Same same

Igår hade jag ett major break through i min svårighet med barn. Jag tycker ju ganska bra om barn, men känner mig lite fånig i barns närvaro. Jag vet liksom inte hur man gör. Och det märker barn. De är som hundar, de märker direkt om man är rädd eller osäker.
Och det var då jag kom på det:

Barn är som hundar!

Jo! Det är sant! Precis samma! De rör sig på golvet och blir glada när de kommer in i samma rum. De springer fram till dörren när någon ringer på. De bär omkring saker och lägger på olika ställen alternativt ger dem till mig och förväntar sig beröm. De gör olika ljud ibland. De äter saker från köksgolvet. De är känsliga för tonlägen och kräver tydlighet och pedagogik. De kan lära sig trick ganska fort och förstår skillnaden när man skrattar med och skrattar åt. Och om man pekar på saker tar de upp dem eller äter dem. Lätt!

Jag är grym på hundar.

Saker jag inte önskat mig när jag fyller år, nr 353

Irakkonferens. Poliser i hela stan. Mitt ganska pragmatiska förhållningssätt till stadstrafik fungerade inte alls.

Saker jag inte önskat mig när jag fyller år, nr 352

Pyspunka.

Äntligen 30!

Imorgon fyller jag 30. Det har inte känts det minsta ödesdigert. Jag brakade av min åldersnoja när jag fyllde 25 och inte hade gjort allt det där man skulle ha gjort när man var 25 år 2003. Så ingen åldersnoja nu. Men väl ett slags förundran. Över att jag känner mig som en ganska stabil 30-åring. 30 är en ålder jag kommer trivas i. 29 var alldeles för udda och konstigt, inte alls jag. 30 däremot, tryggt och lätthanterligt.

Jag förundras också över vad som händer med min kropp. Jag åldras liksom på riktigt. Det gör mig inte så mycket, jag är inte fasligt fåfäng och dessutom alldeles för mycket feministisk idealist för att kunna bry mig om min utsida så mycket. Men det märks att jag är äldre nu än förut. Det fascinerar mig. Huden är torrare och mindre spänstig, mina armar har blivit slappare och jag har rynkor i ansiktet som alltid är där.

Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite fint. Som att man bär på en skatt av livsvisdom och lugn. Och att man sluppit ifrån allt som andas tonårsångest. Det är inte så viktigt hur man ser ut. I stället kan man lägga sin energi på sånt som verkligen är viktigt. Som att ha spontan fest på balkongen med alla sina spontana viktiga vänner. Det är viktigt.

Adrenalin

Aaah! Jag har hoppat fallskärm!!!

Hopp

Jag ser att mina två senaste inlägg andas eftertänksamhet och tungsinne. Så är det alls icke. Tvärtom. Vore jag manodepressiv (vilket iofs inte helt ska uteslutas) skulle jag snarare definiera den här tiden som manisk. Jag ligger vaken på nätterna och bubblar över av kreativa idéer jag vill genomföra på jobbet och privat. Jag skriver listor och sms:ar mig själv och glömmer hälften. Väldigt hoppfullt alltså. Gissa t.ex. vad jag ska göra om några timmar!
Bilden nedan är en ledtråd.

Sömnlöst

Hjälp. Jag håller på att tänka ihjäl mig. Alldeles i onödan dessutom. Om jag inte somnar ifrån det här meningslösa svamlet i mitt huvud snart, är det möjligt att jag dör. Det vore högst olyckligt.

Det är outsägligt torftigt, men man vänjer sig

Riksgränsen har under helgen visat upp sig från sin allra bästa sida med midnattsåk, off pist-bravader, vansinnesstarka groggar, spa och seglingskänsla mitt på berget. En fantastisk helg på alla sätt.

Men så kommer man hem till tomheten. Jag avskyr att komma hem. Speciellt när man lämnar ett socialt sammanhang och hamnar ensamma i lägenheten. Speciellt när det är söndag.

