Förkylningsfördelar

Jag kan vissla på inandning i min vänstra näsborre!

Julklappshyckleri

Vi firar inte jul i år, hette det först. Jag och J åker till Filippinerna på julafton och mamma och pappa var ganska glada att ha en ursäkt att slippa. I stället åker vi till Hassela och åker skidor hela familjen en helg i februari. Mitt livs bästa byte. Julklappsångest mot skidåkning. Dock ska vi äta en trevlig middag och umgås som vuxna människor jag, J, mina föräldrar, bror och flickvän. En tramsig men rolig julklappslek där man köper två små oadresserade presenter som vi spelar tärning om. Ingen ångest, ingen prestige.

Tills jag ringer min pappa för att dubbelkolla.
- Visst blir det inga julklappar?
- Nej nej, det har vi skrotat. Eller ja, vår julklapp till er blir ju helgen i Hassela.

paus

Vår. Julklapp. Till. Er. Blir. Ju. Helgen. I. Hassela. Helvete! Vad köper man till två 60+:are som har allt de behöver, inte önskar sig något och som matchar en hel skidhelg?

Jag ringer till min bror. Igår.
- Visst köper vi inte några julklappar till varandra?
- Jo, jag och A har köpt till er!
- Vafan! Jävla skitunge! Vi sa ju...
- Ja men ni måste inte köpa något tillbaka...

Vafan! Vad hände med inga julklappar!? Svikare. Nån som har nån idé på vad vi kan ge till två 25-åringar som är lagom kulturellt, lagom hippt och sådär ironiskt fast ändå värdefullt? Gärna färdiginslaget. Jag behöver det om några timmar.

Hycklare.

Håll käften

Jag dras med en gammal hederlig förkylning. Rödfnasig söndersnuten näsa som droppar om jag vinklar ner huvudet det allra minsta, hosta som låter som timmerstockar på ett plåttak och på morgonen tar det ett par rejäla hostattacker och snytningar innan jag kan ge liv åt en tre-fyra alien-foster genom olika kroppsöppningar i mitt ansikte. Och, en bonus, jag har tappat rösten.

Snor och hosta kan jag hantera. Till och med slem i olika nyanser. Men att inte kunna prata! Jag står inte ut. Det har gått från lite förkylningshes till helt stum på 36 h. Av dem har jag iofs jobbat större delen av tiden (=pratat massor). I morse kunde jag fortfarande prestera på de låga frekvenserna med några enstaka falsettpip som variation. Ungefär som Chewbacca. Framåt tiotiden försvann pipen och jag övergick helt till att kommunicera med låga läten, lite som en val. Nu är jag alltså stum.

Det är väldigt tydligt vem som normalt pratar mest i min relation. J har the time of his life. Han ställer sig framför mig och väntar ut mig. Jag kan inte vara tyst. Jag måste kommunicera. Ibland frågar han saker för att starta igång mig. Vad vill du ha för middag? När vill du ha din julklapp? Ska vi dricka vin till maten? Jag. Kan. Inte. Vara. Tyst. Jag kör hysteriska charader och väser och tittar menande och uppfordrande. J skrattar hysteriskt. Jag antar att jag ser rolig ut. Som hämnd klappar jag frenetiskt i händerna tills han kommer och frågar om jag vill ha något. Just nu är han och köper glass och ost.

2008: Civilkuragets år

Förresten kändes det bra att mejla de ansvariga på E24. Det slår mig att det är väldigt sällan jag säger ifrån, annat än i gnälliga upprörda diskussioner bland redan initierade (aka mina kompisar) eller här på bloggen (eller i en hel pjäs, men det räknas på nåt konstigt sätt inte).

Jag känner ett nyårslöfte växa fram - Säg ifrån! Civilkurage für alle.
Nån som vill vara med?

Mera E24 och könsrasism

E24 har kvar sin uppdelning, men lite mer i skymundan. Det går fortfarande att välja att läsa E24 Man eller E24 Kvinna, men jag vet inte om det laddas ner några "köns-cookies" i datorn.

Jag förstår verkligen inte jakten på skillnaderna mellan män och kvinnor. Varför är det viktigt? Och hur gynnar det vem att manifestera dem? Det är precis samma sak som att mäta skallben och ha fördomar om araber. Precis samma sak. Med en skillnad, det kallas inte rasism. Än.

Svar!

Martin Jönsson har svarat. Han är Chef för SvD Näringsliv och skriver:

"I SvD Näringsliv arbetar vi utifrån principen att göra entidning om närings- och arbetsliv som är lika relevant för kvinnor som män och som speglar närings- och arbetslivet på ett balanserat sätt. Vi har inga som helst planer på att lansera någon Man/Kvinna-avdelning i papperstidningen."

