En annan grej som luktar i hela lägenheten är kanelbullar som placerats i microvågsugnen på högsta effekt på obestämd tid och sedan glöms bort. Dränker helt broccoli-odören faktiskt. Rasande praktiskt.
Det borde finnas alkolås på microvågsugnar.
Eller kanelbullar.
En lustig grej med möglig broccoli, är att om man flyttar den från kylskåpets grönsakslåda till papperskorgen, så luktar den i hela lägenheten. Hela.
Men kommer man hem efter två sena öl är det inte ett problem.
Eventuellt kommer J tycka annorlunda när han kommer hem. Själv fräser jag iväg på festligheter i helgen. Prima liv.
Molgangåtan har fått sin lösning. Det var inte Molgan, men det var skrämmande likt. Det var Herr Broccoli längst bak i grönsakslådan som hade klätt ut sig till Molgan. Lite gråaktig och liksom luddig i kanterna. Förvillande likt. Inte konstigt att jag tog fel. Nu fortsätter hans spännande förändringsprocess i en gul plastpåse tillsammans med teblad, tomma mjölkkartonger och lite äggskal. Jag hoppas att han inte finner det ovärdigt.
Molgan har krupit in i vårt kylskåp, lagt sig för att dö och är nu mitt uppe i en fantastisk förruttnelseprocess. För vad är det annars som luktar? En halvdrucken flaska tonic luktar inte. Inte ginger ale heller. Eller öl eller champagne. Eller ketchup eller senap eller diverse olika asiatiska såser. Eller kapris. Eller lingonsylt eller äppelmos. Eller oöppnad mjölk eller färska ägg. Eller någon annan av de stackars få burkar och flaskor som står där och ekar.
Ergo: Molgan har dött i vårt kylskåp.
Stackars Alfons.
Håll i er, för här kommer ny kunskap av det omtumlande slaget:
Våffeldagen är ett simpelt talfel.
Sug på den ni.
Våffeldagen är varken en komplicerad del av fastan och påskan och fettisdan, eller en kommersiell komplott av Ekströms pulverprodukter. Våffeldagen är ett simpelt talfel. Våffeldagen är egentligen vårfrudagen, fast uttalat slarvigt. Vårfrudagen, Våffrudagen, Våfferdagen, Våffeldagen. Jo, det är sant. Jag vet. Man baxnar.
Vårfrudagen förresten... och Marie bebådelsedag. Ligger långt från talfel. Det hänger säkert ihop på ett mer bibliskt sätt. Kanske att vårfru är synonym med nyknullad.
Nu var jag grov. Jag menar i sinnet, inte i köttet. Vårfru betyder att sinnet och själen just fått sig en sån gudomlig omgång att det alstrats liv i köttet. Så måste det vara. Och då äter man våfflor. Förstås.
Och då har vi inte ens nämnt begreppet bebådelse. Blir jag nån gång gravid ska jag lätt relatera till det som en bebådelse. Eventuellt kommer jag även äta våfflor. Med hjortronsylt.
Såväl på väg till jobbet tidigt imorse som på väg hem sent ikväll passerar jag en vandrare på Solnavägen. Ja, en vandrare. Hon följer samma riktning som jag. Morgon - in till stan, kväll- hem från stan. Med präktiga vandrarkängor, hurtig röd mössa och en jätteryggsäck med massa fastspända friluftsgrejer på (typ termosar och klätterhakar). Helrätt i en fjällmiljö. Som hämtad ur ett Vecko Revyn-reportage - Så är du snyggast i fjällen! Tights, kroppsnära tuff jacka och after ski-sminkning. Och så jätteväskan och vandrarkängorna. Men inte i snöklädda soliga berg, utan på Solnavägen i mörker. Vart ska hon? Vart har hon varit? Vad har hon i väskan? Varför är hon så sminkad? Sånt här ger mig ingen ro.
Mamma och pappa har varit i Alperna en vecka. Mamma fick åka i Stenmarks backe i Madonna di Campiblablabla. Pappa fick bronkit. Livet är orättvist. Vi fick ta hand om en av två hundar. Världens finaste gamla ko-hund. Som tack för hjälpen har vi fått lite italienska delikatesser: en flaska blåbärsgrappa, en rejäl bit parmesan, nån konstig korv, lite choklad och "sån där italiensk ost, du vet".