Vi pratade mycket om tomheten under helgen. På ett distansierat, konkretiserande sätt. Tomhet är hanterbar i efterhand och med vänner, men olidlig i stunden. På distans är det befriande att skoja om sin tomhet med andra, det är skönt att veta att den finns hos alla om än i varierande grad. Men när det verkligen gäller är vi alla lika ensamma i tomheten.

Vi lyssnade på Kjell Höglunds Man vänjer sig. Precis så känns det, det stora kanaliserahålet, just nu. Det är outsägligt torftigt, men man vänjer sig.

Suspekt

Det här är det renaste tunnelbanegolv jag någonsin sett. Och det luktar typ citrus i vagnen. Klart suspekt. Någon har helt klart gjort något väldigt otäckt här inne. Creepy.

God tur

Idag fick jag mitt livs tamaste lyckönskning. Från SIFO, av alla ställen.

Såhär säger SIFO:

"Tack för Din medverkan
Vi vill tacka för din värdefulla medverkan i vår postala enkät och översänder din belöning i form av Radiohjälpen 200 kr som du önskade.

Vi önskar "God tur"

Med vänlig hälsning
SIFO Research International"


Först undrar jag vad de syftar på när de skriver God tur. Är chansen väldigt liten att bidrag via Radiohjälpen faktiskt hjälper? Och varför har de i så fall valt just Radiohjälpen? Eller tror de att jag ska ut och åka? Kanske en tur på längdskidorna. Det vore märkligt.

Sen undrar jag varför de skriver God tur inom citationstecken. Är det ironiskt? Är det inte ens på riktigt de önskar mig God tur. Är sannolikheten så liten för att donerade pengar via Radiohjälpen kommer till nytta? Eller tycker de bara att jag är knäpp som ska åka skidor i maj. Förmodligen gör de det. Det var påpassligt av dem.

Och kreddigt att de använder uttrycket "postala enkät" i ett sånt här utskick.
Undrar hur det är att jobba på SIFO.

En bit av Island

Och förresten vetniva!!! Det finns chokladöverdragen saltlakrits i min lokala videobutik!!! Plötsligt händer det.

Träningstips

Jag har den fantastiska förmånen att under ett års tid ha en extern mentor i min yrkesroll. Det är sjukt bra, peppande och intressant. Den kan bero på att min mentor är sjukt bra, peppande och intressant.

Det allra bästa jag håller på att lära mig av henne är att se livet som en träning i att bli bättre. Från att tidigare ha identifierat min största drivkraft i "ångest" vänder jag på det och ser min största drivkraft "vidareutveckling". Sanningen är att de går hand i hand och är ungefär lika effektiva.

Min mentor lär mig att ta kommandot över min egen tillvaro, att sätta mig i framsätet och styra i stället för att sitta i baksätet och tycka att andra kör dåligt. Det är svårare än man kan tro, speciellt när folk faktiskt kör dåligt på riktigt (metaforiskt) och det gör de ofta. Då tränar jag på att ta kommandot och fundera på hur jag kan lösa situationen till det bättre, i stället för att fundera så mycket på varför det blev så dåligt. Det är svårt. Jättejättesvårt.

En annan sak jag gör är att utsätta mig för svåra saker och göra mitt bästa. Det är också svårt. Då är det viktigt att komma ihåg att jag bara tränar på allting, jag får inte döma mig så hårt för det är bara träning och så länge jag gör mitt bästa är det gott nog. Vidareutveckling, inte ångest.

När jag hamnar i en svår, ovan eller bara långtråkig situation funderar jag på hur jag kan träna mig och bli bättre genom den situationen. Jag är tillåtande och försöker att inte ha ont i magen och må dåligt om jag presterar sämre än vanligt eller gör fel, det viktiga är att jag tränar och kan göra bättre nästa gång. Att jag utvecklas och lär mig, det är det som är kicken och håller tristessen borta.

Jag försöker tänka "vad kan jag lära mig av det här?" och sen kliva in i matchen och se till att jag tränar på den saken och faktiskt lär mig något.