Han skriver ingenting om hur de agerar mot E24 i frågan eller hur de kommunicerar sitt icke-medhåll.

Däremot skriver han att han hoppas att Per och Theresa ska höra av sig till mig och förklara hur de har tänkt. Det hoppas jag också.

Mejl till chefredaktör, redaktionschef och näringlivschef

Fan. Jag blev så arg att jag mejlade VD, chefredaktör och ansvarig utgivare Per Lundsjö, redaktionschef Theresia Thustrup och Näringslivschefen på SvD Martin Jonsson.

Hej!

Jag vill börja med att tacka för en innehållsmässigt bra sajt med relevanta uppdateringar!
Jag är en trogen läsare, men såg att ni idag lanserat sajten www.e24.se/mankvinna/

Jag undrar vad syftet med den sajten är?

Personligen väljer jag vad jag vill läsa helt efter mina egna intressen, mitt yrke och min livssituation. Vilket kön jag har är underordnat och jag skulle finna det djupt kränkande om någon förutsatte att jag var eller inte var intresserad av en viss information enbart baserat på mitt kön. Jag tror inte att jag är unik i den frågan.

Vilka tror ni gynnas av en könsuppdelad sajt?
Vilka tror ni missgynnas?

Tacksam för svar!

Hittills har jag bara fått ett autoreply om att Theresia har semester - taktiskt.

Jag håller er uppdaterade om eventuell fortsatt korrespondens.

Det är fan inte klokt.

E24 - årets bakåtsträvare

Ända in i slutminuterna var det oklart vilka som skulle vinna Årets bakåtsträvare. Förhandstippade var de klassiska livmodersfeministerna, biologisterna och Kristdemokraterna. Som bubblare hade vi Ladies Night och Moderaternas vårdnadsbidrag (även känt som "vård av frisk man i hemmet"). Överraskande positivt var några större fondförvaltare, Försvarsmakten och ett rekryteringsbolag som på olika sätt uppmärksammat vinsterna med jämställdhet eller åtminstone (i Försvarsmaktens fall) ansträngt sig för att rekrytera från en ny målgrupp.

Så plötsligt seglar E24 in och sopar banan med alla bakåtsträvande. E24 tar vågat ett jättekliv tillbaka rakt in i 50-talet! En nättidning i tiden drämmer till med att dela upp sina sidor efter manligt och kvinnligt intresse. Du berättar helt enkelt vilket kön du är och utifrån det ger smarta smarta E24 dig den information som du förväntas vara intresserad av som man resp. kvinna. Jag blir livrädd. I E24:s värld finns inga individer, bara stereotyper.

Upp till kamp kamrater, låt oss kollektivt bajsa på E24!

Hårt fett och lightprodukter

Jag har sedan barnsben intuitivt vetat att det är dumt med Light-produkter. Antingen äter man glass och får i sig sött och fett, eller så låter man bli. Det där med Light känns inte alls sunt eller naturligt. Ibland får jag vatten på min kvarn när det pratas aspartam och andra sötningsmedel, men för det mesta har jag svårt att försvara min ståndpunkt. Tills i söndags.

I söndags blev jag nämligen upplyst om den största faran med sötningsmedel. Nämligen: om man äter/dricker något sött förbereder sig kroppen på att ta hand om sockret. Insulinet kliver i startblocken och gör sig redo. När så inget socker dyker upp har insulinet inget att göra. Det roar sig i stället med att spjälka hårt fett av vanliga fettsyror. Hårt fett kan kroppen själv inte förbränna, utan det lägger sig som en sköld på magen och måste helt enkelt opereras bort om man ska bli av med det.

Jag har idag försökt verifiera den här teorin via Google. Det har gått sådär. Men jag har blivit lovad en fet länksamling om hur det hänger ihop mer i detalj.

En sak att vara tjock och glad, det är jag gärna, men aldrig att jag har en sköld av oförbrännbart hårt fett och misslyckade light-bantningsförsök över hela magen! Hårt fett... ryyys...

Maskerad

Jag var på maskerad med filmtema i lördags. Man skulle klä ut sig till sin favoritkaraktär. Jag var Tett i Tillsammans. Ni vet han som har det fantastiska replikskiftet:

- Varför har du tjejskor?
- Det är inte alls tjejskor, det är gymnastikskor.
- Det är visst tjejskor!
- Är det inte alls, jävla fascist!

Den Tett.

Jag hade bruna manchesterbyxor, brun plyschtröja, brun 70-talsbarnfrisyrperuk, röda strumpor och de obligatoriska skorna.