Nej, jag vet inte. I en plastpåse ligger något som ser ut som två mjöliga hotelltvålar. "Sån där italiensk ost, du vet" alltså. Jag vet verkligen inte. Jag vet massa ostar. Jag tycker om ost. Jag vet mozzarella. Jag vet Roquefort. Jag vet Gruyère. Jag vet brie och chèvre. Jag vet ädelost och blåmögelost och vitmögelost. Vacheroll och Tallegio. Jag vet mascarpone och ricotta och feta och halloumi. (Det här inlägget börjar växa sig till en tvångstanke. Behave, kanalisera, behave). Jag vet camembert. (Okej, nu slutar jag). Men jag vet inte den-där-italienska-osten-du-vet. Som ser ut som en mjölig hotelltvål. Jag vet inte. Men nu tänker jag smaka på den.
Idag har jag lärt mig följande:
Min jacka är inte vattentät, fastän den känns lite sådär vindtygsglansig i tyget. Konstigt.
Inte mina byxor heller. Också konstigt.
Eller mina sneakers. Jättekonstigt.
Eller mina strumpor. Nix.
Eller mitt underställ. Näpp.
Det går inte att cykla ifrån snöblandat regn.
Inte ens med mjöklsyra på högsta växeln.
Det är 30 minuters mjölksyracykling mellan mitt jobb och min bostad.
Oavsett väder.
Ibland har väderleksrapporterna rätt. Ibland.
Om man trackar folk för att de är klena som inte cyklar bara för att det regnar lite får man äta upp det.
Trots min ovilja till kedjebrev fastnar jag i tanken på egendomliga saker. Vad sägs om den här listan:
Det är fan egendomligt. Men väldigt kul.
Jag har ju inte berättat det fantastiska. Det overkligt jättebra. Det där glöm det det kommer aldrig att hända som plötsligt händer! Vet ni vad! J har fått ett dagjobb! No more ståkram-romantik. Det är helt ofattbart. Efter 2,5 års krisande och smågnat och tjat om mismatchande scheman och prioriteringar och framförallt avgrundsdjup vardagssaknad och dumkommunikation över sms och korta jobbsamtal kommer vi alltså att vakna och somna i den lilla smala 1.05-sängen samtidigt. Typ varje dag. Helt sanslöst. Vi kommer äta middag tillsammans. Och frukost. Jag kommer kunna berätta om saker som hänt på mitt jobb samma dag som de har hänt. Vi kommer se varandras nya frisyrer samma dag som vi klippt oss. Vi kommer kunna träffa varandras vänner. Vi kommer kunna göra saker tillsammans på kvällarna, gå på bio, gå ut och käka, ta en öl. Vanliga saker. Det är inte klokt. Jag kommer ha daglig tillgång till världens finaste människa - nu i vaket tillstånd! Jag har inte greppat det än. Om bara en månad inträder den nya fasen. Mitten av april. Några ensamma kvällar och en idiotvecka då vi inte ses alls, men sen så. Leva som vanliga par. Umgås och prata med varandra. Somna tillsammans i varma lyckliga kärleksknyten. Som luktar han. Som luktar jag. Varje kväll. Vilken chock. Hur ska vi klara det?
Så händer det igen. Det återkommande söndags- och vardagskvällsfenomenet. Jag tappar styrfarten. Jag hade en bra dag inbokad i den mentala almanackan. Sen gick J till jobbet och jag åt mjölk och müsli och styrfarten försvann. Återstår apati. Och lite mentalt skavsår. Alla borden och måsten. De konkreta borden kan jag städa bort. "Hej, jag hinner inte". "Hej, jag fixar det på måndag". "Hej, vi tar det senare i veckan". Men de mentala borden. De står kvar. Borde njuta av ledig söndag. Borde dricka kaffe på balkongen. Borde se en mysig film. Borde ha det bra. Bord bord bord. Överallt dessa jävla bord. Och ingen styrfart. Hur ska jag nånsin kunna flytta dem?
Det är lite bakfullt idag vid frukostbordet i Solna. Jag funderar på hur en öl på kontoret följt av ytterligare en på Grabbarnas (gamla sunk-Lion Bar i ny tappning, fråga inte) kunde följas av grillbuffé på Löwenbräu. Och varför jag beställde en Dubbelbock, fast på tyska. Och varför leken shoot, shag or marry är så rolig efter femte ölen. Och hur hela fredagsölssällskapet kunde tycka att det var en bra idé att toppa detta med en efterfest i Solna. Och varför vi köpte snus. Det är väldigt konstigt. J undrar över den där Jägern och lite över varför han drack två busromgroggar precis före läggdags. Det blir konstigt ibland.
