100!

Pom pom pom! Vi har ett jubileum att uppmärksamma mina vänner. Detta är det hundrade inlägget som publiceras i min blogg. Hundrra! Hundrra! Hundrra! Inte illa. Fanfarer mina vänner, fanfarer. Tutilur och så.

Fast egentligen tänkte jag skriva om att jag är uppe såhär tidigt för att vi ska lägga golv i köket idag. Dra några roliga Timell-grejer. Berätta om min totala ickerespekt för svårigheten att lägga golv i en vindslägenhet med murstockar, väggfasta förråd och konstiga fönstersmygar. Berätta om de prydliga instruktionerna min pappa tvångsarkitekten helt oombett blyertsplitat mer och tvingat mamma att leverera tillsammans med lånesågar och distanser. Droppa några paralleller till mitt framgångsrika trätrallpåbalkongen-projekt. Skoja om händige svensson och fundera över den påträngande heminredningstrenden. Men så blir det alltså inte.

Jag tänkte också passa på, när jag ändå satt vid datorn, att skriva det där inlägget som ligger och gror om ambivalens, beslut och rädsla för att inte ha någon egen vilja. Det där som sliter i mitt bröst och får mig att aldrig våga vara riktigt lycklig, för tänk om det jag vill är fel eller tänk om jag inte vill något för att Jag vill det utan för att någon annan vill det. Vad är mitt liv värt då? För det är nog så, att jag inte har någon egen vilja, det är jag ganska säker på. Men så blir det alltså inte heller.

Eller så tänkte jag skriva det där om att ta illa vid sig och ha svartont i magen i flera dagar när någon tycker fel (läs: annorlunda). Hur ledsen jag kan bli när någon inte delar mina värderingar. Fundera över vad min låga tolerans mot individen framför kollektivet beror på. Varför tar jag så illa vid mig när andra bara rycker på axlarna? Men inte det heller.

I stället upptäcker jag att detta alltså är inlägg nummer 100 och rösterna i mitt huvud tvingar mig att skriva lättsamt och roligt om ingenting. Pom pom pom. Champagne kamrater! Champagne och raketer. Hörde jag skål! Ett hundrafalt leve! Tutilur och så.

Jag får ta mig ett allvarligt snack med de där rösterna nån gång. Det här håller ju inte.