Ingen kude gissa vem jag var.

När jag tog av mig peruken för att åka hem visade det sig att flera på festen inte hade fattat att jag hade peruk över huvud taget. Jag tänker inte fundera på vad de tänkte om mitt val av festkläder.

Jag hatar maskerader.

Inte tjejskor, gymnastikskor!

Kaffe

En dålig sak med att vara sjuk (det finns många) är att jag blir helt osugen på kaffe. Jag gillar verkligen att dricka kaffe. Det är mysigt på något sätt. Men när jag väl sitter i noppiga mjukiskläder uppkurad framför datorn och verkligen anstränger mig för att skämma bort mig själv vill jag alltså inte ha kaffe. Värdelöst. Jag vill nästan inte ha nånting. Mer än fil då. Helt värdelöst.

Apropå kaffe. Jag känner massvis med människor som kan brygga kaffe utan att dosera kaffepulvret. De häller bara i på måfå, tills det ser bra ut. Ibland frågar de:
- Vad tror du, blir det här lagom för tre koppar?
Som om jag skulle ha en aning! Man måste ju hälla i vatten först och läsa av på graderingsskalan och sen räkna noga rätt antal ostrukna mått. Det är konstigt att jag inte kan freestyla kaffe. Det borde inte vara så svårt. Om man hade kommit på mig med det här handikappet i lågstadiet hade jag lätt fått gå i lilla gruppen. Puh.

Halskalas

Det är ju själva fan. Jag är sjuk igen! Den här gången är det öronen som har kalas. Halsen och näsan är bjudna. Liv i luckan och klackarna i taket när slemhinnorna svänger sina lurviga.

Fördelen med att vara sjuk är att jag faktiskt får lite av det där jobbet gjort, som jag aldrig hinner med på kontoret. Alltid nåt.

Och att jag får äta filmjölk med pepparkakor till lunch.

Tveksamt om det väger upp dock...

Plötsligt allt

Och utan att jag hinner fatta vad som hänt har jag tillbringat förmiddagen med att tänka på tillfällen då någon eller något gjort mig ledsen och plötsligt är allt åt helvete. Allt.

6h 29 min

Jag beter mig lätt analt kring morgontidningens vädersida. Jag börjar med den. Läser dagens väder och kommande dagars. Snabbt. För att sen kasta mig över höjdpunkten på sidan - solens upp- och nedgång. Det är för mig obegripligt att denna information inte finns i feta versaler på första sidan. Det här är ju det alla svenskar pratar mest om under hela vinterhalvåret. Sommartid slappnar vi av lite kring mörkerfrågan och pratar i stället bara om vädret.

Idag går solen upp 08:31 och ner 14:50. Dagen är 6 timmar och 29 minuter lång. Man får skynda sig om man hade tänkt hinna göra något. Och än värre blir det imorgon. Då minskar dagsljusspannet med 3 minuter. Och så fortsätter det i två veckor, innan det vänder och vi äntligen går mot ljusare tider.

På Island är det konstigt. Island har fel tidszon, det ligger längre västerut än man har kompenserat för med tidsförskjutningen. Därför är klockan 12 inte mitt på dagen. Framåt 10-11 på förmiddagen går solen upp. Sen stannar den uppe till 18 nångång. Väldigt konstigt. Men smart ändå, för jag måste tillstå att jag normalt är mer aktiv timmarna efter 12 än före.

Morgonknark

Lördag och sovmorgon. Äntligen. Jag äter näringsfelaktigt kopiösa mängder pepparkakor till frukost medan J jobbar bort en rödvinsbakfylla framför text-TV. Det är bevisligen knark i pepparkakor. Det går inte att sluta äta. Precis som med smågodis eller glass eller andra kakor för den delen. Socker heter det kanske.

Morgonstress

Ser ni något fel i den här bilden? Bortsett från att den är tagen med en rätt crappy mobilkamera och att det inte går att se vad den föreställer. Just det! Det står inte hur många minuter det är till nästa tåg! Herregud. Instant blödande magsår på morgonkvisten.

Trottoarhopp

Det är lunchtid på Hornsgatan och bistert väder. Alla hakor är nerburrade i kragar och halsdukar och alla blickar nålar fast sig i gatstenen. Ingen går långsamt i onödan.

Kvinnan i 40-årsåldern som kommer emot mig på trottoaren hoppar glatt hage på gatstenarna. Jag blir glad och tänker fina saker om hopp för mänskligheten och sol i regnet. Sen kommer jag på att det är fel. Att man inte gör så. Man hoppar inte hage på trottoaren om man är i 40-årsåldern. Det gör man inte. Det är bara trasiga människor som gör så.