Jag har blivit utmanad. Av guldhamstern Dolly och av Fröken Lund. Det är tydligen nåt som går i blogosfären nu. Utmaningar. Man ska skriva 6 egendomliga saker om sig själv och sen skicka vidare till 6 andra bloggare. Eller om det var fem. Jag vet inte. Jag tycker att jag skriver egendomliga saker om mig själv hela tiden. Och så känns det lite sådär med kedjebrev. Jag tror jag tog ut all glädje från kedjebrevskontot när jag var barn. Jag älskade kedjebrev. Hade massa brevvänner som jag pennfajtades med om stort och smått. Och så kedjebreven då. Oftast handlade det om fred. Man skulle kopiera brevet i fyra exemplar och skriva sitt eget namn och adress längst ner på en lista av fyra personer. Och så skicka till si och så många andra. Och så skulle man skicka ett vykort till personen högst upp på listan med texten We want peace! Sen var det bara att vänta på att andra plikttrogna kedjebrevare skulle skicka fina vykort med fredsbudskap. Känna att man var del av ett viktigt nätverk. Vi är barn. Vi engagerar oss i världen. Vi är viktiga. We want peace. En gång fick jag ett vykort från Malaysia. Inte fan blev det fred för det.
Men det är fint ändå, att nån vill veta saker om mig. Jag blir smickrad och måste svara på utmaningen. 6 egendomliga saker:
Jag kämpar emot mina tvångstankar och låter det stanna där. Ingen bonus punkt 7 och inget skicka vidare. Ingen tillbakakaka.
Alltså det här med Svankvinnan… Jag följer det som besatt. Senaste nytt är att hon blivit tagen på bar gärning med en ny skadad svan i en plastkasse. Är inte det så jäkla sjukt? Det är i och för sig roligt att hon nu blir Svankvinnan med svenska folket. Svankvinnan - det låter så balettgracilt och ljuvt, men i själva verket är det alltså en äcklig fågelkärring med praktiska skor, urtvättad täckjacka och otvättat glest hår i gråsvarta tovor (ja, det är mina fördomar som talar). Kanske en förvirrad brosch på den noppiga koftan. Ingen rosa tyll eller gräddvita sidenband. Och så bär hon hem skadade svanar i plastkassar. Och har dem i lägenheten. Elva stycken när polisen bröt sig in för ett tag sen. Elva. I en liten lägenhet. Det är så sjukt att det inte går att greppa. Tror ni att hon har dem i sovrummet? Får de vara i finsoffan? Gosar hon med dem som en hund eller katt? Har de olika namn?
Fåglar är nog det äckligaste jag vet. Av flera anledningar. De har en kroppsbyggnad jag inte kan relatera till. Alla däggdjur ser ungefär likadana ut – en kropp, ett huvud och fyra ben/armar. Vissa har svans. Det är väldigt kontrollerat var kroppen börjar och slutar. Fåglar har vingar och stjärtfjädrar som liksom är en del av kroppen men ändå inte. Vingarna är äckligast. Och klorna. Speciellt duvklor. Hötorgsduvklor, såna där missbildade sönderfrätta rödrosa klumpar som de haltar omkring på. Jag kan inte äta på flera timmar när jag sett en sån. I helvetet vet jag att man blir instängd i en yttepytteliten mörk städskrubb med alla Stockholms duvor och man blir inte utsläppt förrän man gnagt på deras fötter. Allihopa. Sen är fåglar ohygieniska också. Massa bacillusker och loppor och löss och gud vet vad annat äckligt som gömmer sig bland deras äckliga fjädrar. Och det vidrigaste av allt är att de är äckliga i tre dimensioner. Andra äckliga djur förstår att röra sig i längs två axlar, på marken, de tar sig inte upp i luften och flaxar och fladdrar och är hysteriska. Äckligt äckligt äckligt.
Och så finns det människor som alltså bär hem dem i plastkassar och har dem i lägenheten. Ofattbart.