Det låter vansinnigt äppelkäckt och präktigt men är en av 2008:s viktigaste insikter för mig; att aktivt börja träna och till följd av det minska ångesten eftersom det är okej att det inte blir perfekt när man tränar. Att vara snällare mot mig själv och inte så självkritisk. Men oj vad svårt det är, jag har bara precis börjat få igång det som ett mantra och har fortfarande en bra bit kvar mellan tanke och handling, men jag tränar på det också.

Erik på kartan 2

Det finns en länk, såklart: http://www.biggestdrawingintheworld.com/

Klicka genast iväg och kolla!

Jag är sååå imponerad! Det är så i tiden med självporträtt över hela världen.

Erik på kartan

Jag är så kulturell nu så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Och spontan. I lördags gick jag vips på Konstfacks magisterutställning (nej, de ställde inte ut en enda magister, falsk marknadsföring) och idag hamnade jag vips igen på Beckmans vernissage. Konstfack förstod jag inte så mycket av. Det var alldeles för mycket text och jag var alldeles för förkyld för att kunna böja ner huvudet och näsan tillräckligt för att kunna läsa på texterna och de bästa grejerna hade DN redan visat. Utom en bänk som var både för tanter och skejtare och dessutom snygg. Den var allra bäst.

På Beckmans gick det bättre. Bäst var reklamen. Det är konst som måste anstränga sig lite mer, reklam har inte råd att vara pretentiös. En cool grej var en kille (Olof Bruce, har jag för mig att han hette) som fått sig en tankeställare och valt att skriva en bok med titeln "Vilken är frågan vars svar är grafisk design?". Intelligent och angeläget i snabba 2008. Men allra coolast och intelligentast var min kompis* som ställde ut det coolaste projektet i kanaliseraminne. Han hade ritat sitt självporträtt över hela världen med hjälp av en väska med GPS-sändare. Han har sålt in konceptet till DHL:s marknadschef (kredd till DHL som känner igen en bra idé när hon** hör den). DHL fick en lista med koordinater och en given ordningsföljd att frakta väskan och så projicerade skitcoola Erik väskans tur på en stor karta och vips! 55 dagar senare har väskan susat runt i formen av Eriks självporträtt över hela världen.

Här är GPS-väskans väg som DHL fraktat runt i världen i formen av Eriks självporträtt. Ascoolt. Och assnyggt, får man ändå säga.

Erik Nordenankar heter han, för den av er som vill anlita världens saltaste nyexade Beckmankille. Gör det!

* Egentligen är det min brors kompis, men när min brors kompisar gör bra eller coola saker räknar jag dem som mina kompisar. Lite som Sverige och EM. Vi kom med, dom åkte ur. Man får välja sina formuleringar.

** Eller han

Språka

Jag har som små hål i huvudet. När jag försöker utnyttja hjärnan i tankebanor som går över de hålen händer det att jag tänker konstiga saker. Som att jag glömmer vilken årstid det är eller att jag aldrig fattar vad åt vilket håll framåt är när man vrider klockan när man är ute och reser.

Ett annat sånt hål har jag precis där andra människor har intellektuell kapacitet nog att förstå att folk talar olika språk och att det inte är konstigt. Precis där har jag ett stort svart hål. Jag kan sitta länge och titta på långa texter på andra språk och verkligen genuint häpna över att det finns människor som kan uttrycka sig lika fritt och enkelt på detta helt främmande språk, som jag själv gör på svenska. De kan fundera över synonymer och vara nöjda med bra formuleringar, eller kanske knorra till det med en ordvits. På finska! Eller laoitiska eller portugisiska eller gud vet vad. Magiskt. Ännu konstigare är det med språk som har andra skrivtecken! För att inte tala om barn som pratar andra språk än svenska!! För att verkligen inte tala om barn som kan prata språk som har andra skrivtecken än vårt alfabet!!! Svart hål, säger jag. Very svart hål.

