Att skiljas från dagen

Ibland är det så svårt att gå och lägga sig. Att skiljas från dagen. Jag skrotar omkring i lägenheten. Trampar av mig strumporna och lämnar dem på vardagsrumsmattan. Stoppar ner almanackan i handväskan. Borstar tänderna. Slår på TV:n. Slår omedelbart av den igen. Alldeles för mycket ljud. Orkar inga intryck. Inser att jag borde gå och lägga mig, att jag egentligen är på väg, men vill inte. Något slags oro. Något oavslutat. Plockar upp några favoriter av de konstanta samvetena och mal dem några varv. Och så några till. Borstar tänderna. Lägger tröjan och linnet i tvättkorgen. Går in i sovrummet och tittar på sängen. Går ut igen. Funderar på att ringa J och säga godnatt. Låter bli. Slår på datorn. Håglöst. Mal några ångestfavoriter i repris. Varför känns det så ensamt när det inte borde göra det? Vet inte. Det kommer ibland på kvällarna. Imorgon när jag vaknar kommer det att vara borta.

Tandkrämscynism

Det här med tandkräm och tandkrämsreklam då. Det verkar så cyniskt. Jag tittar inte mycket på TV, men jag har ändå snappat upp reklam för tandkräm mot ilningar, för vitare tänder, mot erosion och mot plack. Nästan alltid är det tandläkare som rekommenderar och stilen är strikt professionell och vetenskaplig. Då undrar jag vad som driver tandkrämsmakarna. Tror de att en ny tandkräm mot erosion/ilningar/gula beläggningar/något annat verkligen hjälper världen eller försöker de hitta möjligheter att profitera på tandborstares ångest och oro för gula tänder och borren? Jag har inte högt förtroende för tandkrämsbolagens moral. Det har jag inte.

Öronovana

Jag har kommit på mig själv med en jätteäcklig ovana. Jag tittar i folks öron. Väldigt många människor har smutsiga öron med konstiga flagor och vax i. Jag tittar i folks öron för att se om de tillhör den kategorin. När jag tittat in i ett äckligt öra mår jag fysiskt illa i flera timmar och kan inte sluta se det äckliga örat framför mig. Trots vetskapen om att jag kommer att må illa kan jag inte låta bli att titta i folks öron. Det oroar mig.

Dumma dom

Oj vad jag var arg i helgen. Arg arg arg. Dumma alla jämställdhetsmotståndare. Dumma dumma dom. Hela fredag kväll och natt var det dumma dom. Sen blev det lite dumma Blogger också när jag inte ens kunde kräkas ur min ilska här. Dumma dumma Blogger. Efter ett tag somnade jag i alla fall, men jag hann tänka att dumma dumma J:s jobb kidnappade honom på en helt onödig konferens i dumma Bålsta typ enda kvällen på två veckor när vi faktiskt hade chans att somna samtidigt. Stendumdumma J:s jobb. I lördags morse var det ännu mera dumma J:s jobb när jag fick äta frukost alldeles ensam. Och fortfarande dumma dumma jämställdhetsmotståndare. Sen var det dumma dumma helgen som var så kort och dumma dumma J:s jobb som tvingar honom att dum-konferensa och dum-jobba när vi har vår enda vakna tid tillsammans på två veckor. Dumma dumma dumma. Inte ens en duscha-bort-allt-det-dumma-dusch lyckades tvätta bort det dumma. Allt var bara dumt dumt dumt och alla var dumma och helgen var dum-helg och jag var arg arg arg och dummast av alla. (Till min fördel ska dock nämnas att jag trots allt det dumma bibehöll en hög kreativ nivå genom hela helgen och kom på nya dumma saker och aspekter av tidigare inte dumma saker, så att de blev dumma. Heja!)

I alla fall fick allt det dumma och arga sin lösning när jag förstod att det bara var kanaliserad prestationsångest inför ett möte jag visste skulle hållas på engelska idag. Nu är det över och det gick bra och jag hoppas att jag kan hålla isär prestationsångest och humör bättre framöver. Amen. Och förlåt alla som hamnade i min väg.