Jag har problem med vilja. Med att veta vad jag vill. Jag lider av stora mått beslutsångest och avundsjuka. Därför väljer jag alltid samma mat/glass/öl/vin som mitt sällskap. Jag gillar grupptryck. Det är skönt att kunna göra lika. Och att slippa bestämma och slippa ångra sig och vara avundsjuk. Min egen vilja är i stort reducerad till andras liv – jag vill åka till en viss ort på semestern för att X hade det bra där, jag vill ha de där jeansen för att Y är snygg i dem, jag vill ha det där jobbet för att Z tycker att det är kul. Aldrig någonsin: jag vill det här för att JAG vill det. Jag vet inte vad jag vill. Det är läskigt. Det är som att jag inte finns. Vad är jaget konstruerat av utöver den egna viljan? Vad styr jaget om ingen vilja finns? Vad blir kvar av Kanalisera? Läskigt läskigt.
Jag kompenserar min rädsla för att inte finnas till med principer. Man får inte vara snuttigulliga i par tillsammans med andra. Man får inte fira alla hjärtans dag om man inte står för det. Man får inte slänga papper i vanliga sopnedkastet. Man får inte snedfördela föräldraledigheten eller agera icke-jämställt på andra sätt. Man får inte låta bli att bry sig om miljön. Man får inte gnälla på att det är tråkigt att träna om man inte har ont någonstans. Man får inte köra tvätt- eller diskmaskiner halvfulla. Man måste ha respekt för pengar. Man får inte bjuda till parmiddag utan att vara medveten om att man utesluter alla singelkompisar. Man måste skänka pengar till välgörande ändamål. Man måste ta sitt sociala ansvar hela tiden och i alla lägen.
Jag är väldigt hård med mina principer. Så hård att jag har förstått att jag uppfattas som fördömande på gränsen till elak. Det är fruktansvärt, när jag tänker på det. Ibland trasslar jag in mig själv i mina principer, bryter en och försöker försvara det med en annan. Skapar förklaringar och ursäkter för mig själv och andra. Jag är oerhört verbal och manipulativ men också modig, jag vågar be om ursäkt. Men när jag märker att mina kompisar, som jag tycker om, nästan blir rädda för mig, eller ledsna, då vet jag inte vad jag ska göra. Jag har ingen princip för det. Bara massa hårda pekpinnar, ett svart hål av osäkerhet och en vilja att allt ska vara bra. Fast det kanske inte var jag som ville det från början?
Äääntligen. Och ikväll är det Timbuktu. Och jag fick både jäger och öl och världens flottigaste raggmunkar till lunch. Och min kollega tittar drömskt på en sån där mobil där det rinner färgad olja genom vatten och säger med konstig röst att det blir som en verklighet där färgerna möts. Och J berättar att de sopat gatan hemma hos oss. Och om bara halvtimmen blir det burgare och bärs. Och jag har ny fin tröja och sköna jeansen. Och imorgon ska vi hämta fina hunden vi ska ta hand om en vecka. Och J är ledig på söndag. Livet är bra.
Jag älskar det här vädret. Några plusgrader och luften blöt av något odefinierbart mellan regn och dimma. Det luktar höst och grusplan och förort och fotboll. Det luktar som det gjorde när munnen smakade konstigt metalliskt och pannan och bröstet och benen var smutsiga från grus och vattenpölar. Tallbarrsdoft av liniment från nedkylda lår och håret i blöta testar mot ansiktet. Mjölksyratunga ruscher. Och tillbaka. Tydliga regndroppar under strålkastarna, i övrigt det där odefinierade blöta. Kämparkärvt och vilja. Samspel och närvaro. Hur allting fryser i en hundradels sekund när luckan mellan backarna öppnar sig i en autobahn till vänsteryttern. Den distinkta bredsidan. Eller den där lilla puffen på bollen med högerfotens yttersida och den snabba blicken mot mål samtidigt som den rena känslan av kontrollerade muskler i en spark möter precis rätt yta på bollen. När det är full fokus och grus i munnen. När inget annat finns.
Men jag kan inte spela fotboll längre. Jag har för ont i knät.
Och jag saknar det så att jag kan dö. Jag gråter i smyg när de andra spelar fotboll på midsommar. Och jag tänker passningarna och dragningarna när jag följer med J på AIKs hemmamatcher. Blir rörd när det blir mål. Gråter på landskamper. Får något blankt i blicken och längtar bort och tillbaka, av den dammiga lukten av grus när gatorna torkar upp efter vintern. Gråta, grät, gråtit hos Stockholms alla idrottsspecialister, knäexperter, sjukgymnaster och ortopeder. Kämpa och ha ont och förhatliga gym och bassänger, fastän jag vet att det är kört. Det kan bli bättre, men det kan aldrig bli bra. Och definitivt aldrig fotbollsbra.