Parallella verkligheter

Titta! Det här är lapporten i Abisko. Där var jag för några veckor sen och nästan dit ska jag på torsdag. Riksgränsen. Prognosen säger snö och mera snö i helgen och början av veckan och sol och sol i slutet av veckan. Det är nästan för bra för att vara sant. Och det är väldigt väldigt konstigt att det ligger massa snöiga berg och väntar på mig medan jag susar runt i regn och sol i Stockholm och Paris. Att allting finns samtidigt. Till och med Riksgränsen.

För övrigt

...har djävulen flyttat in i mina bihålor. Om det är nån som kan tänkas ta sig an henne en sväng ikväll vore det fint, för då ska jag på kalajs. Hon är trötsam men förhållandevis lättskött, kräver ett par snytingar och en och annan djup suck, annars sköter hon sig själv.

Rrrrrrrr...

Se här, det franskaste vi fick uppleva i Paris. I urfranskt gemytliga Quartier Latin står plötsligt en man med positiv i sällskap av andra utklädda fransoser och syskor. Det är annandag pingst och parisarna verkar vara lediga. De har tid att stanna till och sjunga med i Non, je ne regrette rien (notera de utdelade sånghäftena i parisarnas händer). Något som gjorde J så uppspelt och munter att han oftare än rimligt med halvslutna ögon sjöng ett skorrande gutturalt "Rrrrrr..." i ett försök att återuppleva händelsen.

Lägg även märke till att övre delen av filmen är suddig. Orsak: ett flottigt fingeravtryck mitt på linsen. Det kan inte ha varit jag. Jag är per definition aldrig kladdig om fingrarna.

Hybris i Paris

Det ska erkännas också att resan till Paris gav mig lite hybris. Jag trodde högt om mina franskakunskaper efter att nästan* ha lyckats boka hotell på franska över telefon. Jag har minsann läst franska både i högstadiet och i gymnasiet. Jag tänker mig att hybris i Paris kan ta sig uttryck på flera sätt. Min hybris yttrade sig i tvångstanken "jag får bara prata franska i Paris, jag får inte prata engelska i Paris". Det visade sig snart att min skolfranska dög alldeles utmärkt till att göra sig förstådd med, jag kunde både beställa på restaurang och dividera om hotellrum med och utan badrum. Det jag inte kunde göra var att förstå långa svar på korta frågor.

En sak är säker, väldigt få parisare svarar kortfattat och långsamt på frågor. De pratar jättelänge och använder massa onödiga ord och då och då skrattar de menande. Jag tänker mig att de är vänligt sinnade. Då ler jag lagom inbjudande oförstående tills de säger samma sak en gång till, på ett annat sätt. Då ler jag igen och så fortsätter det tills de säger saker som "Samma gata. Rakt fram." och jag kan säga "Merci Monsieur" och gå därifrån.

Jag är också osäker på vad jag faktiskt säger när jag stajlar loss bland nasala läten och accenter. Det som i mitt huvud betyder "Är det okej om vi sitter här och dricker ett glas vin i väntan på att ett bord på uteserveringen blir ledigt?" kommer gissningsvis ut något i stil med "Vi har drack det röda vinet när väntar på utomhus. Okej!"

Det blev riktigt knepigt med min hybris i Paris när parisarna envisades med att försöka prata engelska med mig. Då låtsades jag att jag inte kunde någon engelska och fortsatte med franskan. I riktigt svåra situationer skickade jag fram J. Han kan nämligen ingen franska alls (mer än härmande gutturala förvånande läten) och kunde därmed prata obegränsat med engelska. Rasande praktiskt.

Så här i efterhand, när jag utvärderar min hybris, får den ändå godkänt. Jag pratade franska och vi klarade oss. Det får man vara nöjd med.