Mera jämställdhet

DN öste vatten på min jämställdhetskvarn i morse.

Sånt här borde nötas in med rasp och sandpapper i reptilhjärnan hos oss alla. Snälla snälla orka läs och orka tänk!

Och orka kämpa.

Jämställdhetsmotståndare

Det här försökte jag publicera igår, men jag och Blogger är verkligen inte vänner.

Jag är så upprörd. Ikväll har jag varit på ett slags återträff med ett tjejgäng jag pluggade med på högskolan. Vi ses några gånger per år och nätverkar och socialiserar. Tanken är god, vi ses hemma hos nån och äter hämtmat och chips. Alla tar med en hundring för mat och en flaska vin eller alkoholfrittalternativ. Någon håller ett prestigelöst föredrag om något arbetsrelaterat; taktiska karriärsdrag, chefsroller eller – som ikväll – mammaledighet.

Gott så. Vi lär oss av våra tre mammor att våga stå på oss i löneförhandlingar även om vi är mammalediga. Det har vi rätt till enligt lag. Vi lär oss att det finns en term som heter typ sjukpenningsgrundande inkomst, SGI eller något. Bra. Sen blir det diskussion. Vi pratar om vad man svarar när potentiella arbetsgivare i en intervjusituation ställer frågor om framtida familjeplaner (läs: tänker du bli gravid och vara mammaledig närmaste året?) och vi pratar om mammadagar kontra pappadagar. Den stora majoriteten menade att de besvarade frågan om familjeplaner utan knussel, även om den kändes irrelevant, kränkande och för privat. En kaxig tjej berättade att hon besvarat frågan med ”Tja, jag är ju singel och jag tänkte gå ut och festa ikväll, sen får man ju se om jag hittar nån…” och vid ett annat tillfälle (hon har alltså fått frågan TVÅ gånger!) ”Nej, inga barn, men jag har en guldfisk så det här är verkligen en diskussion vi måste ta”. Ingen hade vågat säga ”Är det här en relevant fråga för min anställning?”. Angående mamma- och pappadagar var vi fyra av fjorton som vid ett eventuellt framtida föräldraskap ville dela lika på barnledigheten mellan mamman och pappan. Ingen ville att pappan skulle vara ledig mer. Tio av fjorton ville vara hemma mer än pappan och hänvisade till att de ville vara hemma med SITT (?) barn, att de ändå måste amma (att pumpa var för krångligt), att det blev ekonomiskt mer lönsamt eller – värst av allt – att de inte tyckte karriär* var så viktigt; ”Min familj är min karriär”. Hjääälp!

Jag kan förstå att det blir blurrigt med målbilder och ideologier när man får barn, men ändå, om man verkligen verkligen tycker att jämställdhet är viktigt och eftersträvansvärt så måste man väl vara beredd att jobba för det också! Hur ska det annars gå till?

Jag blir ledsen ända in i märgen av sånt här. Det är som femtiotalet all over again. Och då har ändå våra föräldrar kämpat för pappamånader och dagisplatser i decennier. Till ingen nytta. Fan. Nu ska jag lägga mig på sängen och arggråta uppgivet tills jag somnar och hoppas att världen är ett rättvisare ställe imorgon.

Det är förresten om möjligt ännu läskigare att såna här jämställdhetsmotståndare har samma rösträtt som jag. Då är det ju liksom kört.

*) karriär i termer av personlig utveckling utanför hemmet, inte höga chefspositioner och hög lön (där iofs de flesta tyckte att det sistnämnda var viktigare än det tidigare)

Badhus - återkomsten

Beblandade mig med motbadarna igen i morse. Den lilla vulgo-tanten var där, men jag hann ut ur bastun innan hon körde igång. Däremot fick jag en skymt av berget hudvårdsgrejer hon lastade upp i duschrummet. Mest olika hudborstar och skrubbgrejer. Om hon hade börjat yra omkring hudflagor när jag stod bredvid hade jag förmodligen tvärdött. Varför sköter folk inte sånt hemma? Som folk som filar naglarna eller borstar håret i tunnelbanan. Så jävla äckligt. De borde tvångsmatas med pensionärsförhårdnader och sårskorpor tills de slutar.

