Lugnet hos ålderdom light

Det finns en förunderlig tröst i ålderdom light. Ålderdom man kan relatera till. Alltså inte vithåriga sekelskiftsoffer (förra sekelskiftet alltså) med förstoringsglas och löständer, utan sladdriga gråhåriga ryggskottare med läsglasögon och elektrisk tandborste. Människor i min föräldrageneration som blickar tillbaka på sin tid som ambitiösa 29-åringar och minns en diffus sörja där det enda urskiljbara är arbetsplatser, någon crazy fest eller semestertripp och vem de för tillfället hade tvärgängat alterntivt inte ännu träffat. Mer än så är det inte. Världen varken går under eller får en extra skjuts av min dagsstatus framför arbetsstationen. Det rullar liksom på helt oberoende av hur jag i detalj känner och tänker den 1 augusti mitt 29:e levnadsår.

En svindlande känsla som i de mikrosekunder jag verkligen förstår den, skänker mig ett stort behagligt lugnt.