*) Det var fullbelagt, vilket till min glädje inte hade något med mina franskakunskaper att göra

Om att ha det bra i Paris

Vet ni vad! Jag har kommit hem från Paris och jag har hur mycket som helst att berätta. Först tänkte jag att jag kan ju inte berätta allt, sen tänkte jag att jag kan ju i alla fall försöka. Helst skulle jag lagt upp några fräsiga bilder också, jag tycker att bilder lättar upp bloggen även om de bara är googlade eller fotograferade med mobilkamera, men till ett Paris-blogginlägg behövs ett Paris-bloggfoto och de ligger kvar i J:s kamera och lika bra är väl det. Det är mest bilder på J som äter och dricker saker i olika skjortor som jag tycker att han är snygg i.

Paris är i alla fall en alldeles förträfflig stad om man tycker om att ha det bra. Man kan hänga i parker, dricka vin mitt på dagen, känna sig storstadshipp över en espresso och hitta oändligt många fina caféer och restauranger. För att nämna några saker. Dessutom finns, som i varje storstad av rang, höga byggnader att gå upp i. Eftersom jag redan varit uppe i Eiffeltornet och hatade alla turister vid Triumfbågen nöjde jag mig med att gå högst upp till Sacre Coeur. Det är egentligen fusk eftersom man inte går högst upp inuti byggnaden, utan i trappor utanför.

Andra bra saker med Paris är att även om man bor i den läskigaste bakgatans sjavigaste hotells minsta rum, så får man kaffe med varm mjölk och croissanter till frukost. Är inte det ett mirakel så säg! Det är också bra att det finns många pampiga ytor att blicka över från olika broar. Då kan man hålla varandra faderligt om axlarna och gör en svepande gest över halva stan och med pondustyngd röst förklara "...och allt det här, det ska bli ditt en vacker dag". Det tycker jag mycket om att göra.

Det var också lite bättre den här gången jag var i Paris än förra, eftersom jag slapp gå in i Louvren den här gången, nu gick vi i stället runt och skrattade åt hur sjukt stort det är och vad många tavlor som hänger där inne. Det gick både fortare och var roligare.

Det svåraste med Paris är att komma ihåg att man är på weekend-resa för att ha det bra, inte för att se alla sakerna i guideboken. Det fick jag påminna mig om då och då, t.ex. när jag envisades med att gå omkring i ett pingststängt Les Halles, bland väskryckare och sexshopar, och känna mig illa till mods, bara för att ha sett det. Då var det tur att vi redan börjat kalla Marais-kvarteren för "hemma", trots att vi inte alls bodde där. Vi åkte hem till Marais och la oss i vår hemmapark och drack kaffe på vårt hemmatorg och sen var allt så bra att vi drack lite champagne också. Sånt kan man göra i Paris, nämligen. Man kan också äta sjukt chokladig chokladmousse och ännu chokladigare chokladglass. Det är inte klokt vad bra man kan ha det, bara man kommer ihåg att ha det just bra.

Tage och jag

Dra mig baklänges vad jag är nöjd med den här meningen "Och det är då jag ikläder mig rött och randigt och drar min lilla rullväska över Råsundas från hästbajs och glasskärvor nystädade gator och reser till Paris." Jag tycker att den andas väldigt mycket Tage Danielsson (idol nr 4). För mig är Tage Danielsson och hans Karl Bertil Jonsson själva anledningen till att överhuvudtaget fira jul.

Ni har väl läst Busschauffören som tänkte va fan (eller nåt ditåt) om en busschaufför som tänker vafan och lämnar den vanliga rutten för att ta med alla passagerare till Frankrike där de beställer un bon vin blanc med sina allra franskaste uttal och har det bra.

Det är jag och Tage och alla busschaufförer som tänker vafan.

Perfekt 2

Nu är det det bästa grönt. Frodigt och livsbejakande men fortfarande är bladen så små att de släpper igenom solen i ett perfekt ljusgrönt skimmer. Det är lätt på naturens topp tio-lista. Och det är då jag ikläder mig rött och randigt och drar min lilla rullväska över Råsundas från hästbajs och glasskärvor nystädade gator och reser till Paris.

Perfekt 1

Nu är körsbärsblommen på min gata precis mitt emellan små hårda knoppar och trötta övergenerösa fallande blad. Perfekta.