Ute i bassängen hade jag sällskap av fyra 40-årsgrabbar. Grabbar, ja. Den typen som blir för fulla på företagsfester, tycker att det är okej att nypa servitrisen i rumpan och kallar sina flickvänner för regeringen. De plask-crawlade en halv längd, sen hängde de över banavskiljarna och snackade skit. Sen klättrade de upp och vankade omkring runt bassängen med konsultmagar och för stora surfshorts och brölade cro magnon-kommentarer till varandra. Sen dök de i nånstans på mitten och plask-crawlade en halv längd till. Vidrigt. Som tur var orkade de bara hålla på en kvart innan de gav upp och drog. Jag gissar att de avslutade sin badhusvistelse med att olla duschmunstycket.

Det som skrämmer mig mest med att vi lever i en demokrati är att människor som vulgo-tanten, 40-årsgrabbarna och offentliga nagelklippare har samma rösträtt som jag.

Alkoholkonsumtion

Bah. Det här försökte jag publicera igår kväll, men jag och blogger var inte riktigt vänner.

Jag har lärt mig om den nya medelsvensson. Jag har också haft ett ganska normalhögt alkoholintag under veckan, jämfört med bruklig kanalisera-nivå. Jag ser mig själv som ganska genomsnittlig.

Nya medelsvensson heter Johansson och är ett heterosexuellt par i 40- årsåldern. De har två barn och bor (enligt egna slutsatser ur andra DN-artiklar) i Jönköping. På en vecka delar de på 1 liter vin, tre flaskor starköl och dricker varsin sexa starksprit. Det gör 0,5 l vin, 1,5 flaskor starköl och 6 cl starksprit per person och vecka.

I tisdags pladderskvallrade jag i mig 0,6 l vin och 1 mellanöl (mellanöl är för övrigt mitt bästa partyknep, mer om det en annan gång). Idag fortsatte jag glatt med 2 glas pseudopsykotrevlighetsvin. Helgens prognos lutar åt 1,5-2 flaskor blandat återträffsvin och hemmamysvin. Det är en lugn vecka. Ändå slår jag paret Johansson med hästlängder. Men så är jag varken Jönköpingsbo, 40 år eller tvåbarnsförälder. Thank god.

Sär-gymmare

Jag är inte så bra på det här med gym. Jag tycker att det är tråkigt och oinspirerande. Jag går dit för att min sjukgymnast säger att jag måste. För att hon har slutat att ta hand om mig. Frihet under ansvar. Tråkigt tråkigt. Inga bollar, inga laguppställningar, ingen taktik eller vattenflaskor och ryggdunk i halvtid. Inget använda huvudet, bara ensamt stret i monotona maskiner. Tråååkigt.

Dessutom är jag helt hopplöst fel på mitt gym. Jag har fel kläder och jag gör fel övningar och jag tycker inte om reklamradio. Jag har spanat in hur och vad de andra gör och jag gör inte som de. Inte alls faktiskt. Är man tjej och tränar ensam ska man ha pastellfärgad topp och evighetstrampa i någon av konditionsmaskinerna. Tränar man två, oavsett inbördes relation och kön, ska man ha ganska mycket svart och hålla sig till de vanligaste styrkemaskinerna (herregud, heter det så?). Är man kille och ensam ska man ha pösiga byxor, linne och skitstora armmuskler som man fortsätter pumpa med stänger och lösa vikter. Oavsett vilken kategori man tillhör ska man lyssna på Megahitpowerrix.fm (jag låter som min mamma). '

