare. Jag inser att jag lämnar er frågande och bekymrade över hur det egentligen går. Jag droppar trådar och tankar till höger och vänster men är usel på att följa upp. Ni måste ju undra! Hur går det med Djävulen på balkongen? Hur långt är det till mp3-verkstan från Kungsgatan? Får verkligen Allt plats i handväskan? Och har jag flest vänner på Facebook? Ja, det är sånt jag förstår att ni ligger sömnlösa och funderar över. Vrider er i svettiga lakan och lösryckta drömfragment. Och på dagarna, frånvarande framför tangentborden och i mötesrummen med blicken fäst på en obestämbar punkt i fjärran. Hur går det för kanalisera? Vad hände med cykelpunkan?

Men jag tänker mig att det också är tjusningen med livet. Det att själv fundera och hitta på möjliga vägar. Låta fantasin blomstra och tankarna gro. Vad vore jag för bloggare om jag grymt slet möjligheten till personlig utveckling ifrån er? Hur grymt vore det inte att med ett par snabba tangenttryckningar krossa era gryende funderingar och försiktiga förhoppningar? Att med ett snabbt knyck döda all er kreativitet och pulvrisera era fantastiska fantasier?

Eller okej då. Chilin är i princip död. Punkan är lagad. Det mesta får plats i väskan. Mp3-spelaren är fortfarande PÅ VÄG TILL VERKSTAD. Jag hittade ett par lågstadiekompisar på Facebook och fattade grejen. Och idag känner jag mig vansinnigt oinspirerad sådär i största allmänhet.