Dagens hästar

Idag hade cykeltunneln precis där jag bor förvandlats till ett stall. Tio stora bruna hästar stod och trampade på asfalten och det luktade sådär stickande men ändå gott stall-ammoniak. På hästarna satt poliser i neongula västar. En häst hade bajsat, det var bruna klumpar med halm i på marken. Jag kom inte förbi med cykeln för alla hästar, så många var det. Jag fick be en polis om hjälp.
- Kan vi släppa fram en cyklist? ropade hon. Då fick jag krångla mig fram mellan meterhöga hästben och svansar. Jag ansträngde mig för att le stort och välmenande, så att de skulle förstå att jag tyckte om dem. Jag gillar ju hästar. Om det bara var för hästarna kunde det gott få vara derby här varje kväll.

Och på lunchen idag travade vaktparaden förbi. Min kollega säger att de gör det varje dag, när det är säsong. Det är information jag har mycket svårt att ta till mig. Varje dag.

Det är något med ridande poliser och vaktparader som inte riktigt känns 2000-tal.

Erlend och utropstecken

En tredje av mina idoler (nr 1 och nr 2 är som bekant Jonas Karlsson och Stavros Louca), Erlend Loe, skriver i en av sina senare böcker, Volvo lastvagnar, att det är ett tecken på svaghet att använda utropstecken. Jag använder väldigt många utropstecken, i blogg, i mejl och i sms. Jag känner att det gör mig slagkraftig och säker på min sak. Som att allt jag säger blir lite mer viktigt. Men jag förstår ju Erlend när han säger att det är ett tecken på svaghet att inte själv kunna uttrycka det i språket, utan att behöva speciella tecken till hjälp. Kanske är det också det jag gillar i Erlends språk, det stillsamma utropsteckenlösa. Men jag kommer ändå inte ifrån känslan av att Erlend har svikit och trampat på mig. Jag trodde att vi hade ett stilistiskt samförstånd. Jag trodde att han gillade utropstecken också. I alla fall mina.

Om ni inte har läst något av Erlend tycker jag att ni ska läsa Expedition L och Naiv Super. Eller kanske Fakta om Finland. I Volvo lastvagnar står det bara dumheter.


Läs. Läs. Läs.


Läs inte!

Klass 9b då?

Oj. Oj. Oj. Såg ni sista avsnittet av Klass 9a? Vilken gråtorgie. Det är så fantastiskt. Ungdomar som börjar tro på sig själv. Spirande självförtoenden och nyväckta framtidshopp i tonårstruliga fodral.

Det borde vara nackskott på oinspirerade lärare och tiodubbel lön för inspirerade dito. Vilket framtidsyrke. Där kan man snacka om att göra skillnad.

Vilken bluff att jobba med chefscoachning och ledarskap, när det finns sånt här. När man kan använda sin förmåga till att påverka och förändra människors liv och framtid.

Heja heja heja klass 9a!
Heja heja heja alla fantastiska drivna lärare!
Heja heja heja alla skolledningar som vågar och tror!

Och en stilla tanke till eleverna i 9b, som aldrig fick någon uppmärksamhet...

Sveriges mesta förebild

Idag cyklade jag förbi en av mina allra mesta idoler. En sån där riktig idol, i ordets rätta TV4-befriade bemärkelse; förebild och när jag blir stor vill jag bli som... Stavros Louca. Ni har väl sett Klass 9a? Stavros ger hela serien både legitimitet och ett ansikte. Han är fantastisk. Stavros frå mig att glömma varför jag slutade arbeta som lärare och att starkt tvivla på det arbete jag har idag. Borde jag inte göra mer nytta och skillnad för fler, i ett annat sammanhang? Stavros började som städare i en skola och gjorde det omöjliga karriärhoppet till lärare på samma skola. Stavros har stora svettringar utan att kännas ofräsch. Stavros säger saker som "Man måste älska alla elever" och han både menar det och gör det. Stavros är fantastisk. Världen behöver fler Stavros. Jag tänker ofta på honom och på tv-serien Klass 9a. Jag är återigen glad över att jag betalar tv-licens. Sånt här finansierar jag med glädje. Förebilder. Plötsligt är det lite mer eftersträvansvärt att vara lärare, trots dåliga löner och en ännu sämre utbildning. Det är så viktigt och det är så bra. Och det är så Stavros.

