onsdag, januari 31, 2007

Att skiljas från dagen

Ibland är det så svårt att gå och lägga sig. Att skiljas från dagen. Jag skrotar omkring i lägenheten. Trampar av mig strumporna och lämnar dem på vardagsrumsmattan. Stoppar ner almanackan i handväskan. Borstar tänderna. Slår på TV:n. Slår omedelbart av den igen. Alldeles för mycket ljud. Orkar inga intryck. Inser att jag borde gå och lägga mig, att jag egentligen är på väg, men vill inte. Något slags oro. Något oavslutat. Plockar upp några favoriter av de konstanta samvetena och mal dem några varv. Och så några till. Borstar tänderna. Lägger tröjan och linnet i tvättkorgen. Går in i sovrummet och tittar på sängen. Går ut igen. Funderar på att ringa J och säga godnatt. Låter bli. Slår på datorn. Håglöst. Mal några ångestfavoriter i repris. Varför känns det så ensamt när det inte borde göra det? Vet inte. Det kommer ibland på kvällarna. Imorgon när jag vaknar kommer det att vara borta.

2 kommentarer:

Niklas sa...

Det där känner jag igen. Jag är nostalgisk, på gränsen till att ha separationsångest. Till allt. Nu senast kom jag på att det är därför jag inte går och lägger mig, för då slänger jag bort dagen. Och att gå upp på morgonen är att göra sig av med stunden i den varma mjuka sängen. Undrar vilka flera grejer jag gör så här med utan att ha fattat det än...

Mel sa...

Jag känner också igen det där, och värst blir det om jag är trött. Då blir jag riktigt nojjig innan jag kommer i säng.