Jag är så hopplöst fel. Jag har en klarblå tenniströja med hemglass-tryck från min tid som glassbilschaufför. Jag har matchar svarta hotpants med stubbiga krokodiltorra ben (en praktisk kombination av lathet och i den specifika frågan ett extrem-ambivalent feministiskt ställningstagande) och randiga strumpor. Jag gör egna övningar som jag fått med mig från min sjukgymnast. I mitt program finns höjdare som marschera medelst utfallssteg fram och tillbaka framför motionscyklarna med en 2,5 kg-viktplatta sträckt framför kroppen och benböj med en pilatesboll inklämd mellan rygg och vägg med två 5 kg-hantlar i händerna eller varför inte hukande sidsteg fram och tillbaka framför arm-maskinerna, även här med 2,5 kg-plattan käckt framsträckt.

Folk måste undra. Dessutom har jag något allvarligt fel på blodkärlen och svettporerna i mitt ansikte. Efter två minuters uppvärmning är jag lila och svettas kopiöst. Jag är så fel. Folk måste undra. Och då har de ändå ingen aning om att jag idag hade Vanilla Ice och Dolly Parton på repeat på min mp3-spelare. If there was a problem, yo, I solved it.

Badhus

Man är väl inte sämre än att man kan ändra sig! sa min mellanstadielärare klämkäckt så fort hon gjort eller sagt fel. Och jag hatade henne för det. Nu har jag ändrat mig. Jag tycker inte att badhus är äckliga fotsvampshärdar längre. Jag tycker att de är schysta. Jag tycker att de har en stencool arkitektur. Speciellt de gamla folkhemsfriskvårdsanläggningarna från 50-talet. GIH-badet – pure beauty. Vasalundshallen i Solna eller Åkeshovsbadet i Bromma duger gott också. Stora panoramafönster, 50-talsturkost kakel, smal träpanel, snygga ledstänger till snygga trampoliner. Läktare och tak i vinklar. Och så vattnets mjuka avbrott mot allt det hårda. Genialiskt!

Däremot gillar jag inte de andra människorna på badhus, medbadarna, motbadarna. Förrförra gången var det en tjej som borstade tänderna i duschen. Så gör man ju inte. Och förra gången var det en jätteliten tant med jättestor hängmage som gjorde Bengt Bedrup-övningar i duschen. Naken. Så gör man ju inte heller. Idag hade samma tant förflyttat sig in i bastun där hon körde stretchövningar (hon är sjukt vig!) och gick upp i brygga på den insvettade laven. Naken. Så gör man ju verkligen inte. Jag blev alldeles generad och var tvungen att pressa mig förbi henne för att komma ut. Herregud. Folk är ju inte kloka! Men duschrummet är snyggt.

Obra start

Det är en urbota dum idé att börja stretcha sitt sömnbehov en söndagkväll. I synnerhet om måndagmorgonen börjar med VM i vagnfel, fastklämd i Stockholms suraste snusandedräkt. Det blir liksom inte bra då.

Sömnstretch

Jag stretchar mitt sömnbehov. Jag försöker ta steget från de präktiga 8 till de mer hej jag har ett intressant liv 7 timmarnas nattsömn. Det är djävulskt svårt. Och så finns det folk som klarar sig på 5-6 timmar. Det är inte klokt. De har nästan ett extra dygn, effektiv tid, mer vaken tid i veckan i jämförelse med oss 8-timmarstöntar. Det är något att kämpa för. Klockan är 23:07 och jag är gråtfärdig av trötthet. Men jag är tapper. Forza kanalisera. Och godnatt.

Det här med att vara svensk

Det är så konstigt det här med att vara svensk. Det är väldigt väldigt viktigt i det svenska samhället att vara svensk. Att vara typiskt svensk är däremot direkt dåligt.

Svenskt är att tycka illa om typiskt svenskt. Typiskt svenskt är att hålla käften på tunnelbanan eller dricka öl ur plastglas eller prata om väder. Och det är dåligt. Sägs det.

