Jämställdhetsmotståndare
Det här försökte jag publicera igår, men jag och Blogger är verkligen inte vänner.
Jag är så upprörd. Ikväll har jag varit på ett slags återträff med ett tjejgäng jag pluggade med på högskolan. Vi ses några gånger per år och nätverkar och socialiserar. Tanken är god, vi ses hemma hos nån och äter hämtmat och chips. Alla tar med en hundring för mat och en flaska vin eller alkoholfrittalternativ. Någon håller ett prestigelöst föredrag om något arbetsrelaterat; taktiska karriärsdrag, chefsroller eller – som ikväll – mammaledighet.
Gott så. Vi lär oss av våra tre mammor att våga stå på oss i löneförhandlingar även om vi är mammalediga. Det har vi rätt till enligt lag. Vi lär oss att det finns en term som heter typ sjukpenningsgrundande inkomst, SGI eller något. Bra. Sen blir det diskussion. Vi pratar om vad man svarar när potentiella arbetsgivare i en intervjusituation ställer frågor om framtida familjeplaner (läs: tänker du bli gravid och vara mammaledig närmaste året?) och vi pratar om mammadagar kontra pappadagar. Den stora majoriteten menade att de besvarade frågan om familjeplaner utan knussel, även om den kändes irrelevant, kränkande och för privat. En kaxig tjej berättade att hon besvarat frågan med ”Tja, jag är ju singel och jag tänkte gå ut och festa ikväll, sen får man ju se om jag hittar nån…” och vid ett annat tillfälle (hon har alltså fått frågan TVÅ gånger!) ”Nej, inga barn, men jag har en guldfisk så det här är verkligen en diskussion vi måste ta”. Ingen hade vågat säga ”Är det här en relevant fråga för min anställning?”. Angående mamma- och pappadagar var vi fyra av fjorton som vid ett eventuellt framtida föräldraskap ville dela lika på barnledigheten mellan mamman och pappan. Ingen ville att pappan skulle vara ledig mer. Tio av fjorton ville vara hemma mer än pappan och hänvisade till att de ville vara hemma med SITT (?) barn, att de ändå måste amma (att pumpa var för krångligt), att det blev ekonomiskt mer lönsamt eller – värst av allt – att de inte tyckte karriär* var så viktigt; ”Min familj är min karriär”. Hjääälp!
Jag kan förstå att det blir blurrigt med målbilder och ideologier när man får barn, men ändå, om man verkligen verkligen tycker att jämställdhet är viktigt och eftersträvansvärt så måste man väl vara beredd att jobba för det också! Hur ska det annars gå till?
Jag blir ledsen ända in i märgen av sånt här. Det är som femtiotalet all over again. Och då har ändå våra föräldrar kämpat för pappamånader och dagisplatser i decennier. Till ingen nytta. Fan. Nu ska jag lägga mig på sängen och arggråta uppgivet tills jag somnar och hoppas att världen är ett rättvisare ställe imorgon.
Det är förresten om möjligt ännu läskigare att såna här jämställdhetsmotståndare har samma rösträtt som jag. Då är det ju liksom kört.
*) karriär i termer av personlig utveckling utanför hemmet, inte höga chefspositioner och hög lön (där iofs de flesta tyckte att det sistnämnda var viktigare än det tidigare)
7 kommentarer:
Åh. Jag förstår dig.
Jag har också problem med jämställdhetsmotståndare. Det känns som att det inte spelar någon roll hur mycket man kämpar. Jag undrar om man ger upp till slut.
Det är jobbigt att ge upp privilegier...
Själv fick jag svara utförligt på familjefrågor när jag anställdes av det japanska företaget. Mina utländska kollegor är förresten otroligt fascinerade över svenska mäns rätt/tvång att vara hemma med barnen.
Jag vet. Jag blir så uppgiven. Och trött. Det minsta man kan göra är väl att uppfostra sian egna barn till att bli jämställda individer.
Det är jobbigt att kräva sin lön när man har varit barnledig. Det ska man helt klart, men jag har inte lyckats. DET är jämställdhet - att ha rätt till samma löenutveckling fastän man varit hemma med barn. Kvinnolönerna ska också upp - DET är jämställdhet.
Att dela rakt av på föräldraledigheten tycker jag bara är jämställdhet om mannen och kvinnan vill det. Jag har velat vara hemma mycket mer än min man och då tycker jag det är mer jämställt om han låter mig vara det, än att han tvingar ut mig i arbetslivet efter 6 månaders jobbig amning. Jag har pumpat, vi har gett ersättning och har tyckt allt varit jobbigt. Men jag tycker att förmånen att få vara med VÅRA barn går inte upp mot något annat. Och jag är inte en puttignuttig barnkär tjej, utan en högutbildad kvinna som inte trodde att jag skulle känna såhär efter att ha fått barn. Det har faktiskt förvånat mig.
Så, om två personer är frånvarande från sin tjänst olika lång tid, låt oss säga 3 resp 9 månader, så ska båda ha rätt till samma löneutveckling trots att 9-måningen varit från tjänsten 6 månader längre (av fri vilja) och rent rimligt inte borde kunna ha några uppnådda resultat att peka på?
havsfrun: Om vi levde i ett perfekt jämställt samhälle skulle det till och med vara jämställt att kvinnan var hemma själv hela tiden med barnet... men nu är vi inte där och då måste man problematisera strukturer och fundera över vilka mekanismer i samhället som styr kvinnors och mäns önskan och val. Det är knappast en slump att kvinnor är hemma mer med barn än sina män och det är ett grofrö för fortsatt ojämna villkor i yrkeslivet efter barnledigheten. Vill man ha det jämställt när man väl är tillbaka på arbetsmarkanden måste man vara beredd att offra privilegiet att vara hemma med barn. Man kan inte både ha kakan och äta den.
faq: man har rätt till standardlöneutveckling under föräldraledighet, men man kan givetvis inte peka på några specifika saker för att höja lönen ytterligare. Därför är det viktigt för en jämlik lönesättning att mamman och pappan i heterosexuella förhållanden delar lika på föräldraledigheten.
det är väl klart att ingen vill ge upp att vara hemma med sitt barn den första tiden. män i min omgivning vill vara hemma lika länge som mamman, men får det inte. det som är kajko med dagens system är att båda föräldrarna inte får vara hemma samtidigt med föräldrapeng. det vore väl toppen toppen om båda föräldrarna kunde vara hemma med barnet lika länge den första tiden tillsammans och dela på ansvaret. det är jämställdhet!
Skicka en kommentar