För ett år sen slängde jag mina grässkor och mina benskydd. Då hade de legat oanvända i garderoben och torkat sönder i fem år. Det var ingen nyhet att jag inte skulle behöva dem mer. Ändå timmar av gråt och oförmåga att faktiskt fysiskt slänga dem. J fick göra det. Det var så definitivt. Ett svek, en sorg och en ovärdig begravning. Grusskorna har jag fortfarande kvar. Om. Om det skulle ske ett mirakel. Om jag skulle få stå där i mittcirkeln vid avspark igen. Lägga vänsterhörnan. Nickskarva inkastet eller göra den där snabba dragningen vid mittplan. Om. För om jag inte tror på Om så går det inte. Livet. Det måste finnas ett Om.
Jag har funderat på det här med att det är internationella kvinnodagen idag. Det känns som att jag borde ha en åsikt på något sätt. Vara väldigt mycket för eller väldigt mycket emot, men eftersom jag behöver både tänka och känna efter, så är det nog inte så. Jag tycker att det är fånigt med kvinnliga nätverk och försök att tossa ihop kvinnor i olika sammanhang som om alla kvinnor skulle vara identiskt lika till sätt och vilja bara för att de inte har snopp. Men å andra sidan tycker jag att det finns en poäng med att ha en särskild kvinnodag, eftersom det belyser kontrasten i faktumet att årets andra 364 dagar är vanliga "mansdagar".
Egentligen borde alla kvinnor tjäna 25 procent mer i lön än alla män just 8:e mars. Då jävlar skulle det bli liv i luckan. Nu händer inte så mycket alls. Några tappra demonstrerar men de flesta nöjer sig med att säga Grattis! till kvinnliga bekanta. Det är rätt illa. Att kommersialisera det politiska. Då blir man beklämd. Och ändå vill de så väl.
I en krönika i Punkt.SE av alla korkade tidningar uttrycker Maud Lindström samma sak. Det är bra. Då är vi i alla fall två. Ner med kommersialiseringen. Upp med kvinnors löner.
Nu får det vara nog. Vi orkar inte längre. Så sa vi igår, F och jag. Sen köpte vi gräddfil och bakpotatis och räkor och klippte gräslök ur krukan i fönstret och sa att nu, nu kommer sommaren. Ja, det gör den. Sannerligen. Och sen kunde vi inte bestämma om Hof eller vitt vin var mest somrigt så vi var tvungna att dricka båda. För att vara på den säkra sidan. Så nu är det säkert alltså. Sommaren är här. För man orkar inte mer annars.
I en härlig mix av hybris och behov av att begränsa mitt bloggande mejlade jag i höstas ut länken hit till alla som någon gång haft oturen att ge mig sin mejladress. Dels för att jag blir glad när folk läser det jag skriver, dels för att om jag från början vet att a-l-l-a läser, så måste jag censurera mig från början och behöver inte oroa mig för att han eller hon eller dom plötsligt ska hitta hit och bli upprörda. Inga hemlisar liksom. Konsekvensen av detta är att jag får jobba med att hitta gränsen för vad jag får skriva om min omgivning på internet och att jag till och från blir lätt paranoid eftersom jag tror att mina vänner fnissar bakom min rygg och tycker att jag är töntig som skriver dagbok på internet (typ).
Min senaste paranojateori (jag har löjligt många) är att jag kanske känner mig låg och i ofas nu för att folk i min omgivning läst i min blogg att det är lite carpe bajskorv nu och så vet de inte hur de ska bemöta det, för i det verkliga livet utanför internet har vi inte en sån relation att jag svarar utförligt och ärligt på Hur är läget?-frågor. Alltså backar man lite och jag får inget fäste och upplever ofas i livet. Så kan det ju vara.
Men fatta vad meta-körigt det kommer bli nu i så fall, när jag har skrivit det här!
Det är något som skaver i livet. Något som inte sitter rätt. Som är obekvämt. Men jag vet inte var. Jag är liksom i ofas. Jag drar skämt utan poäng och med usel tajming. Jag inleder långa tråkiga meningar och fortsätter mumla ohörbart för mig själv när folk slutar lyssna. Jag hamnar ett halvt steg efter. Jag är tyst i sällskap. Jag har inget att säga. Jag känner mig fel och utanför. Jag vet inte. Det är något som skaver.