Jag är väl väldigt osvensk dårå, men jag gillar verkligen att sitta för mig själv på tunnelbanemorgnarna. Och jag har ofta roligt när jag dricker blaskig öl ur plastglas. Och jag tycker vädret är skitviktigt. Jag kollar femdygnsprognosen på baksidan av DN:s A-del varje morgon. Jag och bönderna. Jag kollar när solen går upp och ner också.

Men jag tror att de ljuger, de svenska som säger att de tycker illa om det typiskt svenska. Jag tror att de vill läsa sina pocket-deckare i fred och jag tror att de svänger förbi Kungsan på Restaurangernas dag och jag tror att de gladeligen kommer att prata om dagens snö över morgondagens förmiddagskaffe.

Kanske det verkligt dåligt typiskt svenska är förnekelse och kanske det vanliga typiskt svenska faktiskt är bra.

Fredagskvällsmisär på ett bra sätt

Jag var ett sånt jävla as igår. Plötsligt har jag och J varit tillsammans så länge att jag på något sätt tycker att jag inte behöver anstränga mig för att vara trevlig mot honom om jag inte orkar eller om det på något sätt är synd om mig (det är det nästan jämt om man verkligen tänker efter). Plötsligt tycker han likadant. Plötsligt sitter vi med rödvin och supersmaskiga jordärtskockor och missförstår varandra med flit. Konstruktivt.

Men det är fint på något sätt ändå. Det är okej liksom. Vi vet vad det handlar om. Två dåliga dagar som måste vädras ut. Egentligen har vi det bra. Sen tittar vi på Så ska det låta och jag dricker kärring-Amaretto och äter After Eight och sjunger med i alla låtar. Sen blir jag trött och somnar i hans knä framför Rocky. Ibland är livet enkelt

Lördagsmorgonlyx

Det är något nyvuxenheligt över tidiga lördagmorgnar. Det är tid som egentligen inte finns. Jag borde inte vara vaken. Jag borde ligga i sängen och svettas alkohol. Men jag är vaken. Sen en timme tillbaka faktiskt. J sover och jag tassar omkring i lägenheten på bonustid. Allt jag gör fram till åtminstone 11 är bonus. Lyx.

Järven

Först tänkte jag att Järven på Skansen är ungefär som Gud, att man måste tro på den för att se den. Sen kom jag på att den är mer som liv i rymden; Många tvivlar på att Järven finns där överhuvudtaget. Ett fåtal påstår sig ha sett den. Ytterligare ett fåtal har tagit brunsuddiga bilder av något de påstår är Järven med sina mobilkameror. Den stora massan är skeptisk, men stannar ändå till vid betongmuren och spanar in bland grenverk och stenar för Tänk Om Järven Finns. Innerst inne vill vi att Järven ska finnas. Om inte Järven finns är det något i oss som dör. Något ömtåligt, som vi är rädda om. Våra hjärnor berättar sakligt för oss att Järven med största sannolikhet inte finns – fler borde ha sett den, bättre dokumentation borde finnas. Dessutom är Järvens inhägnad så liten att Järven inte kan gömma sig så länge. Man borde ha sett Järven. Har du sett Järven? Järven och Loch Ness-odjuret. Kanske är de kompisar.

Jag har aldrig sett Järven, men jag har sett en tapir. De är större än man tror.

Livssorger och ansvar

Jag återkommer till det här med ansvar. Jag har ett embryo till en teori jag inte lyckas verbalisera. Jag tänker att vi alla bär på olika sorger. Det finns korta sorger och långa sorger och så finns det livssorger. Korta sorger är små vardagsnederlag, de drabbar oss hela tiden och glöms efter några dagar. Långa sorger händer mer sällan och tar tid att bearbeta. Livssorger är långa sorger som inte bearbetats, som ligger kvar och gnager. Dåliga dagar tar sig livssorgerna uttryck i bitterhet, nedstämdhet eller både och. Sorgerna finns där hos alla. Det som skiljer oss åt individer emellan och dagar emellan är hur vi mäktar med att hantera dem – vilket ansvar vi tar för dem.

