onsdag, maj 28, 2008

Äntligen 30!

Imorgon fyller jag 30. Det har inte känts det minsta ödesdigert. Jag brakade av min åldersnoja när jag fyllde 25 och inte hade gjort allt det där man skulle ha gjort när man var 25 år 2003. Så ingen åldersnoja nu. Men väl ett slags förundran. Över att jag känner mig som en ganska stabil 30-åring. 30 är en ålder jag kommer trivas i. 29 var alldeles för udda och konstigt, inte alls jag. 30 däremot, tryggt och lätthanterligt.

Jag förundras också över vad som händer med min kropp. Jag åldras liksom på riktigt. Det gör mig inte så mycket, jag är inte fasligt fåfäng och dessutom alldeles för mycket feministisk idealist för att kunna bry mig om min utsida så mycket. Men det märks att jag är äldre nu än förut. Det fascinerar mig. Huden är torrare och mindre spänstig, mina armar har blivit slappare och jag har rynkor i ansiktet som alltid är där.

Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite fint. Som att man bär på en skatt av livsvisdom och lugn. Och att man sluppit ifrån allt som andas tonårsångest. Det är inte så viktigt hur man ser ut. I stället kan man lägga sin energi på sånt som verkligen är viktigt. Som att ha spontan fest på balkongen med alla sina spontana viktiga vänner. Det är viktigt.

1 kommentar:

Stinnepigen sa...

Det här inlägget man kanske skulle spara för att ta fram och läsa när det blir dags för en själv. När den tiden kommer, önskar jag att jag kan bemöta mitt öde med lika stort lugn och sinnesfrid som du.