We want peace!

Jag har blivit utmanad. Av guldhamstern Dolly och av Fröken Lund. Det är tydligen nåt som går i blogosfären nu. Utmaningar. Man ska skriva 6 egendomliga saker om sig själv och sen skicka vidare till 6 andra bloggare. Eller om det var fem. Jag vet inte. Jag tycker att jag skriver egendomliga saker om mig själv hela tiden. Och så känns det lite sådär med kedjebrev. Jag tror jag tog ut all glädje från kedjebrevskontot när jag var barn. Jag älskade kedjebrev. Hade massa brevvänner som jag pennfajtades med om stort och smått. Och så kedjebreven då. Oftast handlade det om fred. Man skulle kopiera brevet i fyra exemplar och skriva sitt eget namn och adress längst ner på en lista av fyra personer. Och så skicka till si och så många andra. Och så skulle man skicka ett vykort till personen högst upp på listan med texten We want peace! Sen var det bara att vänta på att andra plikttrogna kedjebrevare skulle skicka fina vykort med fredsbudskap. Känna att man var del av ett viktigt nätverk. Vi är barn. Vi engagerar oss i världen. Vi är viktiga. We want peace. En gång fick jag ett vykort från Malaysia. Inte fan blev det fred för det.

Men det är fint ändå, att nån vill veta saker om mig. Jag blir smickrad och måste svara på utmaningen. 6 egendomliga saker:

1. Jag är nästan fobiskt rädd för hår
2. och fåglar
3. Jag är bäst i världen på att öppna svåra burklock
4. Jag är universums värsta bekräftelsehora
5. men jag döljer det snyggt
6. Min superhjälteförmåga är att manipulera folk. Det är inte så bra.

Jag kämpar emot mina tvångstankar och låter det stanna där. Ingen bonus punkt 7 och inget skicka vidare. Ingen tillbakakaka.