Sån där italiensk ost, du vet

Mamma och pappa har varit i Alperna en vecka. Mamma fick åka i Stenmarks backe i Madonna di Campiblablabla. Pappa fick bronkit. Livet är orättvist. Vi fick ta hand om en av två hundar. Världens finaste gamla ko-hund. Som tack för hjälpen har vi fått lite italienska delikatesser: en flaska blåbärsgrappa, en rejäl bit parmesan, nån konstig korv, lite choklad och "sån där italiensk ost, du vet".

Nej, jag vet inte. I en plastpåse ligger något som ser ut som två mjöliga hotelltvålar. "Sån där italiensk ost, du vet" alltså. Jag vet verkligen inte. Jag vet massa ostar. Jag tycker om ost. Jag vet mozzarella. Jag vet Roquefort. Jag vet Gruyère. Jag vet brie och chèvre. Jag vet ädelost och blåmögelost och vitmögelost. Vacheroll och Tallegio. Jag vet mascarpone och ricotta och feta och halloumi. (Det här inlägget börjar växa sig till en tvångstanke. Behave, kanalisera, behave). Jag vet camembert. (Okej, nu slutar jag). Men jag vet inte den-där-italienska-osten-du-vet. Som ser ut som en mjölig hotelltvål. Jag vet inte. Men nu tänker jag smaka på den.