Det är outsägligt torftigt, men man vänjer sig

Riksgränsen har under helgen visat upp sig från sin allra bästa sida med midnattsåk, off pist-bravader, vansinnesstarka groggar, spa och seglingskänsla mitt på berget. En fantastisk helg på alla sätt.

Men så kommer man hem till tomheten. Jag avskyr att komma hem. Speciellt när man lämnar ett socialt sammanhang och hamnar ensamma i lägenheten. Speciellt när det är söndag.

Vi pratade mycket om tomheten under helgen. På ett distansierat, konkretiserande sätt. Tomhet är hanterbar i efterhand och med vänner, men olidlig i stunden. På distans är det befriande att skoja om sin tomhet med andra, det är skönt att veta att den finns hos alla om än i varierande grad. Men när det verkligen gäller är vi alla lika ensamma i tomheten.

Vi lyssnade på Kjell Höglunds Man vänjer sig. Precis så känns det, det stora kanaliserahålet, just nu. Det är outsägligt torftigt, men man vänjer sig.