Surprise me!

Jag vet att man inte ska skratta åt dem det är synd om, men ibland måste man. Lite välment sådär. Som i Mexico. Som första lunchen på strandhaket. Som när alla beställer club sandwich och hamburgesa con queso por favor. Alla utom en. En som känner sig wild å crazy. En som velar i menyn och slutligen bestämmer sig för att verkligen leva Mexico och gör sin beställning med den ödesmättade frasen ”Surprise me!”. En som får in supersmarriga quesadillas med ljumna räkor. Kockens special. Fem som tittar avundsjukt. En som inte kom med till stranden nästa dag. Eller till middagsrestaurangen. En som det var oändligt synd om. Men vad förvånad han blev! Surprise me. Javisst! En magsjuka extra allt, tack.

Till protokollet ska föras att den det var mest synd om också var den som höll högst humör genom resan. Fenomenalt. Jag önskar att jag var lika cool och positiv och orkade tycka att saker var fenomenala mitt i all misär. Banne mig om inte 2007 kommer bli helt jäkla dunderfenomenalt. Surprise me!