torsdag, mars 08, 2007

Fotbollsväder

Jag älskar det här vädret. Några plusgrader och luften blöt av något odefinierbart mellan regn och dimma. Det luktar höst och grusplan och förort och fotboll. Det luktar som det gjorde när munnen smakade konstigt metalliskt och pannan och bröstet och benen var smutsiga från grus och vattenpölar. Tallbarrsdoft av liniment från nedkylda lår och håret i blöta testar mot ansiktet. Mjölksyratunga ruscher. Och tillbaka. Tydliga regndroppar under strålkastarna, i övrigt det där odefinierade blöta. Kämparkärvt och vilja. Samspel och närvaro. Hur allting fryser i en hundradels sekund när luckan mellan backarna öppnar sig i en autobahn till vänsteryttern. Den distinkta bredsidan. Eller den där lilla puffen på bollen med högerfotens yttersida och den snabba blicken mot mål samtidigt som den rena känslan av kontrollerade muskler i en spark möter precis rätt yta på bollen. När det är full fokus och grus i munnen. När inget annat finns.

Men jag kan inte spela fotboll längre. Jag har för ont i knät.

Och jag saknar det så att jag kan dö. Jag gråter i smyg när de andra spelar fotboll på midsommar. Och jag tänker passningarna och dragningarna när jag följer med J på AIKs hemmamatcher. Blir rörd när det blir mål. Gråter på landskamper. Får något blankt i blicken och längtar bort och tillbaka, av den dammiga lukten av grus när gatorna torkar upp efter vintern. Gråta, grät, gråtit hos Stockholms alla idrottsspecialister, knäexperter, sjukgymnaster och ortopeder. Kämpa och ha ont och förhatliga gym och bassänger, fastän jag vet att det är kört. Det kan bli bättre, men det kan aldrig bli bra. Och definitivt aldrig fotbollsbra.

För ett år sen slängde jag mina grässkor och mina benskydd. Då hade de legat oanvända i garderoben och torkat sönder i fem år. Det var ingen nyhet att jag inte skulle behöva dem mer. Ändå timmar av gråt och oförmåga att faktiskt fysiskt slänga dem. J fick göra det. Det var så definitivt. Ett svek, en sorg och en ovärdig begravning. Grusskorna har jag fortfarande kvar. Om. Om det skulle ske ett mirakel. Om jag skulle få stå där i mittcirkeln vid avspark igen. Lägga vänsterhörnan. Nickskarva inkastet eller göra den där snabba dragningen vid mittplan. Om. För om jag inte tror på Om så går det inte. Livet. Det måste finnas ett Om.

2 kommentarer:

Maria Byström sa...

Fotboll är helt underbart och att gå på matcher är att veta att hela känsloregistret kan komma att kunna användas på 2 x 45 minuter. Glädje, nerver, besvikelse, uppgivenhet, hopp och värme...

swedette sa...

Jag känner många som har fått 'omöjliga' skador helt läkta. Kroppen har en medfödd förmåga att läka sig själv, om vi så låter den också. Ett par saker som funkat för mig och andra är orthobionomy (vad det nu kan heta på svenska), och quantum touch. Själv har jag nått så att jag kan idrotta så mycket jag vill, trots ett söndertrasat knä, nacke, vrist och axel. Och dessutom slutat göra mig illa - ta i trä!!!

Hoppas verkligen du finner nåt OM som hjälper!!!!