Hej dykning!

Stockholm är kallt som satan och jag väljer att klä mig i tunn kofta, idiotiska strumpbyxor och typ höstjacka. Rätt åt mig om jag fryser ihjäl. Men jag har i alla fall varma skor och tumvantar. Och jag har vaga vaga minnen av två veckor i Mexiko som värmer under mössan.

Jag tog dykcert i Mexiko. Liiite yngre, liiite coolare, liiite mer globetrottig. Eller bara sist av alla. Men kul var det i alla fall. Dessutom var det chockerande lätt. Alla kan dyka. Hej dykning! Tre dyk och en bok senare är jag fullärd open water diver. Kursens mest avancerade moment var kompassdyk. Hej kompass! Jag hade lite skolorienteringsnoja och seglarprestationsångest. Det visade sig att jag inte behövde oroa mig. Först fick vi nämligen torrträna på land på trottoaren utanför dykshopen . Med kompassen i hand skulle vi gå ”tio steg dit pilen pekar och sen tillbaka”. Dykshop-killen, aka Lejonkungen, sa att han inte hade nån aning om varför man skulle använda kompass men att man nog kunde se åt vilket håll till exempel norr var om man ville simma dit. Alla i gruppen klarade momentet galant. Sen gjorde vi samma sak under vatten. Tio fentag bort och tio tillbaka, oklart i vilken kompassriktning. Jag misslyckades en aning och började räkna mina andetag i stället för fensparkarna, men det var ingen som märkte. Alla godkända. Boken låg på samma nivå. Alla kan dyka. Hej dykning! Halva boken är bilder och reklam för andra Padi-kurser. Andra halvan är lättsmält hyperpedagogik av typen “A wave travels across the surface [...] until it encounters shallow water and breaks as surf. This phenomenon is the basis for an entire culture of surfboards and bleached hair.” Minsann.

Provet fick vi sedan med oss i grupp till hotellet som grupparbete. Sen visade det sig att det ändå inte gjort nåt om man svarat fel, eftersom det räckte med att förstå sina fel för att bli godkänd. Perfekt semesterkurs. Alla kan dyka. Hej dykning! Nästa år blir det Hej Filippinerna! och Hej haj! tänker jag mig.