På väg tillbaka till kontoret grips jag av en stark impuls att göra hoppsasteg, men jag låter det stanna vid tanken. Så tunn är linjen mellan normal och galen.

Googla dig själv: Kristian Luuk

Tänk vad festligt om Kristian Luuk skulle hitta hit när han nån gång Googlar sig själv! I så fall, Hej Kristian! och välkommen. Och när jag ändå har dig på tråden, så att säga, vill jag passa på att berätta att jag gärna är med i ditt musikvideoprogram. Jag är en jätteintressant människa och jag vet precis vilka låtar jag skulle välja och jag är dessutom väldigt verbal och analytisk på ett roligt och bra sätt. Jag har inga störande tics eller uppenbara missbildningar. Jag tror kort och gott att jag skulle göra mig perfekt i ditt program!

Och min skämslåt skulle kunna vara att jag inte är det minsta ironisk nu. Eller så kan jag gnola fritt.

Tidningstips

Det var väl ingen som missade mittuppslaget i DN På stan i torsdags? En tidning med stil och klass får jag säga.

Kristian Luuk

Åh vad han är bra, Kristian Luuk. Söndagsprogrammen med gäster och musikvideor är min högtidsstund på veckan. Det är liksom så myspysigt och intelligent på samma gång. SVT i högform. Och jag gillar att han är så positiv och intresserad. Inte självhävdande och babblig, utan fokuserad och smart. Och ödmjuk, på ett sånt där knivskarpt rakt-på sätt. Idag sa han t.ex. till Linda Skugge (när hon inte tog Stig Larssons komplimang på allvar, om att hon var den första som förändrat det svenska språket sedan Strindberg) att han skulle blivit jätteglad om någon sagt så till honom. Och så såg han så där tunnhårigt uppriktig ut som bara han kan. Det är så banalt och ändå så stort. Åh, jag önskar att jag kunde säga så stora saker så enkelt och rakt. Jag skulle ha blivit jätteglad om Stig Larsson hade sagt att jag var den första som förändrat svenska språket sedan Strindberg! Jätteglad! Fast det blir inte samma sak när jag säger det. Det ska till en Kristian Luuk. Eventuellt bidrar hans kändisskap något...

En gång har jag blivit räddad av Kristian Luuk. Jag jobbade extra på Burger King på Odenplan varje söndag under gymnasiet (tills jag sa upp mig under lögnen att jag skulle flytta till Skåne, men det är en annan historia). Min chef var en... inte så bra chef. När man hade slagit in fel i kassan var man tvungen att ropa på chefen så att han skulle kunna korrigera det. Som vanlig dödlig anställd var man inte betrodd med så avancerade uppgifter själv. En dag beställde Kristian Luuk med sällskap två whopper-cheese-med-bacon meal av mig. Jag slog in fel. Och ropade på chefen. Som kom. Och såg att det var en kändis!!! i kön. Och såg sin möjlighet till 15 minuters berömmelse. Eller nåt. Han kanske bara ville stajla. I alla fall blev han jättearg. Jättejättearg. Och skällde ut mig. Men då! *paus* sa Kristian Luuk så där intelligent, knivskarpt och ödmjukt: "Nej, hon gjorde inte fel. Det var vi som ångrade oss".
Ha! Inte så bra chefen. Ha!
Stort.

Kristian Luuk är min husgud. Jag ska döpa allt mitt julpynt till Kristian Luuk.
Hell Kristian Luuk.

Säger man Hell till julpynt?
Oklart.

Bild www.sr.se

Julstress

Ärligt talat, är de inte till och med ganska fula?

Om man, rent hypotetiskt, vet att det är på timmen exakt 22 dygn tills Fillippinerna-planet lyfter från Arlanda och att man i väntan på det kommer spendera oändligt mycket mer tid på jobbet och på teatern än hemma och har en fruktansvärt ångestladdad historik med adventsljusstaksbortplockningförlamningsproblematik ända fram till påska och faktiskt inte tycker att julen är så jäkla märkvärdig, ska man då ändå bemöda sig om att böka sig ner i den stendammiga källaren och plocka fram adventsljusstaken?

Det undrar jag nu.

Och om man INTE gör det, får man ändå dricka glögg och äta pepparkakor med mögelost?

Det undrar jag också.

Ah... the Julstress.

Genrep

och jag har äntligen och mirakulöst tillfrisknat från den fruktade Islandssjukan som däckade hela kontoret efter konferensen. Feberfri och peppad och med ny intromusik till min favoritscen. Och slutsålt och favorittipsad i DN På stan. Nu blir det åka av.