Och ändå cyklade jag bara förbi. För bråttom för att ens stanna och säga Hej, vad bra du är.

Festfin!

Inför ett väldigt närastående bröllop (vi snackar timmar) hade jag följande telefonkonversation med en kompis:

- Jag tänker att det inte gör så mycket att man är ful, det kommer vara roligt ändå!
- Ja! Och så blir man inte så ful, man har ju klänning och mascara.
- Just det ja. Och kanske strumpbyxor.
- Mmm. Jag tänker att man liksom blir fin automatiskt bara för att det är så mycket fint omkring en.

Om den här dialogen kan man tänka många olika saker. Här är några:

1) Jag och min kompis satsar normalt vår tid och våra pengar på annat än att vara snygga
2) Det är härligt att vi kan strunta i hur vi ser ut
3) Det är sorgligt att vi måste kommentera det
4) Man kan ha roligt utan rouge
5) Begreppet "inte ful" är i min värld det samma som "ha klänning och mascara"
6) Jag har inte mascara så ofta (för att inte tala om annat smink...)
7) Alla våra kompisar är så sjukt snygga att det smittar av sig
8) Det är vår. En sån här dialog hade aldrig kunnat utspela sig i november
9) Jag har väldigt bra kompisar
10) Jag borde börja med den där mascaran i stället för att dricka kaffe och blogga

Det andra målet

Jonas Karlsson har skrivit en jättefin novellsamling. Den heter Det andra målet och går att klicka hem på Internet för nästan inga pengar alls. Titelnovellen (säger man så?) Det andra målet är först i boken och alldeles fantastisk. Tyckte jag. J tyckte att den inte var så märkvärdig. Jag läste den högt för honom och lekte att jag var Jonas Karlsson, med samma allvarsamt underfundiga röst och betoningar. När J ändå inte tyckte att den var märkvärdig läste jag slutet en gång till, med lite mer emfas. Det hade ingen som helst effekt på J. Det kan vara för att J är avundsjuk på Jonas Karlsson. Jag är lite kär i Jonas Karlsson. Eller okej, ganska mycket kär faktiskt. Inte nog med att hela boken Det andra målet andas Jonas Karlsson och man hör hans röst mellan raderna, dessutom finns en jättefin idolbild av honom på insidan av pärmen. Härreguuu vad fin han är. Men jag har sagt till J att han inte behöver oroa sig. Jonas Karlsson är bara tvåa på min kärlekslista. J är etta. Men det gäller att han fortsätter dammsuga, baka blåbärsbullar och vara världens bästa J, annars kanske jag gör slut och blir ihop med Jonas Karlsson i stället. Bara sådär. Man får inte bli för bekväm.

Torsdagssöndag

Hur bra har inte den här dagen varit?! Både torsdag och söndag på samma gång. Torsdag, eftersom det är torsdag och söndag, eftersom jag ska jobba imorgon.

Jag har både hunnit vara bakis efter vad som från början var en stilla Valborgsmiddag och som snart urartade i en bisarr, ganska dyr och väldigt rolig pubrunda på cykel kors och tvärs över hela stan. Och ätit lyxfrukost (jordgubbar OCH blåbärssmothie OCH melon och parmaskinka OCH kaffe latte OCH grapefruktjuice OCH färsk ciabatta) i solen på balkongen. Och köpt ett par fräsiga sommarjeans och kommit på vad jag ska ha på mig på bröllopet på lördag. Och slökollat film i soffan. Och läst lite och ätit pasta och bara haft det bra. Sånt gör man bara på torsdag-söndagar.