Mina livssorger är konsekvenserna av ett dåligt självförtroende i tonåren och ett trasigt knä. Bra dagar bekommer de mig inte nämnvärt. Dåliga dagar kan ingen kram i världen torka tårarna och jag stålskjuter svarta bitterblixtar omkring mig. Framförallt vägrar jag all hjälp till självhjälp dåliga dagar. Jag vägrar ta ansvar.

Idag har varit en ganska dålig dag. Jag väljer bort jobbölen och därmed chansen till lite glad gemenskap. Jag beter mig som en 4-åring när J är snäll och fixar mat och undrar hur det egentligen är. Jag maskar medvetet så att jag bara hinner träna halva knä-passet innan gymmet stänger. Jag tar inget ansvar och tjurar för att ingen SER mig och BRYR SIG OM mig. Jag försöker knuffa över ansvaret för mitt eget välbefinnande på andra. Det går inte. Var och en bär sitt eget förbannade ansvar. Jag ser fram emot den dagen då den insikten slår mig på fler plan än det teoretiska.

Powersurfare

Utöver risken att dränkas i ovidkommande halvpersonligt trams för fenomenet blogg med sig ytterligare ett problem – allt powersurfande har avsevärt försvårats. Den önskade sidan gömmer sig bland oceaner av forumtrådar och blogginlägg.

Det är inte bara svårt. Det är roligt också.

Se nedan exempel på sökord som visat begåvade powersurfare vägen till min sida:

1) Hur man hanterar en psykopat
2) Jag söker min kompis via personnummer
3) Silversmyckestillverkning
4) knula + tutar

Jag undrar vem av dem som blev minst besviken över resultatet.

Surprise me!

Jag vet att man inte ska skratta åt dem det är synd om, men ibland måste man. Lite välment sådär. Som i Mexico. Som första lunchen på strandhaket. Som när alla beställer club sandwich och hamburgesa con queso por favor. Alla utom en. En som känner sig wild å crazy. En som velar i menyn och slutligen bestämmer sig för att verkligen leva Mexico och gör sin beställning med den ödesmättade frasen ”Surprise me!”. En som får in supersmarriga quesadillas med ljumna räkor. Kockens special. Fem som tittar avundsjukt. En som inte kom med till stranden nästa dag. Eller till middagsrestaurangen. En som det var oändligt synd om. Men vad förvånad han blev! Surprise me. Javisst! En magsjuka extra allt, tack.

Till protokollet ska föras att den det var mest synd om också var den som höll högst humör genom resan. Fenomenalt. Jag önskar att jag var lika cool och positiv och orkade tycka att saker var fenomenala mitt i all misär. Banne mig om inte 2007 kommer bli helt jäkla dunderfenomenalt. Surprise me!

Januari

Jahopp. Hemma igen. Back on track. Som fan faktiskt. I Mexico berättade jag glatt att jag oftast hade kjol på jobbet eftersom det är sommar och funderade en del över mina midsommarplaner. Döm om min förvåning när det visade sig vara januari i Sverige! Ett svart mittparti där både gamla minnen och nya drömmar om sommarsol och värme känns patetiskt och världsfrånvänt.

Dessutom har jag inga skor att ha på mig när det är blött överallt. Idag testar jag ett par vita spetsiga grejer. Jag kom ända till T-centralen utan incidenter, mer än att skorna inte längre var vita. Där snavade jag med skospetsarna i trappan (fråga inte hur) och ramlade pladask, så att jag fick ta i med händerna bland snus, intrampat hundbajs och tuggummirester. Förödmjukelsen behöver jag kanske inte påtala. En helhetsupplevelse.

Sen gjorde jag samma sak en gång till.
Jo, det är sant.

Januari, vad säger man.