Varifrån kommer detta plötsliga och ledsamma behov av bekräftelse? Och varför kommer det nu? Och vad ÄR det? För all del, jag har alltid varit en bekräftelsepundare av rang - varför skrev jag annars en blogg? Men mitt bekräftelsebehov brukar agera mer underhållande. Rappt och friskt. Bekräftelsebehovsegenskaper med automatiskt hög måluppfyllnad.
Det här är något annat. Det rappa och friska är borta och kvar är det där som är sådär irriterande lite fel att det bara gör andra illa till mods. Som sjösjuka. Det finns ingen horisont att fokusera på. Jag skvalpar iväg och försöker dränka mig i ett kryddmått. Jag är det perfekta mobboffret. Måluppfyllnad noll.
Kanske är det det här som är att leva livet.
Carpe Bajskorv.
Min gamla syslöjdslärare skulle få dåååndimpen om hon såg hur jag just fållade upp mina byxor. Men hey... jag gjorde ju det i alla fall! Jag hatar att sy. Och jag har tydligen absurt korta ben. Taxben och intensivt syhat är en väldigt dålig kombination. Alla byxor är för långa. De ligger och blir omoderna i garderoben i veckor innan något nål och tråd-aktigt (det vore en skymf att kalla det "sy") händer. Om det händer. Jag är en jävel på att vika upp och vika in och stoppa ner i strumpor och trampa sönder också.
Mitt syhat har gått i arv i generationer under parollen "Det är inte så noga - gå fort och rör mycket på dig!". Från mormor till mamma till dotter. Ändå har vi hemmasydda gardiner i åtminstone ett rum. Tack gud för jämställda män och obligatorisk syslöjdsundervisning i skolorna.
Förstås.
Som hanterar 500-lappar till vardags alltså.
Fast de kanske är moderater också... gamla moderater. För de nya moderaterna är ju inte lika mycket emot att betala skatt som de gamla. Förvirrande det där. Jag undrar vad de nya socialdemokraterna kommer vara för eller emot. Och hur de hanterar likheten med ny demokrati. Ny socialdemokrati. Blir knivigt för dem. Men i brist på Gudrun hejar jag på Mona. Nygammal och stabil.
Apropå moderater och Nya moderaterna var jag på sjukt överskattade Djurgården och Liljevalchs konstsalong igår. Ett av verken var en av Nya moderaternas valaffisch från senaste kampanjen: Flera patrullerande poliser - För ett säkrare Östermalm, Nya Moderaterna. Och så en svartvit bild på en polisbil i gatumiljö. Helt obearbetad, bara planschen på en masonitskiva rakt upp och ner. Konstnären hade bara plockat ner den från ett trafikräcke och hängt upp den på Liljevalchs. Geeenius. Jag ville stå kvar bredvid planschen och ropa och hojta på alla att komma och titta och förstå, men så gör man ju inte, så jag lät bli och köpte en svindyr smörgås i cafeterian som inte tog kort i stället. I brist på knarkarmoderathantverkarsedlar betalade jag med mynt och prutade sista tre kronorna.
Är det inte så att vanligt hederligt folk sällan hanterar stora sedelvalörer? Jag tänker att de som håller i 500-lappar oftare än säg en gång i månaden, uteslutande är råmoderater eller knarkare. Eller, i undantagsfall, både och.
Det går att köpa lycka för pengar!
På Systembolaget.
Jag vet, det låter lite illa, men det är sant. Bland alla mörka snobbiga ales och stouts och sånt som folk dricker som inte förstår storheten i konceptet en stor stark finns en mörk tjusig flaska med lila etikett - Chocolate stout. Det blir inte mycket bättre än så. Som öl och kladdkaka i ett. Man kan nästan dricka den som eftermiddagsfika.
Förra helgen lyckades den på nolltid förvandla mig från febrig och tjurig till glatt nynnandes och rotandes efter mina blandband från 89-90. Simsalabim.
Igår var jag på ett sånt ställe som öppnar en fallucka i golvet och skickar ner en till djävulen om man beställer en stor stark, så jag beställde en Choclate stout, har ni det?
- Vi har D o u b l e Choclate stout!
Double! Jiiisus Krajst.
- Ge mig ge mig ge mig!
- Nä! Pilutta dig. För de är slut.
Så nu undrar jag, får man göra så?
