Livssorger och ansvar

Jag återkommer till det här med ansvar. Jag har ett embryo till en teori jag inte lyckas verbalisera. Jag tänker att vi alla bär på olika sorger. Det finns korta sorger och långa sorger och så finns det livssorger. Korta sorger är små vardagsnederlag, de drabbar oss hela tiden och glöms efter några dagar. Långa sorger händer mer sällan och tar tid att bearbeta. Livssorger är långa sorger som inte bearbetats, som ligger kvar och gnager. Dåliga dagar tar sig livssorgerna uttryck i bitterhet, nedstämdhet eller både och. Sorgerna finns där hos alla. Det som skiljer oss åt individer emellan och dagar emellan är hur vi mäktar med att hantera dem – vilket ansvar vi tar för dem.

Mina livssorger är konsekvenserna av ett dåligt självförtroende i tonåren och ett trasigt knä. Bra dagar bekommer de mig inte nämnvärt. Dåliga dagar kan ingen kram i världen torka tårarna och jag stålskjuter svarta bitterblixtar omkring mig. Framförallt vägrar jag all hjälp till självhjälp dåliga dagar. Jag vägrar ta ansvar.

Idag har varit en ganska dålig dag. Jag väljer bort jobbölen och därmed chansen till lite glad gemenskap. Jag beter mig som en 4-åring när J är snäll och fixar mat och undrar hur det egentligen är. Jag maskar medvetet så att jag bara hinner träna halva knä-passet innan gymmet stänger. Jag tar inget ansvar och tjurar för att ingen SER mig och BRYR SIG OM mig. Jag försöker knuffa över ansvaret för mitt eget välbefinnande på andra. Det går inte. Var och en bär sitt eget förbannade ansvar. Jag ser fram emot den dagen då den insikten slår mig på fler plan än det teoretiska.