Håll käften

Jag dras med en gammal hederlig förkylning. Rödfnasig söndersnuten näsa som droppar om jag vinklar ner huvudet det allra minsta, hosta som låter som timmerstockar på ett plåttak och på morgonen tar det ett par rejäla hostattacker och snytningar innan jag kan ge liv åt en tre-fyra alien-foster genom olika kroppsöppningar i mitt ansikte. Och, en bonus, jag har tappat rösten.

Snor och hosta kan jag hantera. Till och med slem i olika nyanser. Men att inte kunna prata! Jag står inte ut. Det har gått från lite förkylningshes till helt stum på 36 h. Av dem har jag iofs jobbat större delen av tiden (=pratat massor). I morse kunde jag fortfarande prestera på de låga frekvenserna med några enstaka falsettpip som variation. Ungefär som Chewbacca. Framåt tiotiden försvann pipen och jag övergick helt till att kommunicera med låga läten, lite som en val. Nu är jag alltså stum.

Det är väldigt tydligt vem som normalt pratar mest i min relation. J har the time of his life. Han ställer sig framför mig och väntar ut mig. Jag kan inte vara tyst. Jag måste kommunicera. Ibland frågar han saker för att starta igång mig. Vad vill du ha för middag? När vill du ha din julklapp? Ska vi dricka vin till maten? Jag. Kan. Inte. Vara. Tyst. Jag kör hysteriska charader och väser och tittar menande och uppfordrande. J skrattar hysteriskt. Jag antar att jag ser rolig ut. Som hämnd klappar jag frenetiskt i händerna tills han kommer och frågar om jag vill ha något. Just nu är han och köper glass och ost.