tisdag, mars 06, 2007

Ofas

Det är något som skaver i livet. Något som inte sitter rätt. Som är obekvämt. Men jag vet inte var. Jag är liksom i ofas. Jag drar skämt utan poäng och med usel tajming. Jag inleder långa tråkiga meningar och fortsätter mumla ohörbart för mig själv när folk slutar lyssna. Jag hamnar ett halvt steg efter. Jag är tyst i sällskap. Jag har inget att säga. Jag känner mig fel och utanför. Jag vet inte. Det är något som skaver.

Varifrån kommer detta plötsliga och ledsamma behov av bekräftelse? Och varför kommer det nu? Och vad ÄR det? För all del, jag har alltid varit en bekräftelsepundare av rang - varför skrev jag annars en blogg? Men mitt bekräftelsebehov brukar agera mer underhållande. Rappt och friskt. Bekräftelsebehovsegenskaper med automatiskt hög måluppfyllnad.

Det här är något annat. Det rappa och friska är borta och kvar är det där som är sådär irriterande lite fel att det bara gör andra illa till mods. Som sjösjuka. Det finns ingen horisont att fokusera på. Jag skvalpar iväg och försöker dränka mig i ett kryddmått. Jag är det perfekta mobboffret. Måluppfyllnad noll.

Kanske är det det här som är att leva livet.
Carpe Bajskorv.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Eller så är det faktiskt tvärtom. Att du är utmärkt som du är, men att världen varit dum och gett dig för lite bekräftelse ett tag. Den här nya trenden att "varje människa en ö" och att det fulaste som finns är att önska bekräftelse - den måste vi bekämpa. Det är sunt och socialt och utåtriktat att vilja att andra ska tycka om en. Så det så. Och ibland är man glad och ibland är man ledsen. Men det är ALLTID bättre att vara utåtriktad och intresserad av andras reaktioner.
/Bodil

Katie H sa...

Väl skrivet, Bodil!!!

Och jag kan bekräfta dig jättemycket, Kanalisera! Du skriver så jag kommer tillbaks och läser, vecka ut, vecka in...och så visade du mig vägen till hotness blogg, mycket kudos till dig för det också.

Men visst kan det kännas lite 'off' ibland, för mig beror det på sällskapet - i vissa grupper blir det allskratt med swedette, och i andra är jag värsta panel hönan.

Men en rolig sådan. Jag skrattar tyst för mig själv, vilket oftast leder till mer tid för mig själv att finna roliga situationer.

Ha ha.

Anonym sa...

Självförtroendets formsvacka. Är jobbigt. Får vara jobbigt. Ska vara jobbigt. Går över.

Anonym sa...

Usch. Men säkert också en inte helt ovanlig känsla.

Och det blir säkert inte heller bättre av en rätt övergripande natur-ofas just nu. Jag menar bara: Mars, vad är vitsen med den månaden egentligen. Grått, blött, trist och långsamt. Korta vita februari är över. Och det är långt kvar till ljusa våren. Kvar är överblivna snöhögar under ett pansar av smuts och vattenpölar mörkgråa av grus.

För att riktigt stråla själv i mars krävs det en hel del, och en formsvacka passar riktigt dåligt.

Men blir du tillräckligt i ofas så kanske du hamnar i fas igen... hoppas det!

A fistful of me sa...

Vad bra skrivet! Du satte precis ord på det som kommer ibland, ofasen. Som sagt det kommer ibland och det är jobbigt. Det jobbigaste tycker jag är när man försöker hitta orsaken till det och inte riktigt vet eller kan lösa problemet. Att komma på sej med dåliga skämt och otajming och känna sej helt fel. Jag hoppas att ofasen kommer i rätt fas för dej!

Anonym sa...

Hur rätt du skriver....

Precis sådär känner jag mig också för tillfället.

Ofas *smakar på ordet* hmmm ganska bra beskrivning.

Anonym sa...

BTW jag hoppas att det inte gjorde nåt att jag lånade texten över till min blogg.

Självklart har jag inte tagit åt mig äran för den. Jag har länkat tillbaka till dig.